Jag har alltid haft svårt att gråta inför andra. Det är som om jag inte får vara lite och svag utan bara bita ihop. Det här kommer från när jag var liten. Jag kunde inte säga “Hej då” till mina föräldrar när jag skulle lämna dem. Bland annat när jag var 3 år och jag skulle lämna dom för att åka iväg med min moster för att min lilla syster skulle födas. Jag minns hur jag stod framför mina föräldrar på trottoaren. Jag ville gå fram till dem och krama dem. Men kunde inte. Jag liksom försvann från mig själv och min egen gråt. Samma sak var det när jag var på dagis när jag var liten. Eller när jag skulle ligga ensam i mitt pojkrum och sova. Jag ville gråta, men kunde inte. Jag kände mig dum som var liten och ensam. Nu när jag är äldre och har börjat gråta mer, men jag känner att det fortfarande finns ett isberg av gråt i mig som vill komma fram. Men jag vågar liksom inte släppa taget. Jag tänker att om jag faller kom jag aldrig komma upp igen. Kanske är det dödsångest. Jag tror det. Vad tror ni?
