Identitet icke-binär

Har sen ett tag tillbaka hittat att jag är icke-binär.. har känt ett tag att jag inte är det kön jag föddes som, och har haft ett eget begrepp på ett mellanting, men hittade betydelsen av icke-binär och det är det enda som känns så likt som möjligt.

Dock så är inte samhället eller människors syn på icke-binära så utbrett som man har anat. Det finns aldrig ett tredje alternativ till kön i blanketter osv.. man blir direkt inplacerad i ett för mig kvinnligt fack och det är som hitte-på. Som att sätta en man i ett kvinnofack osv… men att inte passa in någonstans är än svårare. Har berättat för min syster som vet om det, men tror inte hon förstår eller kan relatera till identiteten ändå. Hon trodde det var samma som bipolär… så man känner sig rätt ensam med sitt liv. Jag trivs med det delvis, som person, men man är utanför allt och har inte velat berätta för fler… ens fysiska tillstånd är nåt att brottas med också. Att känna att ens kropp inte är den man känner man är. Kan inte bara byta till att bli mer man om jag kände mig trans… jag vill inte vara nåt av könen, bara vara neutral och inte tillhöra något… det är väl praktiskt taget inte möjligt, men hur hittar man rätt i att få leva som man vill i sig själv och utanför? Någon som är icke-binär som hittat något som hjälpt?

Finns inga grupper på facebook att gå med i, inga forum på nätet osv… man är som en väldigt liten minoritet

Hej

Jag hoppas du får svar från en icke-binär person. Det är inte mig men jag tänkte dela med mig av min historia med förhoppningen att du kanske känner dig lite mindre ensam. Mitt fysiska kön är kvinna men jag har aldrig riktigt tyckt att “tjej,kvinna” känns rätt för mig. Som barn bråkade jag konstant med min mamma för jag ville inte ha på mig klänning när vi skulle vara finklädda, jag ville leka med bilar istället för dockor och tog med mig min basketboll överallt. I tonåren tyckte jag att det var ointressant med smink och kläder och detta mönster bara fortsatte. Jag kände hela tiden ett socialt tryck där jag förväntades vara någon jag inte var, något som gav mig ångest och fick mig fundera på om jag skulle byta kön även fast jag inte hade något problem med min kvinnliga kropp. Istället drog jag mig undan från människor, vilket inte gjorde något bättre. Nu har jag insett att för mig handlar om att samhällets definition av kvinna aldrig passa in på mig och att jag inte tänker ändra på mig. Jag har lyckats hitta ett fåtal personer som tycker att det är bra att jag är annorlunda och bara låter mig vara mig själv. Jag försöker hålla fast vid dem och släppa de människor som inte har kapaciteten att lyssna eller som inte vill förstå.