Jag mår dåligt av sommaren.

[Yellow Viveqy]

Ja, det är åtminstone för privat till en början och samtidigt svårt att inte avslöja eftersom det är standard att prata om vad man jobbar med och säger man att man inte jobbar, ja, då blir det ju en naturlig fråga om varför eller att personen förväntar sig att man berättar åtminstone till del vad det beror på.

Jag har haft en kortare psykodynamisk terapi och en alternativ terapi men det var dels för kort, dels inte några riktade terapier där målet var att verkligen komma igenom olika sorters problem. Det var bra personer och ett stöd i stunden men inte mer än så.

Det låter som framsteg som du gjort i terapierna, det är ju ändå bättre än att sitta kvar i konstant ångest. Sen finns ju många praktiska problem som är svåra att lösa men då kanske samtidigt lättare att acceptera eftersom det inte handlar om svåra upplevelser från barndom eller andra situationer utan mer konkret. T ex att “jag har ont om pengar, därför mår jag nu dåligt” och kanske, om möjligt hitta lösningar på det.

Jag fick mest med mig att det var personer som var vänliga och som lyssnade på mig och som jag kände tyckte om mig och som var intresserade av det jag hade att berätta. Tyvärr blev uppbrotten från de här två terapeuterna väldigt svåra och jag mådde dåligt en lång tid efteråt och har ännu inte helt hämtat mig från det.

Jag har nu också fått ont i halsen, dock tror jag inte det är corona men jag hoppas att det inte blir värre. Det är ännu jobbigare att dessutom vara sjuk under sommaren tycker jag, man kan då inte ens ta en cykeltur eller bara gå ut en sväng. Har du kanske varit iväg på någon utflykt eller så nu?

 

Red Simyna skrev:

Ja, det där med dejting och ha något att komma med känns igen. Det är väl som att det där första intrycket och att det kan upplevas som alldeles för privat att berätta om sin livssituation som många gånger ställer till det? Jag har egentligen också undvikit att dejta pga. psykisk ohälsa men såhär i backspegeln kan jag ångra det. Tror jag hade behövt komma ut lite. Dejtar ingenting nu heller och vet inte exakt hur det ser ut med min psykiska hälsa nuförtiden ärligt talat, haha. Förstår också vad du menar med att man väljer bort vissa partners pga. problem som de har. Alltså att kombinationen av sitt eget tillsammans med den andra kan bli övermäktigt. Gått i psykodynamisk terapi, KBT och EMDR framförallt. Tyckte de två sistnämna fungerade bäst. Vad har du gått i för terapi? Det är orättvist att vissa inte får hjälp och stöd när man så väl behöver det. Att det istället blir en klassfråga om ekonomi. Oj, vilken rolig fråga vad jag främst fått med mig i terapin. Kanske har det varit att förstå mitt förflutna. Att arbeta bort skulden man känt och även det här med självbilden. Jag har varit övertygad om att det mesta i uppväxten varit mitt fel, att det är jag som är den galna. I terapierna började jag förstå vad som egentligen hade hänt och hur det kunde bli så. Nuförtiden behöver jag mer akut hjälp för att livet kan bli så svårt ibland. Förr gick jag mer konstant runt med ångest och mådde jättedåligt men jag förstod aldrig riktigt varför. Nu mer jag dåligt av konkreta anledningar och det är hur konstigt det än kan låta, ett enormt framsteg. Du då? Tack, ja det är corona jag fått. Är nog frisk snart igen.

<3 Åh nej, krya på dig!

Det är så viktigt att det blir en fin dynamik mellan en själv och terapeuterna, att de är bra lyssnare och att man känner att de genuint tycker om en. Kanske är det helt avgörande för att man också ska kunna läka och orka öppna upp sig tillräckligt?

Gud så smärtsamt med uppbrotten sedan. Var det då att den offentliga vården avbröt terapierna eftersom det ansågs hållt på tillräckligt länge – fast det från din synvinkel absolut inte var klart?

[Yellow Viveqy]

Tack för din omtanke! Mår du bättre från covid?

Ja, det är lite som att leta efter en nål i en höstack att hitta en terapeut som är bra och som personkemin och framförallt inriktningen stämmer med.

Jag gick ett kort tag i terapi via mitt försäkringsbolag och därför var det inte mer än 10 träffar. I det andra fallet gick jag i terapi inom kyrkan och de hade en maxbegränsning där också. I båda fallen hann terapin inte fasas ut utan jag blev lämnad till att själv bearbeta sådant som skett i samtalen.

Har du orkat ut på något nu när du blivit ledig för sommaren?

 

Red Simyna skrev:

<3 Åh nej, krya på dig! Det är så viktigt att det blir en fin dynamik mellan en själv och terapeuterna, att de är bra lyssnare och att man känner att de genuint tycker om en. Kanske är det helt avgörande för att man också ska kunna läka och orka öppna upp sig tillräckligt? Gud så smärtsamt med uppbrotten sedan. Var det då att den offentliga vården avbröt terapierna eftersom det ansågs hållt på tillräckligt länge – fast det från din synvinkel absolut inte var klart?

Ah, vad smärtsamt att inte det gavs tillfälle till att fasa ut.. Vet av erfarenhet att terapi verkligen har tendenser att väcka mycket känslor och att behovet att ta hand om det under tiden och efteråt är stort. Visst är det svårt också att hitta den där personkemin med terapeuten. Det är som att man märker ganska direkt ifall det kommer lyfta eller ifall man mest tittar frågande på varandra.

Tack, är inte riktigt frisk ännu men på god väg, absolut. Har varit ute på promenader hittills och det har varit underbart att få lite frisk luft och känna normaliteten i sig.

Hur går det för dig? Hur mår du psykiskt och psykiskt? <3

[Yellow Viveqy]

Ja, jag har varit i många bedömningssamtal där jag känt att jag sen inte velat fortsätta. Jag tycker att många terapeuter kör på en enda inriktning och vill att klienten ska anpassa sig till den och gilla metoden. Hur har du upplevt det?

Ja, promenader är ju även bra för att få tillbaka lite styrka och motivation efter att ha varit sjuk. Nu är det ju en del soliga kvällar, då är det fint att gå i solnedgången uppe på Mariaberget eller någon annan fin plats.

Fysiskt mår jag hyfsat, inga skador eller större problem mer än att jag skulle vilja ha bättre kondition och ork även om jag redan nu orkar en hel del, t ex gå  och cykla hyfsat långa sträckor.

Psykiskt mår jag sådär, vissa dagar är det lättare, andra mår jag mycket sämre och är då mest inne och sover bort tid. Är det fint väder och jag tar mig ut till någon strand eller så mår jag oftast mycket bättre. Hur har du det med måendet?

 

Red Simyna skrev:

Ah, vad smärtsamt att inte det gavs tillfälle till att fasa ut.. Vet av erfarenhet att terapi verkligen har tendenser att väcka mycket känslor och att behovet att ta hand om det under tiden och efteråt är stort. Visst är det svårt också att hitta den där personkemin med terapeuten. Det är som att man märker ganska direkt ifall det kommer lyfta eller ifall man mest tittar frågande på varandra. Tack, är inte riktigt frisk ännu men på god väg, absolut. Har varit ute på promenader hittills och det har varit underbart att få lite frisk luft och känna normaliteten i sig. Hur går det för dig? Hur mår du psykiskt och psykiskt? <3

Ja så tycker jag också många terapeuter gör. Det kan vara lite läskigt tycker jag för vissa är så benfasta vid att just den metoden är den korrekta så det kan bli lite obehagligt ifall man ifrågasätter något kring det, är min upplevelse då. Hade en terapeut med psykodynamisk inriktning visserligen men som blandade in jättemycket religion (buddhism) i sin terapiform. Det gillade jag inte alls eftersom det påminner om min religiösa pappa. Vi kunde inte prata om det upplevde jag, terapeuten och jag alltså. Hon gick bara i försvarsställning. Kändes mer som att gå till en religiös ledare (hon hade till och med trummor vi skulle använda) än en professionell terapeut där man pratade om sitt inre liv och anknytning. Har du också såna erfarenheter att det kan vara svårt att sakligt prata om terapimetoden?

Åh, att sova bort tid, fina du <3 Blir lite orolig. När jag gör det mår jag oftast jättejättedåligt och orkar inte med verkligheten. Kan det vara så pass illa för dig också eller är det mer bokstavligt att sova för att tiden ska gå – om du vill säga? <3

[Yellow Viveqy]

Det låter inte så professionellt det du skriver om terapeuten med religiös inriktning. Det hör ju vanligtvis inte till psykoterapi utan mer om man kanske går i samtal inom kyrkan. Fick du avsluta terapin pga detta eller hur gick det? Just religion, politik och andra värderingar ska ju hållas utanför terapin från terapeutens sida då det annars påverkar klienten.

Jag har inte just den erfarenheten att en terapeut blandat in religion men inom den offentliga vården funkar inte terapi överhuvudtaget då det antingen är mycket kort KBT som ges eller ofta stödsamtal som i längden bara blir som sociala träffar men inte någon behandling. Där är så gott som alla styrda av färdiga vårdprogram och det går att påverka mycket lite.

Jag mår inte alltid jättedåligt för att gå och lägga mig och sova bort tid utan mer att jag är less och uttråkad och ofta även för att jag sovit dåligt på natten. Hur sover du? Kan du sova bra även om du vet att du måste upp en viss tid och t ex passa jobb?

Jag har haft så många påfrestningar under flera år så jag har hela tiden en inre stress som jag inte blir av med. Jag vaknar ofta och har svårt att somna om. Hur upplever du det med sömnen?

 

Red Simyna skrev:

Ja så tycker jag också många terapeuter gör. Det kan vara lite läskigt tycker jag för vissa är så benfasta vid att just den metoden är den korrekta så det kan bli lite obehagligt ifall man ifrågasätter något kring det, är min upplevelse då. Hade en terapeut med psykodynamisk inriktning visserligen men som blandade in jättemycket religion (buddhism) i sin terapiform. Det gillade jag inte alls eftersom det påminner om min religiösa pappa. Vi kunde inte prata om det upplevde jag, terapeuten och jag alltså. Hon gick bara i försvarsställning. Kändes mer som att gå till en religiös ledare (hon hade till och med trummor vi skulle använda) än en professionell terapeut där man pratade om sitt inre liv och anknytning. Har du också såna erfarenheter att det kan vara svårt att sakligt prata om terapimetoden? Åh, att sova bort tid, fina du <3 Blir lite orolig. När jag gör det mår jag oftast jättejättedåligt och orkar inte med verkligheten. Kan det vara så pass illa för dig också eller är det mer bokstavligt att sova för att tiden ska gå – om du vill säga? <3

Det är ungefär samma här att det finns en inre stress under nätterna. Vaknar ofta upp en antal gånger och promenerar runt ett varv i lägenheten nästan varje natt. Kan sova ibland mitt på dagen också vilket jag ofta tycker är skönt. Lite väl skönt kanske. Nu när jag har semester är jag redan lite orolig över att jag instinktivt vänder på dygnet. Sover gärna någon timme extra på morgonen, som blir till två, sedan tre.. Kan ofta handla om att jag inte är intresserad av att möta verkligheten och har det bättre i drömmarna. Lite det du var inne på tror jag om att man är uttråkad och less. Upplever du den inre stressen fysiskt också eller är det mest att vakna upp och få svårt att somna om? Drömmer du stressdrömmar?

Har du förresten fått något namn på dina problem? Alltså är det någon form av stressymtom som du lider av sedan år tillbaka? Kombinerat med trauman förstod jag det som (även om jag minns det som att du sa att sjukvården inte kategoriserade det som traumautlöst, fast det är det)?

Ja det var väldigt knäppt med den där terapeuten. Gick där i över ett år tror jag. Efter ett tag började hon istället tyda mina drömmar, vilket kanske också är jätteflummigt. Men det var himla givande faktiskt och berättade mycket om mitt undermedvetna som var intressant att få reda på. Det var som att vi äntligen efter en tid kunde skippa trummorna, den buddhistiska läran och istället prata om vad jag upplevde på nätterna och hur det hörde samman med mitt inre. Terapeuten var annars väldigt söt och liksom harmlös, vill jag tillägga också. Lite som en mormorsgestalt.

Delar din bild om den offentliga vården. Där finns inte mycket att hämta. Kanske tom inget alls.

 

[Yellow Viveqy]

Jag förstår att det är lätt att hamna i andra rutiner när man har semester, det är ju då man har tillfälle att kunna sova ut lite grann. Jag känner mig kanske inte så stressad fysiskt utan det är mer att jag vaknar upp och tänker på olika problem och har då svårt att koppla av. Kan du somna efter att du gått runt lite i lägenheten, att det hjälper?

Jag drömmer inte så ofta och det jag drömmar är inte så brutalt eller så utan ganska “vanliga” drömmar. Jag har inte hört om just stressdrömmar innan. Den enda diagnos jag har är depression och ångest men när jag testat mig själv för stress och oro så hamnar jag i riskområdet för utmattning så jag skulle tro att jag även har en sådan diagnos men jag har inte sökt för det hos någon läkare.

Vad bra det att drömtydningen kunde hjälpa dig en bit på vägen. Fick du något svar på varför du drömmer som du gör? Jag tycker personligen att en terapeut ska hjälpa en “hela vägen” så att säga även om vissa inslag såklart kan vara till hjälp men det blir då lätt att man sen ändå får gå vidare med någon annan terapeut. Menar såklart inget negativt om det du berättat här men tycker det är lätt att man får hjälp med typ A och B men inte C, D och E om du är med på hur jag menar här?

Nej, någon direkt adekvat vård finns inte att få inom den offentliga vården om man inte bara har lätta och “enklare” besvär som man kan klara ut på typ några gångers KBT. Sverige ligger ju dåligt till när det gäller att erbjuda bra psykvård jämfört med flera andra västländer och länder i Europa. Söker du just nu någon ny terapeut eller har du tagit en paus från terapi?

 

Red Simyna skrev:

Det är ungefär samma här att det finns en inre stress under nätterna. Vaknar ofta upp en antal gånger och promenerar runt ett varv i lägenheten nästan varje natt. Kan sova ibland mitt på dagen också vilket jag ofta tycker är skönt. Lite väl skönt kanske. Nu när jag har semester är jag redan lite orolig över att jag instinktivt vänder på dygnet. Sover gärna någon timme extra på morgonen, som blir till två, sedan tre.. Kan ofta handla om att jag inte är intresserad av att möta verkligheten och har det bättre i drömmarna. Lite det du var inne på tror jag om att man är uttråkad och less. Upplever du den inre stressen fysiskt också eller är det mest att vakna upp och få svårt att somna om? Drömmer du stressdrömmar? Har du förresten fått något namn på dina problem? Alltså är det någon form av stressymtom som du lider av sedan år tillbaka? Kombinerat med trauman förstod jag det som (även om jag minns det som att du sa att sjukvården inte kategoriserade det som traumautlöst, fast det är det)? Ja det var väldigt knäppt med den där terapeuten. Gick där i över ett år tror jag. Efter ett tag började hon istället tyda mina drömmar, vilket kanske också är jätteflummigt. Men det var himla givande faktiskt och berättade mycket om mitt undermedvetna som var intressant att få reda på. Det var som att vi äntligen efter en tid kunde skippa trummorna, den buddhistiska läran och istället prata om vad jag upplevde på nätterna och hur det hörde samman med mitt inre. Terapeuten var annars väldigt söt och liksom harmlös, vill jag tillägga också. Lite som en mormorsgestalt. Delar din bild om den offentliga vården. Där finns inte mycket att hämta. Kanske tom inget alls.

Jag förstår, depression och ångest är också allvarliga diagnoser <3

Kan tänka mig att det ser bättre ut i övriga Europa. Vet du vilka länder som är särskilt utmärkande? Vore intressant att höra hur de arbetar och vad det är de gör som gör att det fungerar så bra.

Drömmer symboliskt ofta så det brukar kunna ge pusselbitar kring hur jag mår innerst inne. Vad som rör sig i mitt inre.

Är helt med på vad du menar om terapi i problemblock som A, B.. C osv. Det jag tidigare gjorde var att jag kompletterade den terapiformen jag gick i med diverse gruppterapier, skrev mycket på egen hand, forum, talat med vänner, letat efter litteratur och läste på. Skapade vid något tillfälle en anonym blogg. Det har varit som ett heltidsarbete detta med att “läka”. Har även genom åren bytt ut terapiformerna för att bredda hjälpen. Förra sommaren gick jag i EMDR och nu går jag inte i någon terapi alls. Kan dock sakna det litegrann för är det en bra terapi är det oslagbart och man börjar direkt må bättre.

Står du i såna där köer för att bli beviljad terapi eller hur ser processen ut för dig just nu?

[Yellow Viveqy]

Ja, flera länder har en betydligt bättre utbyggd vård vid psykisk ohälsa och exempelvis Tyskland erbjuder långa terapier inom flera olika inriktningar inom den offentliga vården. Det handlar inte som här i Sverige om typ 10 samtal i KBT.

Ja, det behövs mycket av en själv för att kunna må bra eller bättre igen och så ska det ju inte behöva vara. Så är det oftast inte inom den somatiska vården men psykisk ohälsa blir mycket av att pussla ihop sin egna “behandling” istället för att bli hjälpt när man söker vården. Funderar du på att söka någon terapi du inte testat på sikt här?

Jag köade länge för terapi men när jag väl testade ett par terapeuter så funkade det inte dels personkemimässigt och då det var inom offentlig vård kunde de inte anpassa terapierna på ett sånt sätt att jag kände tillit till dem. Så nu konstaterar jag mest att vården inte finns.

 

Red Simyna skrev:

Jag förstår, depression och ångest är också allvarliga diagnoser <3 Kan tänka mig att det ser bättre ut i övriga Europa. Vet du vilka länder som är särskilt utmärkande? Vore intressant att höra hur de arbetar och vad det är de gör som gör att det fungerar så bra. Drömmer symboliskt ofta så det brukar kunna ge pusselbitar kring hur jag mår innerst inne. Vad som rör sig i mitt inre. Är helt med på vad du menar om terapi i problemblock som A, B.. C osv. Det jag tidigare gjorde var att jag kompletterade den terapiformen jag gick i med diverse gruppterapier, skrev mycket på egen hand, forum, talat med vänner, letat efter litteratur och läste på. Skapade vid något tillfälle en anonym blogg. Det har varit som ett heltidsarbete detta med att ”läka”. Har även genom åren bytt ut terapiformerna för att bredda hjälpen. Förra sommaren gick jag i EMDR och nu går jag inte i någon terapi alls. Kan dock sakna det litegrann för är det en bra terapi är det oslagbart och man börjar direkt må bättre. Står du i såna där köer för att bli beviljad terapi eller hur ser processen ut för dig just nu?