Hem > Forum > Livet > Jag har aldrig tyckt om att leva.

Jag har aldrig tyckt om att leva.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Det slog mig för någon dag sen att jag aldrig har gillat livet, trivts med att leva. Jag minns att jag bara var 7-8 år då jag för första gången sa att jag inte vill leva mer.

    Visst har det funnits stunder då jag känt glädje och sånt men faktum är att jag lika gärna kunde ha varit utan det. Jag har helt enkelt aldrig trivts med att leva. Det verkar bara så meningslöst. Man skall födas, leva och dö. Ja hade mer än gärna under vilken tidsperiod som helst i livet gärna hoppat över alltsammans. Det finns inget i livet jag inte hade kunnat vara utan. Istället har jag varit påtvingad någon slags charad som är så svår att ta sig ur på egen hand. Jag tänker givetvis göra det inom en inte allt för lång framtid, men det är inte poängen.

    Jag ville aldrig leva. Jag kan se det är 47 nu och insett att i hela livet har jag levt med en slags trötthet och uppgivenhet om att leva. Kort sagt livet har aldrig varit värt allt man råkat ut för och jag hade gärna sluppit alltsammans.

    Förstår vad du menar och jag känner samma sak. För mig handlar livet mer om att överleva än att faktiskt leva. Jag vet inte riktigt när jag njuter eller när jag genuint har kul. Jag kan ibland uppleva händelser som jag från hjärtat blir glad av, men tyvärr går den glädjen över ganska fort igen. Varje sådant tillfälle övergår i att jag konkret tänker ”Okej, det var det. Nu tillbaka till verkligheten”. För det rullar ju bara på, vi gör våra måsten, vi äter, vi sover, vi försöker hålla oss friska. Vi bygger relationer för att annars vet vi att vi mår sämre. Vi försöker vara sociala för att stimulera oss själva och vi försöker alltid passa in för att saker annars blir än svårare att handskas med. Så där känner jag. Det mesta känns inte bara onödigt eller ganska tråkigt utan framför allt som en kamp där hela livet till slut känns som ett måste.

    Jag blir rent ut sagt fascinerad utav människor som säger att de älskar livet. Att de älskar att leva, att livet har så mycket att bjuda på och de vars främsta motto är ”Njut av livet!”. Det kanske är just för oss vars psyke inte alltid är stabilt eller som är hyperaktivt som livet upplevs som något jobbigt. Jag har en teori om att människor som dels inte är tillräckligt intelligenta för att kunna avslöja det system och samhälle vi oundvikligen måste leva i, dels människor som aldrig upplevt några särskilda motgångar, tycker det är roligast att leva. För för dem krävs det inte så mycket och ingenting i livet har heller lagt grund för vidare funderingar om hur saker är, borde vara eller har varit. Det tar stopp i hjärnverksamheten för dessa för det finns ingenting i deras liv som krävt några större reflektioner. Och ibland önskar jag att jag vore sån, mycket hade varit enklare då.

    Trådstartaren

    Förstår vad du menar och jag känner samma sak. För mig handlar livet mer om att överleva än att faktiskt leva. Jag vet inte riktigt när jag njuter eller när jag genuint har kul. Jag kan ibland uppleva händelser som jag från hjärtat blir glad av, men tyvärr går den glädjen över ganska fort igen. Varje sådant tillfälle övergår i att jag konkret tänker ”Okej, det var det. Nu tillbaka till verkligheten”. För det rullar ju bara på, vi gör våra måsten, vi äter, vi sover, vi försöker hålla oss friska. Vi bygger relationer för att annars vet vi att vi mår sämre. Vi försöker vara sociala för att stimulera oss själva och vi försöker alltid passa in för att saker annars blir än svårare att handskas med. Så där känner jag. Det mesta känns inte bara onödigt eller ganska tråkigt utan framför allt som en kamp där hela livet till slut känns som ett måste. Jag blir rent ut sagt fascinerad utav människor som säger att de älskar livet. Att de älskar att leva, att livet har så mycket att bjuda på och de vars främsta motto är ”Njut av livet!”. Det kanske är just för oss vars psyke inte alltid är stabilt eller som är hyperaktivt som livet upplevs som något jobbigt. Jag har en teori om att människor som dels inte är tillräckligt intelligenta för att kunna avslöja det system och samhälle vi oundvikligen måste leva i, dels människor som aldrig upplevt några särskilda motgångar, tycker det är roligast att leva. För för dem krävs det inte så mycket och ingenting i livet har heller lagt grund för vidare funderingar om hur saker är, borde vara eller har varit. Det tar stopp i hjärnverksamheten för dessa för det finns ingenting i deras liv som krävt några större reflektioner. Och ibland önskar jag att jag vore sån, mycket hade varit enklare då.

    Exakt. Hörde någon som sa att man skall var tacksam för var dag när man går och lägger sig. De flesta kvällar jag går och lägger mig upprepar  jag en ramsa om att jag vill dö under natten och slippa vakna i morgon. Jag tror inte jag borde ha blivit född. Jag respekterar givetvis de som ser livet på andra sätt, men få respekterar mitt sätt att uppleva livet. Därför anser jag att det borde få vara vår rätt att ta vårt liv. Det här är inte bara för att jag fått en depression, alltså ser mörkare på livet än vanligt. Fast jag kan ärligt säga att jag aldrig har varit glad för mig. Jag har varit glad för andras skull. Gett dem massor, varit till stöd, men jag har aldrig varit glad å mina egna vägar.

    Enda anledningen jag har varit kvar är för andra. Nu för min mor, som jag är ensam att ta hand om då min bror inte bryr sig.  Helt ärligt tror jag han hoppas på att jag skall ta mitt liv, men först ta hand om mamma så klart. Jag är inte alls säker på att mamma kommer att vara den första som dör. Mina självmordstankar är tillbaka. Planering för när och hur min katt inte skall behöva vara ensam för länge innan jag upptäcks. Helt ärligt vill jag bara inte mer. Jag har inget att leva för och jag känner att jag måste sätta ett datum och helt enkelt bara göra det då. Slippa fri från detta fängelse jag haft in 47 år. Det är var det har varit ett rent fängelse och jag har inte förrän nu bestämt mig för att det är över. Jag skall göra min bror till viljes. Jag vet på något sätt att han vill jag skall dö.

    Trådstartaren

    Jag hade ont i hjärttrakten, trodde först det var kärlkramp eller något med hjärtat. Så jag tänkte vägra söka vård och bara låta naturen ha sin gång. Tills någon berättade att det kan leda till stroke. (Visade sig bara vara ett inflammerat muskelfäste vid bröstbenet).

    När jag dö skall jag dö. Inte en chans att överleva. Inga överdoser som det finns motgift för, som ger en natt på intensiven för övervakning och sen hem. Nej det blir ett självmord med tre lager så att säga.

    Jag relaterar till det du skriver. Allt har bara känts som en lång kamp utan slut. Det går upp någon månad för att sedan dra ner en igen. Det handlar inte om att jag vill dö. Det är mer det att jag inte orkar hålla uppe allt längre. Jag vet inte var eller vem jag ska vända mig till längre. Jag stöter bort alla i min närhet och blir ensam. Isolerar mig. Jag orkar inte göra något längre. Tankarna vänds bara mer och mer åt att det bara vore bättre om jag avslutade allt, jag kan inte fly från mig själv längre.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.