Hem > Forum > Livet > Hantera triggers

Hantera triggers

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 36 totalt)
35
  • Trådstartaren

    Visst kan det vara så. Antingen att inte bearbeta sin uppväxt, skaffa egna barn och så är risken oerhört hög att föra arvet vidare. Alternativt att ta tag i sitt bagage, inte hinna skaffa barn, och även hamna i mycket ensamhet. Finns ju förstås alla möjliga varianter men om man ska hårddra det så kan jag ju se vilka som brukar få störst problem i relationer om man säger så. Men där den andra ”prislappan” i form av brutna drömmar är det som smärtar mest på den andra sidan. Jag föredrar nog ändå att ha tagit mitt ansvar med mitt bagage än att föra det vidare. Är inte precis så att mina föräldrar är känslomässigt ”nyktra” på något sätt. Självinsikten är snudd på obefintlig. Jag har däremot en hel del problem med att behöva kämpa själv för att ta mig ovan vattenytan. Vet inte hur jag skulle tänka om jag haft en skilsmässa bakom mig, barn som kanske mår jättedåligt och en infekterad relation till mitt ex. Behöver ju förstås inte bli så men hade jag valt partner tidigare i mitt liv och med mitt mående verkar det osannolikt att utgången hade blivit på annat sätt. Nu först börjar jag kunna göra nyktrare val. Jag vet inte om det är försent för mig att skaffa barn men det är vad det är. Man får hoppas och hålla tummarna att livet ”öppnar sig”.

    ”Mamma är lik sin mamma…”, kan nog i mångt och mycket stämma om man inte observerat och kunnat erkänna det som framspelats mitt framför ögonen på en under ens uppväxt. För egen del tror jag att jag någonstans på vägen bestämde mig just för att INTE bli som min mamma. Har nog haft vissa tendenser att ta efter vissa saker i mina tidiga kärleksrelationer, men när jag själv blev förälder så kunde jag bryta det och förändra mig. Kanske dåliga relationer i uppväxten även kan bidra till att man vill bryta den onda cirkeln och det blir något bra av det istället, att man bygger upp en helt annan relation till sina egna barn eller en partner på grund av det. Det hjälpte nog mig mycket att komma vidare genom att bli förälder, kanske för att jag även då var tvungen att lägga fokus på något annat än mig själv och få distans till hela spektaklet. Det blev en slags nystart i mitt liv, och min egen mamma och vår relation blev i det sammanhanget väldigt betydelselös och oviktig. Tror också det är svårt att få vissa relationer att fungera när man har för tungt bagage, det krävs nog många gånger att man måste sortera, ”tvätta” och kasta bort en del. Vissa fläckar kan man leva med, men inte alla. Jag hoppas iallafall att din livssituation kan bli så fläckfri som möjligt, och att mycket bra väntar på dig i framtiden. Vet att du har planer, drömmar och förhoppningar, så håller också tummarna att det lossnar snart. 🌸

    Trådstartaren

    Ja, kanske det kan vara så att är man tillräckligt hel så klarar man av sitt föräldraskap och kan vila i att det har gått bra för en? Och sedan kanske då att det ju mest hela tiden kan dyka upp nya situationer eller känslor i livet (eftersom att det är föränderligt) som kan påverka en i olika riktningar och där gäller det att ta ett sådant klokt beslut som möjligt? Litegrann kanske att det finns ingenting som heter riktigt att man är ”klar” men däremot kan man ha förmågan att reflektera och välja att göra annorlunda? Det är synd också att det är så tabu att erkänna om man är en dålig förälder. Säger någon det så märker man hur folk direkt överöser den personen (även om dem inte ens känner varandra) med lovord om att personen är toppen! Där hoppas jag på en förändring i framtiden att är man kass, så kan man väl lika gärna få uttrycka det? Lite som att vissa är kassa på t ex kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. Jag tycker det är helt ok att erkänna sina brister. På så sätt kan man ju börja jobba på dem också. Märkligt då om en omgivning ska lura i en att man per definition är strålande. Jag känner verkligen att jag har mycket att lära när det kommer till kärleksrelationer t ex. Är ganska lost. Det är bara så det är hehe. Men jag ska jobba på det för att få en ljusare framtid.

    Finns nog inte många som kan erkänna sina fel och brister som inte rannsakat sig själv. Även att vissa inte behöver det eller inte har den självmedvetenheten. Själv ser jag bara fördelar med att emellanåt ”faila” för att kunna ta det till mig och då göra annorlunda. Ingen är perfekt men för det behöver man ju inte sluta försöka för att kunna uppnå någon slags perfektion. Det lät fint att du även jobbar på eventuella framtida kärleksrelationer. Om det finns hjärta, hjärna och engagemang är jag övertygad om att det för det mesta blir bra, oavsett om det gäller arbete, en hobby, relationer eller något annat. Det är väl där mycket av vår drivkraft finns, och som gör att man får energi när man har någon eller något som man verkligen brinner för.

    Trådstartaren

    Ja vad intressant! Tror att det kanske kan vara vanligare att vilja rannsaka sig själv och kanske även andra om man vuxit upp i en miljö av förljugenhet? Det är så ofta jag har sett hur mina föräldrar skämt ut sig själva pga. sina kassa självinsikter att jag varit livrädd för att själv glida runt som ett stort spöke typ. Inte förstå andra övh. För mig verkar det oerhört handikappande och även djupt skrämmande. Jag vet inte om det kan vara så också att har man inte fått stöd hemifrån så kan man bli så beroende av den ”yttre världen” och då att inte kunna läsa av den eller anpassa sig till den är förstås stressande och hotande. Minns när jag var tonåring att jag kunde speciellt då när jag hade ett helvete hemma vara som en social kameleont, noll försvar uppe, och smälte in på alla möjliga ställen. Tror att gatubarn eller hemlösa barn kan uppleva något liknande kanske, att man lär sig att ”inte ta plats”, inte vara så behövande mm. För mig är alltså det här med självinsikt rent av livsnödvändigt, tror jag. Det borde det varit för mina föräldrar också men det känns som om de valde vägen istället av ”my way or the high way” typ, och det har inte gått så bra.

    Önskar jag hade driv när det kommer till kärleksrelationer men det har jag faktiskt inte. Det kanske är därför jag inte känner att jag behärskar det riktigt heller? Haha. Har du driv inom något speciellt område som du tänker på?

    Tror du kommer väldigt nära sanningen med det du skriver. Tror det är avgörande om man vill fortsätta leva i en illusion eller faktiskt leta efter sanningen. Att inte rannsaka sig själv eller sin barndom kan nog vara direkt förödande om den påverkat en negativt. Det gäller väl många gånger att göra en egen tolkning och se det som andra inte ser. Många gånger tror jag fasaden utåt står i vägen. Vissa föräldrar tror jag inte heller kan förändra sitt synsätt ens när deras barn blir vuxna utan det kommer alltid finnas någon slags respektlöshet i relationen där man är mindervärdig och aldrig kommer kunna nå upp till deras nivå. Iallafall inte i levande tillstånd.
    Eftersom alla relationer kräver tid och uppmärksamhet för att förhoppningsvis kunna utvecklas till något bra är det kanske därför du inte har det riktiga drivet till det, just nu iallafall? Vi befinner oss i en märklig tillvaro i detta nu, då det till och med kan vara svårt att få hem en liter mjölk…så vad är då oddsen att få till en explosion i kärlekslivet?! 😖 Mitt driv infinner sig mestadels när jag har ett intressant jobb eller lära mig något nytt. Även att utforska nya platser kan ge mig energi. Eller när jag känner mig behövd och uppskattad. Inte nödvändigtvis av människor, utan kan hellre vara att hjälpa till med diverse sysslor i ett stall eller katthem. Att driva ett växthus skulle nog oxå kunna ge mig ett driv. 🌼 Eller ha ett litet bed and breakfast på någon mysig plats…?! Har du någon speciell drivkraft? Vet att du gillar fotografering, bland annat?

     

    Trådstartaren

    Vad mysigt med Bed and breakfast eller jobba på katthem. Ååh <3

    Ja precis, just under en pandemi är det extra svårt att få igång något kärleksliv. Min bästa kompis är lika gammal som mig och också singel, barnfri och jag har skämtat lite med henne om att den här pandemin kanske är skitbra för oss som är singlar eftersom så många par lär göra slut efter all gemensam isolering detta har lett till. Det gäller att hålla lågan uppe nu när man gått miste om ett helt år där det var läge att hitta kärleken i ens liv haha.

     

    Men det är nog inte långsökt att den här pandemin även kraschar förhållanden. Brukar ha samma tanke att det är lättare att träffa någon under höstperioden efter alla semestrar är klara, då många gått varandra på nerverna. Man får då hoppas att den man träffar inte ska analysera exet och relationen då, så man istället får agera kurator….

    Idag blev jag lite informerad om en terapiform som kallas för Somatic Experiencing Trauma Terapi, som tydligen kan ge goda resultat just när det gäller PTSD. Är det något liknande du ska genomgå när det gäller din traumarelease? Det verkar finnas en djungel av olika slags terapiformer?!

    Trådstartaren

    Haha åh, en sån typ av person hade jag inte blivit så intresserad av, heller. Tack och lov är jag inte som jag kan vara i vänskapsrelationer, när det kommer till kärleksrelationer. Är nästan som förbytt. Kan vara krävande och ha mycket höga krav på att den andra har fantastiska förmågor att finnas där för mig känslomässigt. Märkligt sånt där hur man kan skilja sig mellan vad det är för typ av relationer. När jag dejtat killar som varit väldigt behövande så har jag alltid, utan undantag, avslutat det fort. Blir oerhört avtänd. Bra påminnelse att nu efter den här hälsokrisen och kanske till efter sommaren när pandemin förhoppningsvis lugnat ner sig betydligt är det nog många som lever kvar i sina fd. relationer, bubblan de varit i. Man får ducka dessa typer =)

    Fast det är bra att du vet vilken slags person du skulle kunna tänka dig inleda en relation med. Även om man inte exakt vet vad man söker, så kan det ju hjälpa om man iallafall vet vad man inte söker efter. Självklart finns det kvinnor som vill och kan agera modersgestalt, men med en brokig bakgrund så behövs det nog någon som står ganska stadigt på jorden. Kan bli för svajigt annars. Kanske även du söker någon som du förstår att du kan ställa krav på, inom rimliga gränser förstås. Det kan väl ofta vara där någon vänder på klacken för att det blir ”jobbigt”, just för att vissa vill ha så kravlösa förhållanden som möjligt. Många likställer ju krav som något slags kontrollbehov, som inte alla fixar. Fast ”kontroll” i vissa sammanhang är tecken på att man faktiskt bryr sig om personen och förhållandet. Typer man ska ducka för, ja dom finns definitivt. Skulle nästan kunna bli en ny raggningsreplik; ”Har du klivit ur bubblan efter ditt ex, eller blir vi 3?”. Redan då skulle man ju få svar vart personen befinner sig mentalt. 🤣

    Trådstartaren

    Bra poäng! Huu, just när den andre pratar om sitt ex kan man lätt känna sig förbisedd och olustig? Har du varit med om det också tidigare att andra gjort så när du träffat någon?

    Ja apropå det där andra, så tror jag också det är så definitivt. Att vissa blir avskräckta när de förstår vissa behov. Kan samtidigt nu vid min ålder och lite mer självinsikt tycka det ofta kan ha varit lite larvigt och överdrivet när andra ”ryggat tillbaka”. Börjar mer förstå att det kan också finnas en beröringsskräck kanske, att behöva finnas där för sin partner. Att det är något med känslor och behov som kräver djupare förmågor att hantera och då är det lättare att tillskriva personen som ”komplicerad” eller ”för knepig pga. bakgrunden”. Att man inte fattar att det kanske handlar om en brist hos sig själv egentligen som inte kan möta en person på djupet och hjälpa den där.

    En man jag dejtade berättade jag ärligt att jag förmodligen hade en desorienterad anknytning. Det som hände senare var att när jag märkte att han hade lite svårt med sin empati och sådär så blev jag inte så intresserad längre (hamnade även själv i modersgestalts-rollen) och ville därför avsluta dejtandet. Men då påpekade han noga och aggressivt att det med högsta sannolikhet handlade om min anknytning till orsaken att jag ville göra slut. Liksom inte att det möjligtvis kunde ha något med honom att göra. Hans facebooksida fylldes med detta så det var ju ganska genant för mig att beskåda. Någon kompis kallade det han gjorde för förtal, kanske var det så. Hur som helst blev jag av med den snubben efter några veckor och lärde mig efter det att ligga lågt med min bakgrund och psykiska ohälsa när man dejtar =)

    Träffade en kille ett tag som hade separerat från sin fru och hade barn ihop som inte hade lämnat det förhållandet bakom sig och hela den situationen blev precis så, olustig och obekväm. Hela han kändes väldigt flyktig och rädd att det skulle utvecklas till något djupare så fanns inte mycket att bygga på. Tror han samtidigt hade dåligt samvete gentemot sina barn och att det var mycket därför han var hal som en ål. Är inte riktigt rätt väg att gå, då det inte går att trösta sig och försöka glömma genom att hoppa in i något som man egentligen inte är redo för. Samtidigt var det ett bevis på att han hade bra egenskaper, men inte rätt läge att inleda något nytt.
    Vilken otrevlig upplevelse för dig att bli uthängd på det viset! Den killen hade lite att jobba på. Det kan vara lite skönt att kunna skylla på någon annan också när något går åt skogen, att man själv gjort allt man kan och att det är den andra parten som är tvär och oresonlig. Då behöver man inte reflektera så mycket över sig själv. Det är ändå oundvikligt att inte gå på några nitar i livet, förhoppningsvis bidrar det till att man får bättre utvecklade antenner och kan sålla bort det som inte tillför något bra i ett tidigare stadium. 😌

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 36 totalt)
35

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.