Hem > Forum > Livet > Jag vet hur min framtid kommer se ut, och jag vill inte ha den

Jag vet hur min framtid kommer se ut, och jag vill inte ha den

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Hej!

    Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig. Jag vet inte om jag ber om råd eller bara om någon som lyssnar, men jag behöver skriva av mig.

    Jag (f18) har haft en kronisk sjukdom sedan jag var liten. Den har basically förstört mitt liv, genom att den orsakat mobbning, självhat och ångest, samt att jag har ca 30% av energin en tjej i min ålder borde ha. Jag ligger i min säng minst 16h om dagen, för benen bär mig inte mer än så. Varje liten nerv i min kropp gör ont och trots att jag har både vänner och pojkvän blir man väldigt ensam av att inte orka följa med på saker.

    Livet pretty much suger, men det är jag okej med. Jag går i skolan 75% just nu, och jag klarar ändå av att träffa människor ibland. Jag är van, och jag kan leva med det. Problemet är framtiden. Jag har väldigt mycket ångest, och är antagligen deprimerad, och folk försöker få mig att blicka framåt, till när jag mår bättre. De försöker locka med att jag i framtiden kommer jobba med något jag tycker om, jag kommer ha barn, ett liv. Men det kommer jag inte. Statistiskt sett kommer jag försöka jobba tills jag är typ 30, och efter det kommer jag vara sjukskriven på heltid, för att kroppen inte vill mer. Jag kommer vara livrädd för att skaffa barn, då jag är medveten om att det tar extremt mycket tid och energi. Energi som jag inte har, och inte kommer kunna ha. Samtidigt är jag livrädd för att aldrig få barn. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj, och trots att jag vet att jag är långt ifrån redo för det nu så längtar jag tills det är dags, av flera anledningar. För är inte att få se hur man skapar en person ifrån nästan ingenting det mäktigaste som finns? Att göra en egen liten människa, någon som är en del av dig själv men ändå någon helt egen? Den människa du alltid kommer älska mer än ditt eget liv. Inte för att jag älskar mitt eget liv särskilt mycket just nu.

    Statistiskt sett kommer jag när jag är 40 ligga i ett mörkt rum ca 20h om dagen och behöva välja mellan att äta frukost eller orka duscha en dag. Chansen att jag skulle kunna klara av ett normalt liv är mikroskopisk.

    Det värsta av allt är min pojkvän. Han borde lämna mig, men det gör han inte. Han säger att han är okej med det livet, att han vill dela det med mig. Det vill han inte, borde inte vilja. Hade jag haft valet hade jag sprungit så långt bort från mig jag bara kunnat. Han är en extremt logiskt fungerande människa, och det finns inga logiska anledningar till att stanna med mig. Jag är ingen form av ekonomisk säkerhet, jag kan inte garantera att jag kommer kunna föra vidare hans gener, och även om jag skulle klara det är mina egna gener de sämsta någonsin, då sjukdomen till viss del är genetisk.

    Jag vet hur min framtid kommer se ut, och jag vill inte ha den. Samtidigt är jag inte självmordsbenägen. Jag vill leva, men inte det här livet.

     >>Jag vet inte om jag ber om råd eller bara om någon som lyssnar, men jag behöver skriva av mig. Jag (f18) har haft en kronisk sjukdom sedan jag var liten. Den har basically förstört mitt liv, genom att den orsakat mobbning, självhat och ångest,Jag ligger i min säng minst 16h om dagen, för benen bär mig inte mer än så.<<

    Det låter jobbigt och det är verkligen inte kul att bli mobbad för att man är sjuk och inte orkar samma sak som alla andra i ens omgivning. Det är synd att du skapat ett självhat som tar massor av din dyrbara energi.

    >>Problemet är framtiden. Jag har väldigt mycket ångest, och är antagligen deprimerad, och folk försöker få mig att blicka framåt, till när jag mår bättre.<<

    Hmm typiskt att människor försöker få dig att tänka framåt – men hur är det om du sökte hjälp för din depression och ångest för att kunna leva i nuet till hela din förmåga?

    Det är åtminstone det jag gör för att inte gå under ….

    >>Statistiskt sett kommer jag försöka jobba tills jag är typ 30, och efter det kommer jag vara sjukskriven på heltid, för att kroppen inte vill mer. <<

    Statistik är just statistik – det handlar om majoriteter men olika människor lever olika liv. Personer med Downs syndrom kunde inte bli mer än 35 år när jag var liten – idag har vi dem i ålderdomshem i flera platser.

    Statistik talar om vad som var igår och kan bara vara ett klumpigt medel för att förutspå framtid – men kan inget säga om individer som sagt.

    >> Jag har alltid drömt om att ha en egen familj, och trots att jag vet att jag är långt ifrån redo för det nu så längtar jag tills det är dags, av flera anledningar. För är inte att få se hur man skapar en person ifrån nästan ingenting det mäktigaste som finns?<<

    Hmm intressant dilemma

    Statistiskt sett kommer jag när jag är 40 ligga i ett mörkt rum ca 20h om dagen och behöva välja mellan att äta frukost eller orka duscha en dag. Chansen att jag skulle kunna klara av ett normalt liv är mikroskopisk.

    Men den finns…

    Det värsta av allt är min pojkvän. Han borde lämna mig, men det gör han inte. Han säger att han är okej med det livet, att han vill dela det med mig.

    Du är verkligen egoistisk som tar ifrån en annan person att bestämma själv!

    Han är en extremt logiskt fungerande människa, och det finns inga logiska anledningar till att stanna med mig.

    Han har säkert ett logiskt skäl som du inte har rätt att ta ifrån honom. Du kan bara ha dina egna tankar och åsikter men låt dem inte handla om andra människors handlanden och tyckande – det är egoistiskt

    Ekonomisk säkerhet har aldrig tilltalat mig och inte har någon av mina partners fört mina gener vidare på grund av mitt eget beslut. Kanske är det samma för din pojkvän?

    Trådstartaren

    Du är verkligen egoistisk som tar ifrån en annan person att bestämma själv! Han är en extremt logiskt fungerande människa, och det finns inga logiska anledningar till att stanna med mig. Han har säkert ett logiskt skäl som du inte har rätt att ta ifrån honom. Du kan bara ha dina egna tankar och åsikter men låt dem inte handla om andra människors handlanden och tyckande – det är egoistiskt Ekonomisk säkerhet har aldrig tilltalat mig och inte har någon av mina partners fört mina gener vidare på grund av mitt eget beslut. Kanske är det samma för din pojkvän?[/quote]

     

    Jag kommer naturligtvis låta honom bestämma själv. Han är det absolut bästa som någonsin hänt mig, och just nu är han även det enda som håller mig någorlunda på fötter. Jag kommer aldrig ta ifrån honom valet, och jag vet att han menar det när han säger att han vill stanna.

    Det jag menar är att han inte vet vad han ger sig in i. För ganska precis ett år sedan fanns det en familj nere i skåne, där båda barnen fått samma sjukdom som jag har och föräldrarna helt enkelt bestämde sig för att ta livet av sina barn, och sen sig själva. Nu är det naturligtvis väldigt extremt att göra det, men jag förstår ändå vad de tänkte. Det mörka rummet är inget liv, och att han frivillit skulle dela det med mig?

    Jag kommer aldrig ta ifrån honom möjligheten att välja, men att jag verkligen vill att han stannar är det mest själviska. För hans skull hoppas jag att han inte gör det.

    och jag vet att han menar det när han säger att han vill stanna. Det jag menar är att han inte vet vad han ger sig in i.

    Det vet inte någon levande människa för person med eller utan diagnos och psykiska sjukdomar fungerar på sitt personliga sätt – och man kan inte ta ifrån dem vilja att försöka – kan det vara din rädsla att om han misslyckas så kommer du att bli övergiven?

     

    För ganska precis ett år sedan fanns det en familj nere i skåne, där båda barnen fått samma sjukdom som jag har och föräldrarna helt enkelt bestämde sig för att ta livet av sina barn, och sen sig själva.

    Ja det är extremt – men så är det oxå så att de tog beslut som vi faktiskt inte vet om barnen var med på – extremt egoistiskt.

    Jag tänker att man kan bara bestämma om sig själv och sitt eget liv i alla lägen – man kan bara be en person sätta sig in  i information om det som händer och ge sannolika prognoser – sedan är det upptill den personen att bestämma sig utan att känna pressen från den som är sjuk att MÅSTE LEVA sitt eget friska liv – för man väljer kanske sitt friska liv genom att stanna kvar med en funktionsvariation beroende på sjukdom eller personlighet…

    Det mörka rummet är inget liv,

    Jo det är liv – ditt

    och att han frivillit skulle dela det med mig?

    Att dela ett svårt liv kan vara det som berikar någons liv mer än annat. Jag har jobbat i terminalvårdsgrupp och kan mycket väl tänka mig tänka mig att bo ihop och om inte min sambo sedan många år varit i stjärnan i mitt liv – oxå varit känslomässigt involverad i en person med kroniska tillstånd och till och med döende…

    Varför – för att alla dessa människor som jag varit nära vid deras sjukdom och död gett mig så mycket insikter och nya tankar att jag skulle varit en mycket fattig människa utan dem…

    Av anhöriga jag träffat har en del tyckt deras döende anhöriga varit belastning medan flertalet om den här förhöjda insikten och gåvan av att njuta mer av sitt eget liv än tidigare.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.