Jag har i väldigt många år lidit av psykisk ohälsa. Självskadebeteenden och självmordstankar/planer och försök va inte bara ett faktum utan ett vardagligt tidsfördriv. Jag blev omhändertagen flera gånger i månaden, ibland i veckan och när jag va hemma så stirrade jag bara tomt framför mig eller såg på tv och avundades andras liv.
Men så en dag så fick jag kontakt med en trevlig kille. Och för att göra en lång historia kort, idag är vi ihop och har varit i 9 månader. Jag började må bättre och började därför arbetsträna och de gjorde mig också piggare och gav mig mer av ett liv. Idag bor jag och pojkvännen ihop och vårt förhållande kunde inte vara bättre.
Men! Där kom det. Alltid är det något som förstör det roliga. Jag tror att jag hamnade i någon form av chock i hela kroppen med så mycke förändringar (trotts att dom är bra) på en och samma gång. Från att inte göra någonting så är jag nu en extremt aktiv lagerarbetare, en hemmafru där jag skämmer bort min kille något för mycket och genom detta har jag glömt bort mig själv helt och hållet och mina behov. Allt känns bra när jag är på jobbet, eller med pojkvännen. Men så fort jag är ensam så är jag nära kolapps. Jag har nära till tårar och allt jag tänker på är att jag släppa allt en dag, lägga mig mitt på gatan, bli sådär död inombords som jag brukade vara. Låta polis omhänderta mig på samma sätt som tidigare. Sluta bry mig för några minuter och helt enkelt ” break down for one more day”
vad är detta, och varför känner jag såhär. Varför är allt bra i sällskap med min kärlek och i nästa stund när jag är ensam vill jag gråta och bli ivägsläpad i handfängseln av polis? Varför?
