Det är något som har landat i mig på sista tiden. Folk som är ”snälla” bara för att snacka skit när personen inte är där, som ett sätt att avreagera sig eftersom de inte konfronterat personen direkt. Eller som inte påpekar uppenbara problem, lämnar folk i misär och dyl. för att inte stöta sig med någon. Det är inte snällt. Det är städat och svårt att klandra någon för – men inte fasen är det snällt.
Jag uppfostrades till att alltid stryka alla medhårs. Och det har jag oftast gjort. Vad som slår mig såhär i efterhand är ju att det beteende som jag sett som att vara ”snäll” egentligen grundar sig i trauma och feghet. Att inte våga konfrontera. Att inte våga vara den som är obekväm. Man bör alltid vara empatisk – men likväl kunna vara ärlig. Inte onödigt elak, men rak när det spelar roll.
