Avregistrerad användare skrev:
Förstår vad du menar och jag känner samma sak. För mig handlar livet mer om att överleva än att faktiskt leva. Jag vet inte riktigt när jag njuter eller när jag genuint har kul. Jag kan ibland uppleva händelser som jag från hjärtat blir glad av, men tyvärr går den glädjen över ganska fort igen. Varje sådant tillfälle övergår i att jag konkret tänker ”Okej, det var det. Nu tillbaka till verkligheten”. För det rullar ju bara på, vi gör våra måsten, vi äter, vi sover, vi försöker hålla oss friska. Vi bygger relationer för att annars vet vi att vi mår sämre. Vi försöker vara sociala för att stimulera oss själva och vi försöker alltid passa in för att saker annars blir än svårare att handskas med. Så där känner jag. Det mesta känns inte bara onödigt eller ganska tråkigt utan framför allt som en kamp där hela livet till slut känns som ett måste. Jag blir rent ut sagt fascinerad utav människor som säger att de älskar livet. Att de älskar att leva, att livet har så mycket att bjuda på och de vars främsta motto är ”Njut av livet!”. Det kanske är just för oss vars psyke inte alltid är stabilt eller som är hyperaktivt som livet upplevs som något jobbigt. Jag har en teori om att människor som dels inte är tillräckligt intelligenta för att kunna avslöja det system och samhälle vi oundvikligen måste leva i, dels människor som aldrig upplevt några särskilda motgångar, tycker det är roligast att leva. För för dem krävs det inte så mycket och ingenting i livet har heller lagt grund för vidare funderingar om hur saker är, borde vara eller har varit. Det tar stopp i hjärnverksamheten för dessa för det finns ingenting i deras liv som krävt några större reflektioner. Och ibland önskar jag att jag vore sån, mycket hade varit enklare då.
Exakt. Hörde någon som sa att man skall var tacksam för var dag när man går och lägger sig. De flesta kvällar jag går och lägger mig upprepar jag en ramsa om att jag vill dö under natten och slippa vakna i morgon. Jag tror inte jag borde ha blivit född. Jag respekterar givetvis de som ser livet på andra sätt, men få respekterar mitt sätt att uppleva livet. Därför anser jag att det borde få vara vår rätt att ta vårt liv. Det här är inte bara för att jag fått en depression, alltså ser mörkare på livet än vanligt. Fast jag kan ärligt säga att jag aldrig har varit glad för mig. Jag har varit glad för andras skull. Gett dem massor, varit till stöd, men jag har aldrig varit glad å mina egna vägar.
Enda anledningen jag har varit kvar är för andra. Nu för min mor, som jag är ensam att ta hand om då min bror inte bryr sig. Helt ärligt tror jag han hoppas på att jag skall ta mitt liv, men först ta hand om mamma så klart. Jag är inte alls säker på att mamma kommer att vara den första som dör. Mina självmordstankar är tillbaka. Planering för när och hur min katt inte skall behöva vara ensam för länge innan jag upptäcks. Helt ärligt vill jag bara inte mer. Jag har inget att leva för och jag känner att jag måste sätta ett datum och helt enkelt bara göra det då. Slippa fri från detta fängelse jag haft in 47 år. Det är var det har varit ett rent fängelse och jag har inte förrän nu bestämt mig för att det är över. Jag skall göra min bror till viljes. Jag vet på något sätt att han vill jag skall dö.
