Hem > Forum > Livet > Hantera triggers

Hantera triggers

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 36 totalt)
35
  • Kanske även att man reagerar så starkt kan bero på att man är låst i någon slags konflikt med det förflutna? Att man måste sluta fred med sin historia innan det kan ske någon förändring? Genom erfarenheter, både goda och onda, får man olika slags redskap och verktyg och kanske man med tiden eller åldern lär sig att hantera och använda dom på ett bra sätt, där vissa förstår tidigare än andra. Mycket beroende på vad man har i bagaget och hur man har bearbetat det. Kränkningar, påhopp eller gliringar är aldrig okej, men genom att man reagerar ger man samtidigt personen som gör dessa utfall tillgång till ens känslor och en makt över ens liv, och det kan även vara den känslan som blir en utlösande faktor att man då överreagerar. Genom erfarenhet, kunskap och självkännedom tror jag att man kan lära sig att bemöta personer med osunda beteenden och hur man då ska agera för sitt eget bästa. Men det kanske krävs att man inte på något vis är låst i sin historia för att kunna nå dit?!

    Trådstartaren

    Det kan nog vara så. Lite som att förlora t ex ett barn eller andra, det är oerhört svårt att acceptera det som hänt och gå vidare. Så egentligen kanske det handlar om ett sorgearbete. Sörja allt det man blivit bestulen och hur fruktansvärt vidrigt andra fått en (och även oskyldiga syskon) att må. När man då möter andra som psykiskt försöker misshandla eller skada en så drar det igång förlusterna och känslorna man haft i större delen av sitt liv. För mig blir det som att jag vill spärra in personen helst. Sätta dem på en öde ö. Mycket tror jag för att jag blivit utsatt för gaslighting och där andra nästan alltid kommit undan. Det har inte funnits någon rättvisa ärligt talat och det gör det så svårt att ”acceptera” och gå vidare. Lite som att ha blivit våldtagen men det väcks inget åtal. Ungefär så kan jag känna innerst inne. Det finns inget som tyder på upprättelse. Sålänge jag håller fast vid min historia så kanske det sker. Nåt sånt tror jag är haken i det här. Som att jag vägrar ”glömma”. Men å andra sidan, för min egen skull har jag ju varit inne i flera månader på att vilja släppa min dåtid och gå vidare. Att det ger mig inget längre att kolla på det. Intressant ändå att hantera triggers är som en förlängning då. Känns återigen som att lösningen kanske är att inte ge det energi. Varken historian eller framtida typ psykningar. Håller på och övar på det, ganska spännande ändå.

    Jag förstår vad du menar, och visst finns det i högsta grad en orättvisa i det. På något vis har man blivit berövad en del av sin identitet och påverkat hur man blivit som person, och medfört att det kan finnas undanträngda känslor som sorg, ilska och rädsla. Men även att man får svårigheter med att identifiera sina känslor, att man har lätt att glömma bort sig själv och dömer sig själv hårt. Att bli åsidosatt, förminskad och utsatt för mer eller mindre medvetna manipulativa strategier och respektlösa handlingar skadar givetvis, och där jag i min situation vet att jag aldrig kommer få en ursäkt eller förklaring, och därmed inget avslut. En person sa en gång till mig; Du kan inte hantera hur en människa beter sig mot dig, men du kan hantera dina känslor kring det. Det är något jag nu försöker tänka på och sträva efter. Och det viktigaste av allt; Never argue with an idiot! Just för att undvika dom negativa känslorna och för att det ibland är så svårt att bryta vissa sinnesstämningar. Det påverkar även våra inre organ, som bland annat ilska försvagar levern, oro hör ihop med magen, stress försvagar hjärta och hjärna, och rädsla försvagar njurarna…Så för både psykisk och fysisk hälsa är det viktigt att komma underfund med och förstå bakgrunden till varför man är som man är, och varför man fungerar som man gör. Själv tror jag också man kan få viss hjälp till stabilitet genom att försöka skapa sig ett liv och en tillvaro man uppskattar, som kan ge en annan slags energi och kan göra att man på något vis kan få harmoni. Det tror jag också kan medföra att man kan hantera eventuella framtida konflikter på andra sätt. Vi kämpar på! För det sägs ju att träning ger färdighet. 😊♥️

    Fick för en tid sen en text skickad till mig, som jag tycker relaterar till mycket du tar upp i tråden, och för mig påminner om hur vi människor fungerar många gånger när det gäller vårt förflutna och vår historia. 🦋

    — Jag lovar mig själv att aldrig mer titta tillbaka. Jag lovar mig själv att vara stark. Oavsett vad som hände den dagen, den veckan, dom åren…så var det då, och då är inte nu. Så jag kommer fortsätta springa. Man ska inte rota i det förgångna. Spöken hör hemma i garderoben. Och jag kommer inte öppna den dörren. Det gör för ont. För mycket smärta. Och jag vill vara lycklig. Känna lycka här och nu. Jag är stor nu. Så jag fortsätter gå med raska steg. Jag vägrar se tillbaka. Men det gör ont ändå. Någonstans i det jag gör och det jag möter så påminns jag om och om igen. Jag vill inte. Jag är trött. Mina steg är tunga. Jag är arg. Jag har kort stubin. Något jagar mig, men jag vet inte längre vad, för jag har inte tid att vända mig om för att se. Jag bestämde mig ju för aldrig mer. Men så kom den dagen jag inte längre orkade springa. Jag var tvungen att stanna upp. Jag vände mig om och mötte det om jagat mig i alla dessa år. En annan del av mig. Jag skakar av rädsla. Jag är arg. Jag gråter. Jag skriker stumt. Jag gråter. Jag omfamnar mig själv. Vi säger förlåt. Vi skrattar. Vi gråter. Jag har kommit ikapp mig själv. Jag har kommit ifatt livet. De värsta minnena har fått ljus och då försvinner alla skuggor. Det vi gömmer jagar oss. —

    Trådstartaren

    Tack!

    Tror att kärnan i det här är att försöka bli mer tolerant med att bli behandlad eller ha blivit behandlad intolerant. Där ligger min utmaning framförallt. Har varit en stark förespråkare att våga prata om sina trauman, sin utsatthet, utvecklas som person för att kunna bli helare som människa och gå vidare. Jag tror att om man ”bara” går vidare, stänger dörren, utan bearbetning är risken överhängande stor att bete sig likadant som sina förövare. Det sägs också att man under stark stress kan tendera att upprepa beteenden man själv varit utsatt för. Så jag vill bara understryka det att jag absolut tycker man ska bearbeta och prata om sina trauman i kanske 10 år, om så krävs. Men det finns gränser också. När man behöver gå vidare. Stänga dörren som det står i texten där. Är väl och nosar lite på det.

    Jag vet inte vem jag blivit pga. min bakgrund. Det är så svårt att sia om. Vissa menar ju på att de faktiskt blivit mer empatiska pga. sina erfarenheter. Jag tror kanske jag fått lättare att ställa mig på utsattas sida. Att jag blivit mindre elitistisk eller fördomsfull mot andra grupper. Har nog blivit en öppnare person. Kanske också lite mer komplex än vad jag hade blivit om jag växt upp under normala omständigheter. Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, vem man blivit. Däremot det här med smärtan, trauman, PTSD och triggers. Är ju inte så kul att ha med sig framöver och tvingas leva med.

    Känner du att du blivit bestulen delar av din identitet pga. trauman?

    Då en av mina föräldrar, min så kallade mamma, har en narcissistisk personlighetsstörning så har min barndom och uppväxt mest innehållit psykisk manipulation och misshandel, och inte fysisk. Så kan inte kalla det trauman. Även om det uttalades hot att mina syskon skulle få stryk inför öppen ridå eller att något stackars djur skulle få sätta livet till med oss barn som åskådare, så blev det inte till verklighet. Mycket på grund av att vår pappa inte genomförde dom här ”befallningarna”. Jag tror även att han stannade kvar i den relationen just för oss barn. Och tror att det delvis varit min räddning. Annars tror jag det skulle blivit en helt annan utgång. Men självklart sätter det sina spår att växa upp med en känslokall, empatilös och totalt egoistisk förälder, som manipulerar, skrämmer och utnyttjar. Som dessutom tog lång tid att genomskåda, och förstå vad det är hon bär på…Sen har jag ju gått igenom andra svåra händelser som plötsliga dödsfall, bland annat genom självmord, som medfört traumatiska upplevelser men som inte utvecklats till trauman. Kommer du någonsin bli fri…? Eller är chansen liten att nå dit, så enda alternativet är att man tvingas leva med dom?

    Trådstartaren

    Gud så fruktansvärt det låter! Tänker lite på begreppet trauman att det betyder väl just ”skada”? Att bli skrämd, utnyttjad och vittne till att sina syskon blir hotade om att få stryk låter i mina öron traumatiskt? Men absolut om du inte känner alls att det är rätt etikett så ska ju inte jag komma här och klistra på nåt missvisande.

    Kränkningsupplevelser googlade jag nu kan också vara traumatiskt att få uppleva. Tänker lite på mobbing och sånt. Diffust och subjektivt begrepp det här med trauma ändå. En gång läste jag att ett trauma är att ”frukta för sitt liv” men det visade sig sedan vara lite för onyanserat. Knepigt som sagt!

    Ja, oron är ju att inte bli fri såklart. Samtidigt är ju detta inget jag går runt och tänker på mest hela dagarna heller, precis. När jag blev medlem här på forumet och läser om andra som antingen just nu lever i, eller har levt, i samma mardröm som jag växte upp i, så vaknar ju givetvis allt till liv igen. Därför har jag funderat en del på om det är så klokt egentligen att göra det så färskt i minnet.

    Hur som helst ska jag ju på ”traumarelease” om några månader och får se då om hon kan ”göra mig fri” hehe.

     

    Det finns nog lite olika uppfattningar om vad ordet trauma innefattar. Min uppfattning är att om man fortfarande efter lång tid är påverkad av händelsen med fysiska och psykiska problem och reaktioner, där man inte kan gå vidare efter det som hänt, så kan det ha utvecklats till ett trauma. När jag blickar bakåt så är min gissning att jag tidigt började ignorera hennes beteende, och att den onormala uppväxtmiljön till slut blev normal, och att man på något vis stängde av sig. Det är som att behöva lyssna på någon som jämt står och skriker, till slut lyssnar man inte längre. Det tycker jag att jag känner än idag, att när man genomskådat en person så tacklar man också det som händer runt omkring lättare på något vis. Någonstans på vägen klippte jag nog även det känslomässiga bandet. För övrigt hade jag en fantastisk och enastående pappa som är och förblir min förebild, men även en bra skolgång och mycket kompisar, det tror jag också har bidragit till att jag inte gick under av ”kommandorans” uppfostran. En trasig barndom kan även medföra att man utvecklar starka sidor. Lite det du var inne på, att man behöver inte bli en dålig eller svag person på grund av det man behövt genomgå och uppleva, utan kan snarare bli tvärtom. Jag hoppas din traumarelase ger goda resultat. Låter både läskigt och spännande på samma gång…Hoppas det inte blir alltför tufft att genomföra. 💕

    Trådstartaren

    Det låter fint! Glad att läsa att du fick en så fin pappa! Tror verkligen det kan göra hela skillnaden!

    Själv kunde jag inte riktigt ”släppa” som barn för min mamma bokstavligt talat jagade mig år efter år. Fast jag bröt kontakten när jag var 13 år, tyckte absolut inte om henne. Det hjälpte tyvärr inte utan har snarare spätt på den mardrömslika tillvaron. Kanske man kan likställa det med en förövare som aldrig lämnar en ifred? Traumat pågår i olika grader i decennier. Nu hade jag en problematisk pappa också tyvärr som på sina sätt var svårt problematisk att förhålla sig till, så där var man minst lika utsatt. Ibland tom värre. Min storasyster skulle jag vilja påstå har läkt sin barndom. Hon gick i 7 års terapi, började redan som tonåring. Tror det var hennes stora räddning. Jag fick aldrig någon hjälp.

    Intressant det här med ordet trauma. För mig kategoriserar jag nog det som att man kan uppleva en situation traumatisk, t ex psykisk misshandel, men sedan om det fortsätter leva vidare inom en så har jag kopplat ihop det med att det utvecklats till sådant som PTSD? Om det inte utvecklas kan situationen fortfarande varit traumatisk (det förändrar ingenting) men att det läker ut sig själv. Det blev inte ett posttraumatisk stressyndrom som fortsätter smärta en?

    Tyvärr har flera av mina trauman utvecklats till just det. Det blev för mycket att hantera tror jag. Det hände ju inte bara saker inom familjen heller utan även inom andra områden. Pga. att jag bröt med mamma när jag var så liten och inte kunde få stöd av min pappa tror jag också att jag var extra skör. Sådär som man kan se på människor att de kan bli utan några vuxna i sin närhet. Man utstrålar en extra sårbarhet. Det kan göra att man också råkar illa ut på andra sätt. Usch.

    Har ett par kompisar som växt upp med narcissister och det verkar som att man kan få lite olika skador beroende på om föräldern varit väldigt närvarande och gått på en eller om denne distanserat, struntat totalt i barnet?

    Verkar som att de som blivit övergivna kan utveckla mycket tomhetskänslor och ensamhet. Medan de som blivit påhoppade är väldigt känsliga för gränslöshet och kanske tom nära relationer. Inte bli förstådd, tycker jag också den som blivit övergiven rent fysiskt verkar ha extra svårt för. Och där såna som mig får panik av att prata med en idiot, typ. Att man bara vill fly fältet. Väldigt generaliserande förstås men tror det säger något om vilka problem man kan få som äldre. Känner en kille som var the golden child i sin familj, son till en känd politiker, och han var inte traumatiserad (menade han på iaf) eftersom han inte blev misshandlad på det sättet, däremot hade han svinmycket försummelse med sig istället. Att känslomässigt ha fått bära sin pappa genom sin karriär. Det har satt helt andra spår. Och han skulle ju aldrig gå i terapi för det, vad jag tror. Där får man jobba på helt andra sätt kanske. Otäckt hur som helst!

    Tror det kan göra stor skillnad om man får och verkligen upplever att man får stöd tidigt, det kan nog vara väldigt avgörande hur man fortsätter utvecklas. Sen att efterkommande traumatiska upplevelser även kan trigga igång föregående, det kan nog leda till allvarliga problem, beroende på hur man bearbetat det tidigare. Kroppen fungerar nog där som en maskin, att man med rätt manual kan ”programmera” den att bearbeta och handskas med svåra upplevelser, men utan manual kan det bli kaos.
    När det kommer till personlighetsstörningar så finns det oändligt många variationer, vissa mer utvecklade än andra. Många finns mitt ibland oss, en partner, förälder, chef, kollega, granne, och så vidare, utan att man vet om det. Det enda som kan hjälpa en ”förstå” och kunna bemöta dom på deras nivå är egentligen bara genom att ha kunskapen om hur dessa personer fungerar.
    Blir uppriktigt ledsen och arg över din bakgrund och historia. 🤬 Känns som du hade kunnat få en annan utgång om du hade fått adekvat hjälp tidigt. I den bästa av världar…. Samtidigt som jag förstår att det har format dig till den fantastiska person som du är idag! ⭐️⭐️💝

    Trådstartaren

    Tack! Det är okej, eller vad man ska säga. Kan känna ibland att det hade varit så himla trevligt om det någon gång var jag själv som satte mig i dåliga livssituationer, och då fick skylla mig själv. Det kan jag drömma om ibland, hur det skulle kännas att orsaka sitt eget lidande. Nu har jag istället erfarenheten att andra förpestat min tillvaro och jag hamnat i någon smärtsam vanmakt i det. Tänker på kriminella som begår brott och då ju hamnar i fängelse. För mig är det som att jag hamnar i känslomässiga fängelser trots att jag inte begått något brott.

    Lite det här också att människan är skapad att den kan hantera sorg men det sägs att ondska har vi väldigt svårt att härbärgera. Det går emot så mycket av ens natur och instinkt som ju handlar om att lita på andra för att överleva. Så min bitterhet ligger mycket i att det varit så onödigt det andra (t ex mina föräldrar) gjort mot mig. Och att det handlar så mycket om att de själva inte gått i terapi och därför inte haft medvetenheten till att göra annorlunda förmodligen. Även personer med ”diagnoser” kan ju få bättre självinsikt. Så det känns också himla lamt att de som orsakat mig mycket smärta inte själva gjort upp med ”sitt mörker” utan tagit ut det på mig istället.

    Nu är jag istället arg över min granne och även min fd. arbetsplats som ju gjort livet surt för mig. Jag hatar dem alla. Det jag kommer fram till också är att satan vad viktigt det är med att ha t ex ekonomiska förutsättningar och sociala nätverk, för att ta sig ur knipor. Kunskap är också bra! Det ska gudarna veta att om det är något man ska satsa på tror jag på de tre faktorerna. Inte minst om man haft ett helvete som barn och som vuxen får klara sig själv.

    Kom att tänka på det här citatet i en låt: ”Ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt.” Björn Afzelius

    Förstår dina tankar om orättvisan i att behöva ta emot och bära andras obearbetade känslor och upplevelser. Är tankar jag själv snubblat över. Och som man på sätt och vis har svårt att förstå då även dom måste haft svårigheter med relationer och få livet att gå ihop på ett bra sätt. Jag tror även att man någon gång måste rannsaka sig själv, men då kan det många gånger vara för sent då det eventuellt kan ha en ”prislapp” och kan innebära att man blir väldigt ensam och utlämnad på äldre dagar om man inte har vårdat sina nära relationer. Det kan där bli ombytta roller, att man då istället hamnar i ett slags känslomässigt fängelse. Björn Afzelius växte tydligen upp i en kärlekslös miljö och fick diverse problem bland annat med kärleksrelationer, men där hans barn fick stor betydelse. Det visar hur viktigt det är att försöka förstå och reparera det förflutna, bland annat genom att vara öppen och ärlig för att förhoppningsvis få ett fungerande liv och sunda relationer trots allt. Det vore sorgligt på många vis att inte kunna uppnå det på grund av det som varit.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 36 totalt)
35

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.