Jag dog inte, men lever inte heller.

Hittade den här sidan idag. Trodde jag, tydligen hade jag redan ett konto och ett postat inlägg.Det är underligt hur ens hjärna oförmåga att minnas emellanåt når nya höjder. Så mycket jag inte kommer ihåg senaste månaderna.. Anledningen till att jag sökt mig hit är mitt liv, eller bristen på det. Har sedan hösten verkligen inte mått bra, ordet skam/rädsla/oro/självhat har nått nya höjder. ”Du är mest troligt bipolär” var något jag fick höra när jag blev inlagd på LPT i höstas. När jag insåg att jag inte dött, skammen av att få polis eskort till psyket, efter att varit dyngrak och försökt bli påkörd som en galning på en 110 väg mitt på dagen. Jag har fått ett stämningsstabiliserande medicin, ångest medicin och en tablett för att kunna sova. En remiss till affektiva enheten, därifrån remiss till specialist psykiatrin. Allt jag gör just nu är att försöka överleva  i den kö som kallas vårdgaranti och i ärlighetens namn vet jag inte hur. Jag lider av en sån enorm ångest, ett sug efter att, Ja, jag vet att 30 år är förgammalt för det, men ett sug efter att bara ta något vasst och döva min smärta som växer inuti, som jag redan gjort men försöker att i inte göra. Lätta på trycket och bara slå/skära/vad som hellst för en stund av lättnad, den alkohol jag häller i mig för stunden hjälper inte heller. Jag har i mitt liv stått på flera avsattser, bokstavligen och sett ner i det som känns som friheten. Men aldrig haft modet att ta det sista steget och när jag hade det misslyckas så radikalt. Vet egentligen inte varför jag kastar ur mej så mycke och säkert går det inte att förstå vad jag säger heller…. Jag undrar nog bara helt enkelt, hur står ni ut?