Ingen livsglädje kvar.

Känner mig så gammal, trött, tänker på döden varje dag. Jag vill leva, njuta av våren och sommaren, men vet inte hur. Den största delen av mitt vuxna liv har jag mått dåligt. Nu är jag 58 år. Orkar inte kämpa mer. Jag har en fin partner, två kloka vuxna barn och ett barnbarn. Och jag är älskad. Älskar inte mig själv. Hjälp mig, det känns som att det är dags att dö. Vet inte hur jag ska förklara, känner mig värdelös åldras snabbare än mina vänner. Det är inte bra nu! Hjälp!!!!

Hej! Tror jag vet hur du känner…. jag är 62, vuxna barn (inga barnbarn ännu), ensam men har ett jobb. Har gått igenom alldeles för mycket de senaste 10 åren…upp och ner, bakslag på bakslag och känner som du – orkar inte kämpa mer. Jag har mycket men kan inte vara glad. Känner att livet snart är slut, och det är just ingen idé med något. Trött och gammal, ja, vill så gärna njuta och vara glad men det går inte. Jag kan inte gråta heller,det blir bara några torra hulkningar. Önskar jag kunde släppa ut allt, rensa…

Ja, det är mitt läge just nu…tänkte inte belasta dig med det, utan bara ge en bakgrund. Jag skriver gärna med dig, åtminstone kan vi bolla lite med varandra….

Azure Syvyby, Hej!

Det jobbigaste är just nu den konstanta oron, ångesten inombords. Den äter mig upp mig. Kämpar med att tänka på fina saker eller fokusera på något, allt ifrån att göra hemmasysslor, tala högt för mig själv vad jag ser runt omkring mig, gå en rask promenad när jag vågar vara ute, göra armhävningar… osv osv. Jag har efter jag skrev tagit kontakt med psykiatrivården och hoppas innerligt att de kan hjälpa mig komma ur min negativa spiral, tankemönster. För flera år sedan var jag inlagd på psykiatrin flera gånger pga min ångest. Känns jobbigt att det aldrig blir ro inombords. Lider med dig och att du inte heller mår bra. Livet är ju så kort och skört, vi är värda att leva, vi får inte dö ännu även om det känns så. Jag har också svårt att gråta. Vet inte varför livet blev så svårt när det kan vara mycket enklare, jag tror själv att jag utvecklat ett trauma tidigt i livet som spätts på av alla svåra upplevelser. Förlåt om jag skriver rörigt, är rörigt i mina tankar just nu, oron gör att det blir så. Hur gör du för att det ska kännas lättare, lite gladare? Skriver gärna med dig här. Skönt att ha någon att ventilera med. Och tack för ditt svar, det värmer!

Hej! Just idag har jag kraschat igen och är hemma från jobbet. Det behövs så lite, och varje grej är egentligen en liten skitsak men nog för att stjälpa det lilla jag byggt upp. Dum som jag är håller jag god min utåt, t o m inför mina barn även om min dotter är den som jag kan ventilera det mesta med. Vill ändå inte belasta henne med allt, hon har sina egna problem att tampas med men det är märkligt hur lika vi är.  Hon har samma kamp som jag, med Försäkringskassan t ex. Och att allt man försöker, kämpar, räknar ut – blir det inget av med.

Ångesten är svår. Jag tror inte jag känner mig glad alls? Försöker göra saker som är bra för mig, vattenträning, sjunger i kör men blir liksom inte glad på djupet. Jag tvingar mig själv men det är som om vad jag än gör, så tar det slut. Om du förstår – det spelar ingen roll för det varar inte. Och då är det ingen idé. Jo, det är rörigt i mitt huvud med!

Min läkare skrev remiss till psyk, men enbart för medicinering – ändå har jag sagt till att jag provat mycket men inte mår bra av något. Biverkningarna blir för mycket. Jag skulle vilja ha samtal, men inte hos nån vårdcentralspsykolog som säger åt mig att tänka positivt. Det har jag fått nog av.

Mår egentligen bäst när jag har folk omkring mig, jobbet är bra på det viset, men det går till en viss gräns, sen orkar jag inte. Jag ska åka till min hemstad, och hälsa på min dotter i påsk. Det känns ändå bra med lite sällskap! Hoppas du ska göra något roligt i helgen!

Vi hörs mer, sköt om dig!

Hej igen, idag har jag också en skitdag känns som att kämpa i motvind. Idag är det jättesvårt att övervinna de negativa tankarna, konstant ångest. Den känns överallt, gör ont. Mycket har mina tankar sista året fastnat i hur jag ser ut och dödsångest. Det är som ångesten hittar metoder för att kidnappa mig.  Tror jag förstår dig, känner igen mig i dig, det du skriver. Ja, och allt kring försäkringskassan kan verkligen förvärra måendet. Bra att du träffar folk, jag isolerar mig. Det är dumt, jag är rädd att visa mig. Jag undviker numera att prata med mina barn om hur jag mår. Det får dem oroliga. Jag vill tro att om vi gör bra saker för oss själva så visar vi att vi har ett värde även om vi nu inte har förmågan att känna djupare glädje. Jag är arg på ångesten, den släpper inte taget. På natten är den också där och spökar, 24 timmar om dygnet.  Jag blev iallafall glad av att se ditt svar. Skönt med någon som förstår. Det är inte heller lätt att åldras, det skrämmer mig också. Hoppas du får en så bra påskhelg det bara går med din dotter.

Allt gott till er båda, vi Hörs!

Tänkte på en sak, kan vi hjälpa varandra för att må bättre? Hjälpa varandra att bli gladare? Njuta av det vi har i livet?

Det borde vi kunna… tycker jag? Men det går inte att skriva privat nånstans i forumet? Vill inte riktigt lägga ut min mailadress i tråden….

 

 

Det ska vi inte göra, lägga ut mejladress. Går det här att ge varandra uppmuntran, tips osv? Vet inte hur annars? Vet bara att jag orkar inte må så här längre, och kan vi hjälpa varandra att släppa alla negativa tankemönster, oj så fint det vore.

Bra – då tänker vi lika 🙂 Vi kör på i tråden, utan att bli för privata och läser någon annan kanske den också blir hjälpt eller hjälper…

Då vill jag börja med att önska dig en god natts sömn och att få vakna till en vacker morgon! /A

Tack, det värmer. Önskar dig detsamma ☺, och även er alla andra som läser tråden, en vacker morgon att vakna till!