Hem > Forum > Livet > Hur ska jag orka leva med min son?

Hur ska jag orka leva med min son?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Jag har en son på fem år. I maj ifjol skiljdes jag och hans pappa. Skilsmässan har verkligen inte gått smärtfritt till, men vi har verkligen försökt hålla sonen utanför våra bråk. All stress över att vi inte kan samarbeta, hans trakasserier om olika saker och att han satte mig i en svår ekonomisk situation har gjort att jag hamnat i en utmattningsdepression.

    Skilsmässan har inneburit två flyttat för mig (en pga att den första lägenhetene efter ett tag visade sig inte vara lämplig att bo i), och exmaken flyttade först från huset till sina föräldrar, och sedan till en egen lägenhet.

    Jag förstår att min son förmodligen känner stor sorg och ilska över att han inte längre får ha båda sina föräldrar hos sig (vi har varannan vecka), att han kl än er av att jag inte mår bra och att det har varit mycket med flyttarna, vilket kanske gjort att det känns som att han inte kan lita på att han har en fast punkt i livet.

    Men de senaste två månaderna har han blivit mycket utåtagerande mot mig.

    Jag vet inte hur jag ska orka, ärligt talat.
    Jag känner mig så djupt in i själen ledsen, arg och frustrerad över att det är så här.

    Pappan säger att sonen inte är så här hos honom, förskolan likaså.En av pedagogerna på förskolan säger att varför sonen är så här mot mig nog beror på att han törs släppa fram sina känslor hos mig.

    Själv känner jag bara ångest, förtvivlan och att det måste bero på mig.

    Varje morgon när jag väcker sonen är det med bävan inför hur den morgonen ska bli. Håller andan, beter mig som om det är en bomb jag ska hantera. Tassar på tå, så att säga.

    När sonen blir så vanvettigt arg (många gånger över småsaker, till exempel att han inte får gå ut och cykla själv) blir jag själv blir så otroligt arg och vet knappt vad jag ska ta mig till, hur jag ska hantera situationen utan att bli galen. I mina mörkaste tankar känner jag helt ärligt att jag vara vill klappa till honom, men tack och lov har jag spärrar och skulle aldrig göra det.

    Men ångesten och skammen över att ens tänka tanken håller på att äta upp mig. Jag vet inte hur jag ska orka leva med detta. Bvc är kontaktad för att få remiss till barnpsykolog, men väntetiden är flera månader…

    Kan det vara så att sonen tror att skilsmässan är ditt ”fel”? Du skriver att pappan trakasserar dig, låter inte bra. Finns ju föräldrar som påverkar barnen att ta avstånd från den andra föräldern, hoppas det inte gäller dig.

    Låter iaf definitivt som att du behöver avlastning. Har du dina föräldrar, syskon, egna nära vänner i närheten som backup, så ta stöd av dem. Du behöver ju återhämta dig själv. Och ha inte ångest för att du blir arg, det blir väl alla föräldrar någon gång, lita på dina spärrar. Tänk att han i själva verket är ledsen, inte arg, och behandla honom därefter. Pröva att hålla om honom med kärlek tills han lugnat ned sig. Prata mycket med honom om varför ni skildes, kanske du får veta vad som rör sig i hans tankar.

    Jag vet att många saker är lättare sagt än gjort, men detta är kanske en sorts träning för dig att stå på dig och säga ifrån. Jag tänker att din son absolut kan agera som han gör mot dig för att han vågar släppa ut sina känslor och allt han är sur, irriterad, arg och besviken på blir som giftpilar mot dig. Det är däremot ingenting som säger att du ska ta allt och bara knipa igen för att det är din son!

    Jag har två barn idag varav ena är 5 år. Jag och barnens pappa lever ihop, men skulle vi av någon anledning separera skulle jag aldrig tillåta att min 5 åring skulle bete sig så. Nu vet jag också att man blir känsligare och saker och ting blir svårare när man mår dåligt. Man blir skörare.

    Men livet består av prövningar och Du är jävligt stark även om du underskattar dig själv och känner dig som en mjuk spagetti.

    Jättebra att du hört av dig till BVC. Jag bollar gärna med dig och pratar till dess om du skulle vilja.

    När jag jobbade på en förskola i Norge förr diskuterade jag och en pedagog just om ”Är det ok att bli arg på ett barn?” och hon sa: det är okej att bli arg på ett barn så länge man inte blir arg på rak arm helt oförberett så barnet blir arg. Man varnar och säger till barnet först, det är okej att bli arg. De viktiga är att förklara varför. Du behöver inte skrika men du kan använda ditt tonläge.

    Du kan till exempel säga att de din son gör inte är okej – du accepterar det inte. Är han arg/ledsen/irriterad över något är de bättre att han pratar om det än att bli otrevlig och jobbig. Du kan ge förslag på saker sin 5 årig kan tänkas tycka är jobbigt så kanske de blir lättare att nå fram, eftersom barn ibland glömmer bort.

    När jag ryker ihop med min 5 åring försöker jag fokusera mer på tonläge än att höja rösten. För mig känns det bättre. Jag kan även tex säga ”När du är så där otrevlig och skriker till mig då får du gå in på ditt rum och stanna där till du blir snäll igen, för jag blir ledsen när du låter så där” Alltså blir rummet ingen skamvrå där ungen ska stanna en timme eller hela kvällen utan barnet får själv känna efter… Förstår du?

    Även om du inte tycker som mig eller delar tankesätt att så vill du göra så kanske de kan väcka tankar hos dig som ger dig något…

    För att Du ska orka är det viktigt att du är snäll mot dig själv OCH tänker på dig själv!! Bara för att du är en mamma tex ska du inte vara en dörrmatta.

    Om jag vore i din sits, vad hade du föreslagit för mig?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.