Hem > Forum > Livet > Hantera triggers

Hantera triggers

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 36 totalt)
35
  • Är inne i en process just nu där jag ifrågasätter mig själv ganska mycket. Fick ett enormt utbrott för ungefär en vecka sedan och skrek för mitt liv. En befogad ilska förvisso, men egentligen – hur nyttigt är det att bli så upprörd? Efter det bestämde jag mig för att det här med triggers är ju en solklar konsekvens av trauman och utsatthet jag tidigare varit med om. Har nog gått runt och tänkt att jag är skadad på andra sätt men jag kan ju se nu att stora skadan kanske just är att bli utsatt för liknande situationer eller personer igen och då inte alls klara av det. Det här med att jag skulle vara hel eller liknande, stämmer ju inte. Verkar ha en ganska lång bit kvar att vandra och då att det just handlar om mitt huvudproblem: Triggers.

    När jag fått vaccinet ska jag gå till en person för någon form av traumarelease som det tydligen kallas. Vet knappt själv vad det innebär men jag är desperat och upplever att jag fortfarande befinner mig i något känslomässigt fängelse emot tidigare förövare (bland annat mina föräldrar). Jag kommer inte ur det. Hur mycket jag är pratar om det, försöker förstå det, så släpper det inte. Jag är lika upprörd fortfarande. Vill lika mycket, om inte mer, ha en upprättelse.

    Någon sa att man kan behöva ett vittne för det man varit med om. Att det skulle kunna hjälpa en. Jag gillar den tanken!

    Hörde häromdagen på en podcast där man sa att det faktiskt inte lönar sig att vara så arg i den bemärkelsen att det då skulle släppa greppet om en. Tvärtom är det generellt så att ”de arga” personerna blir ännu argare, än de som kanske inte blivit så upprörda alls, eller som har lyckats släppa det. Med andra ord måste jag sluta reagera. Det känns så svårt. Speciellt eftersom att mina föräldrar i varje samtal säger något som gör mig irriterad eller extremt upprörd. Det är på den nivån att man får höra saker som att ens syskonbarn är fula och odrägliga, eller skambelägga överviktiga personer etc. Det är alltså sånt som jag tror 99 procent av befolkningen skulle uppröras över. Där måste jag lära mig att vara icke-berörd. Låta det passera. För min egen skull.

    Jag ser också ett allvarligt problem i att jag heller inte klarar av personer som påminner om mina förövare. Minsta tecken på t ex narcissism får mig att direkt byta kanal på tv. Skulle aldrig frivilligt se en film med en självupptagen skådespelare, skulle irritera mig för mycket och missa handlingen etc. Även på arbetsplatser får jag ju problem när någon agerar som mina föräldrar har gjort. Det har dock fungerat bra sålänge jag varit vanligt anställd för då har jag kunnat undvika personen ofta, t ex genom att byta rum eller bara försöka ”komma undan”. Värre blev det dock när jag blev chef och fick ta över en del anställda och som hade exakt samma problematik som t ex min mamma. Det var fruktansvärt!

    Så min skada är att jag utvecklat en överkänslighet mot t ex narcissistiska eller på andra sätt gränslösa beteenden. Och mitt mål är att klara av att hantera såna typer av människor som är på det sättet. Jag vet inte hur det här ska gå till mer än att när det sker så har jag börjat öva i att inte reagera (t ex när jag pratar med någon i min familj) utan låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra.

    Trådstartaren

    Kom att tänka på en provokativ situation där en psykologstudent för typ 10 år sedan skulle spela tuff och sa en hel del obehagliga saker till, och om, mig inför andra som var med där. Det mynnade ut i att jag blev s-å upprörd och sa en sanningens ord tillbaka. Ett bråk som höll på i kanske en halvtimme. Jättejätteotrevlig stämning blev det. En tredje part kommer jag ihåg la sig i och menade att vi båda två var lika gränslösa. Och det var vi säkert. Men jag blev helt vansinnig av den här killens sätt att prata med mig och de förolämpade saker som han hade mage att säga. Därför sa jag emot. För att försvara mig själv. Och jag kan se ganska så tydligt att kanske är det så att har man haft en sån här uppväxt som jag har haft där man inte blivit respekterad utan dagligen fått ta emot diverse otrevligheter så går man aldrig mer med på att det ska få ske igen? Det känns som att det finns något i det? Samtidigt då som jag önskade att jag inte blev så arg. Menar då på nivån att någon t ex blåser cigarettrök i ansiktet på en och hur man ska hantera det med båda fötterna kvar på jorden? Med ett lite mer lugn i sig.

    Ja, du är inne på helt rätt spår. Skriver under på det mesta du kommit fram till. Man måste förstå att det är oerhört svårt att ändra på en annan person, precis som det är ändra på sig själv. För det första måste man ha självinsikt. Precis som det du nu försöker förstå med hur och varför du reagerar som du gör i vissa situationer och bland en viss typ av personer. Inte förrän man förstår kan man ändra på det. Det är ju oerhört svårt att ändra på på någon som ”har rätt” i sin övertygelse att det är dom som är rätt, och alla andra som är fel, som till exempel en person med narcissistiska drag. En personlighetsstörning ingår ju i ens personlighet och därför inte lätt att komma tillrätta med. Att inte få vissa behov tillfredsställda under barndom/ uppväxt ställer givetvis till det, men det jag har märkt, och som du och jag har gemensamt, är att vi vidfasthåller vår självbild, som vi byggt upp under vår uppväxt, där det ingår att vi inte accepterar att bli illa behandlade. Och när vi blir det så rör det säkert upp gamla känslor och alla varningsklockor går igång. Inte för att vi egentligen är känsliga utan för att i vår värld så är det inte okej. Vi vill inte tillbaka till ”dåtiden” och dom känslorna vi upplevde då? När man inte kunde stå emot, för att man var ett barn och i beroendeställning?!

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar! Ledsen också att du upplevt liknande <3

    Det måste vara någonting sånt att just en integritetskränkning upplevs kanske mycket värre för en person som har en uppväxt där man blev kränkt mest hela tiden?

    Precis, att man då är tillbaka i sina gamla känslor av att hålla på att bli förintad och egentligen känslomässigt mördad? Därför går man istället till någon form av attack? Jag gör det ofta iaf. Attack är bästa försvar?

    När det här med psykologstudenten inträffade hade jag en kompis med mig och jag minns hur hon himlade med ögonen åt mig. Blev så otroligt triggad av det också. Jösses alltså. Började då ifrågasätta hennes beteende också. Frågade om hon och jag hade något otalt med varandra. Så det här är så pass viktigt för mig att jag faktiskt tror att när jag väljer vänner eller människor omkring mig är noga med att det är tillåtet att försvara sig. Men samtidigt när jag blir sådär arg skulle jag behöva en kompis som lugnade ner mig, liksom gjorde att pulsen gick ner. Det är ju en sån kompis man ska ha. För jag vill ju inte bli arg och jag vill jobba på att sluta bli så pass upprörd. Ska tänka på det framöver att påminna mig om att det är okej att bli arg, men det finns givetvis gränser, och det bästa är om andra hjälper till då när jag är så triggad. Liksom plockar bort mig från den personen illa kvickt.

    Känner nuförtiden att jag liksom identifierar mig med gangsters eller liknande. Liksom alla vi som blev dåligt behandlade som barn och som vuxna brottar ner alla som försöker igen. Det är också en viss kategori, tänker jag. Och absolut inte att ”alla” blir såhär av sina liknande uppväxter. Vet hur många som helst som inte blivit så. Men jag blev det, är som att någon sätter upp ett rött skynke. Och oftast drabbar det värst mig själv, som tvingas känna de här starka känslorna i tid och otid. De som råkat ut för min aggression tycker jag nog oftast förtjänade det. Herregud, man hör ju hur jag låter. Arg som ett bi.

    Har du några trix du kör när du blir triggad?

    Alla människor har ju även olika temperament, som man i viss mån kan reglera, men inte alltid. Det är så djupt rotat att det kan vara svårt att ändra på. Sen kan jag förstå att du blev mer triggad när du inte fick något stöd av din kompis! Det blir ju en känsla av att man hamnar ännu mer ute i kylan. Även om jag också kan bli triggad så kan jag nu lättare lägga band på mig, nuförtiden är jag mer typen ”som att hälla vatten på en gås.” 🙋‍♀️  Om man inte spelar så vinner ingen, är min filosofi. Det beror förstås på situationen. Vid personliga påhopp är det befogat att gå i försvarsställning. Även om jag även där svalt en del oförskämda kommentarer. Kanske delvis därför jag periodvis mått riktigt dåligt för att jag har lagrat det mer inombords istället. För att jag inte orkat eller velat ta konfrontationen. Bra och dåligt på samma gång, för att det blir fel om man gör det, men också om man inte gör det. En förolämpning är ju oftast avsedd för att framkalla en reaktion, att provocera fram en konfrontation, och där gäller det väl många gånger att försöka motstå att inte dras in i det. Mitt främsta redskap har där blivit att distansera mig. En viktig fråga att ge sig själv, är nog just; är det värt det? Vet att jag jobbade med en kille som ofta hamnade i dispyter, och det slutade ofta med att han bara gick iväg och där många reagerade med att han var en fegis som gjorde det. Idag förstår jag bättre att han gjorde det för att bryta den fientliga stämningen. Vet dock inte om han gjorde det för att han hade självkontroll- eller inte. Kanske är det att försöka hitta någon slags balans mellan bättre fly än illa fäkta och attack är bästa försvar? 😊

    Trådstartaren

    Tycker det är beundransvärt att du kommit så långt att det rinner av eller att du kan distansera dig!

    Det känns som att det ”märkliga” i det här, alltså hur jag reagerar i det, är just behovet att få motparten att förstå på djupet hur pass fel den har betett sig. Så var det med den här psykologstudenten att jag inte nöjde mig med att lite lätt markera utan jag skulle dra hela registret och tusen argument varför det han gjorde var så fel. Jag förstår ju nu att jag behandlade honom på samma sätt som jag hanterat mina föräldrar. Liksom fått de att känna sig som idioter. Och samtidigt krävt en ursäkt eftersom den ju betett sig som en idiot. Kan förstå nu om man tror att jag är oerhört knepig att ha å göra med. Men till mitt försvar händer inte det här med kompisar eller generellt, utan det är oftast undantag och när jag upplevt att jag blivit personligt kränkt. Så som med den här studenten då. Tror jag ska göra så att jag får söka terapi igen och så när nåt liknande händer säga till mig själv att ”jag tar det här med psykologen på onsdag istället”, försöka skita i det då i nutid, för kommer förmodligen ändå inte nå personen och då bli bara ännu mer upprörd.

    Tack för bra dialog!

    Tack själv, Red. Tycker det är härligt att du är så intresserad av så många olika ämnen, och försök att hitta sätt att reparera dig och hantera olika situationer. Det sägs även att lära känna sig själv gör att man blir en bättre medmänniska. Ligger mycket sanning i det tycker jag. Även nödvändigt att kunna stå upp för sig själv, när andra inte förstår vart gränserna går och markera att det är stopp. Även om jag kommit långt med att kunna distansera mig behöver jag också nya redskap när det kommer till att kunna ta en konfrontation på andra sätt. Ingen konfrontation är den andra lik, och troligtvis kommer man alltid möta nya personer som kommer väcka dom här känslorna på olika vis. Tror det är oundvikligt. Vissa säger att man ska bemöta personer med ”kill them with kindness”, dit har jag inte riktigt nått. Jag har bara kommit till ”kill them….” Vet inte ens om jag har tålamodet att kunna nå dit?! Men jag förstår också svårigheterna du upplever efter en sådan händelse, för att det kan skapa en sådan irritation, där känslan biter sig fast och som ibland är svår att bli av med. Kanske för att ens självbild och värdighet får sig en törn, och som man på nytt måste försöka återskapa. Det blir som en evig process att försöka hålla ihop sig själv. Kanske du kan backa tillbaka till dom händelserna du upplevt som värst, och försöka klura på hur du skulle kunnat reagera istället? Att man tränar på sina egna reaktioner och hur man ska hantera en situation, för att inte bränna ut sig totalt när man blir så upprörd?

    Trådstartaren

    Vilken fantastiskt bra ide att gå tillbaka till exempel där man reagerat på ett sätt, men hade tjänat på att reagera annorlunda. Tusen tack för det tipset <3 Måste klura på också av vilken anledning det är så viktigt för mig att motparten förstår. Jag tror att det kanske är så att jag upplever en sån vanmakt när den andre inte gör det. Att det också påminner om uppväxten att föräldrarna var så ”clueless” varför man t ex mådde dåligt av deras beteenden, eller valde att ta avstånd. Det är nog samma cirkel att i relationer blir det otäckt (och triggande) att möta en så pass omedveten person. Och ja, jag är ju en sån som är väldigt för att öka sin självinsikt. Inte minst just för att det gör att det minimerar risken att ha ”blind spots” och skada andra, absolut!

    Ja, testa gärna om du eventuellt kan få ut något av det. 😘 Det bästa vore om man kunde spela in dessa tillfällen, spola tillbaka och reflektera över hur man kunde gjort istället. Tror du att du hade kunnat hantera dina tidigare upplevelser annorlunda OM du hade fått någon slags ursäkt? Vad innebär upprättelse för dig? Jag har insett att vissa människor inte ens är kapabla att förstå att det är dom som är den felande länken. Där man kan stånga sig blodig utan att den andra personen berörs det minsta. Däri kan jag förstå vad du menar med vanmakt och frustration. Är det eventuellt en narcissist man har att göra med blir resultatet att man ibland, på ett subtilt sätt, känner sig manipulerad, förbisedd eller att de brister i respekt eller beskyller motparten för sina reaktioner eller attityder. Narcissisten kan inget annat än projektera; beskylla, försvara sig, fly samtalet och visa en ovilja att prata igenom det, och kommer alltid sätta sitt eget välbefinnande och heder först. Och där man tyvärr måste inse att man själv alltid är ”förloraren”, oavsett.

    Trådstartaren

    Ja absolut, så fort motparten menar allvar med en ursäkt så har jag lugnat ner mig. Det är mest när jag får god dag yxskaft svar som risken är rätt stor att ilskan i mig stiger igen. Som jag minns det med den här killen blev det framförallt otrevligare och otrevliga stämning bland annat för att han fortsatte argumentera för sin sak och jag då argumenterade emot det. Jag vet faktiskt inte hur jag borde ha agerat i den situationen, eller vad man kan göra istället. Om jag föreställer mig en precis likadan situation idag så känns det enda rimliga igen att bli jättearg och försvara sig. Jag spårade ju inte ur på det sättet att jag liksom kastade vatten i ansiktet eller något sådant galet på honom. Skulle ju heller aldrig slåss. Då finns det typ bara orden kvar. Att bli arg är ju som att ”visa tänderna”, sådär som djur gör. Fast samtidigt känner jag nu när jag skriver om det att skulle en likadan situation uppstå igen så önskar jag att jag kunde ta det med lite mer ro. Fast jag vet inte alls hur. En psykolog menade att det här var en posttraumatisk stressreaktion från min sida när jag blir så upprörd. Kanske jag borde lämna situationen ifall det skulle uppstå igen. Inte dramatiskt utan bara rest mig upp och sagt till min kompis i en vanlig samtalston: ”Jag tycker inte det är trevligt här så jag tänkte gå. Hänger du med?”. Då blir det också en övning och erfarenhet i att lämna triggande människor och situationer. Inte hålla på och analysera vad man borde eller inte borde gjort, liksom.

    Det finns nog egentligen inte ett korrekt svar utan man måste anpassa sig till hur man väljer att bemöta det just när det händer. Mycket beror nog också på dagsformen och hur man har det i sin livssituation i övrigt, om man har ett inre lugn eller inte. Ibland kräver även situationen mothugg, då man ibland stöter på typer som inte hunnit mogna. Där man får agera moraliskt för att vissa eventuellt missat den biten. Tycker inte du gjorde nåt orätt i den situationen, kanske det bästa hade varit om du hade slängt ett glas vatten på honom. 😇
    Visst önskar man, i den bästa av världar, att man inte ska behöva möta dessa personer, men det är att önska det omöjliga. Tror dock att det är fullt möjligt att du kommer kunna lösa det på bra sätt. Du har både styrkan, modet och förnuftet att kunna göra det, på vilket sätt du än väljer. Det är bra att kunna stå upp för sig själv också och inte alltid kapitulera.

    Trådstartaren

    Tack!

    Håller med om att det handlar mycket om ens dagsform och kanske period man går igenom i livet just då, hur man har det. Kom på nu det här med associationen till gangsters, att ibland har jag på arbetsplatser när jag jobbat med bemanning och därför arbetat med mycket olika personer, mött på personer som haft något superstort i bagaget och så har det mynnat ut i någon konflikt mellan den och någon annan. Jag tror att det kan vara samma mekanism som om man blivit mobbad som barn. Blir som ett rött skynke då när någon annan uppenbart provocerar en eller gör något nedvärderande.

    Tänker att det ”man” då kan gå runt med är en allmän känsla av att vara nedtryckt. Så när någon annan beter sig respektlöst då krävs det inte mycket för att bli skogstokig. En berättigad känsla att bli arg givetvis, men kanske det säger mest om ens historia. Jag tror ju egentligen det. Det är därför jag vill reagera annorlunda också, för det kostar på att känna så starkt och bli så upprörd.

    De jag mött (bara killar egentligen) tror jag heller inte vill bli så upprörda (de brukar ju snarare ta till våld och hot också) utan kunna ta det med ro. Jag känner starkt för såna personer, oftast har vi kunnat prata om traumat, inte minst efteråt, och jag förstår dem, jag brukar förstå och relatera till de som blivit utsatta. Har svårt att döma dem för deras reaktioner när jag ser logiken varför de agerar som de gör. Men det är klart att gemene man inte alls fattar det, om man inte tar reda på djupet vad det handlar om, så jag har sett mycket att personer blir missförstådda eller sedda som ”galningar” men där det finns en historia som väckts till liv. I min värld är det helt normalt.

    Någon annan kanske har att de inte klarar av att bli osynliggjorda, eller inte få bekräftelse osv. Tänker att alla människor kan säkert ha sina ”ömma tår” vad som påminner om något gammalt och som  man ”går igång” på, oftast en överreaktion då i andras ögon. Har märkt när jag lärt känna andra att förr eller senare så visar det sig vad som för den andre är jättekänsligt. Tror då det här är min ”ömma tå” att bli förnedrad eller när någon beter sig uppenbart provokativt för att skapa en motreaktion.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 36 totalt)
35

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.