Ibland gör det så ont att det känns som att det inte längre går. Mina tankar hamnar på en väldigt mörk plats. Jag placerar mig själv i skarpt läge, öga mot öga med döden.
Jag blir ofta livrädd för mig själv och vad jag är kapabel att göra. Jag är rädd för att jag alltid kommer att vara rädd att avslut är ett alternativ.
Det finns inga problem som inte går att lösa och självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem.
Jag är så obeskrivligt trött.
Ambivalensen är destruktiv. Jag vill inte ha den här kluvenheten längre.
