Goda förändringar i tillvaron betyder inte alltid goda förändringar inombords.

Till er som kämpar psykisk ohälsa varje dag och inte har givit upp än. Ni är otroligt grymma och det ville jag börja med att inleda i min post.

Psykisk ohälsa är ingenting okänt när det kommer till mig eller mitt liv när jag återblickar tillbaka. Jag har själv upplevt psykisk ohälsa runt nära och kära. Nu mera lever jag med det sen närmare 3 år tillbaka.

Redan tidigt i min ungdom utsattes jag för väldigt svåra utmaningar i mitt liv – utmaningar jag aldrig trodde jag skulle behöva bestrida. En av mina “första” utmaningar jag fick uppleva i min ungdom var alkoholismen relaterat till min förälder. Jag såg snabbt hur sjukdomen kan ta kontroll över en människa på olika vis: ändrar personlighet, livsinställning mm. Sjukdomen kan förändra en människa så otroligt och framförallt skadar den inte bara individen själv, utan de nära och kära. Jag har sett väldigt mycket och fick uppleva hur det är att leva med förälder som har gjort väldigt många onödiga och hemska saker pga. sin sjukdom. Någonting jag aldrig kommer att glömma, både händelserna eller hur det är att växa upp under sådan förhållanden.

Med åren som gick hade mina föräldrar separerats och börjat följa nya stiger i livet. Jag fick växa upp de “sista” åren av min ungdom i en ny familj och uppleva en helt ny miljö att leva i. I efterhand visade det sig att lämna stora sår i hjärtat av att behöva leva under tuffa och svåra förhållanden i denna nya miljö. Detta resulterade i att jag hade en mycket negativ och frustration till omvärlden (en extrem känsla av orättvisa); över det faktum att jag blev tvungen att leva i två olika världar i min ungdom. Den ena sidan var med alkoholismen i bilden. Den andra i ett hem som var “icke-funktionell” av olika konflikter och problem, som lämnades olösta.
Vid ett tillfälle när problemen och konflikterna fortsatte att växa började nästa problem som jag stötte på. Min enda förälder jag hade någon form av tillit till vid denna tid började missbruka medicinering (lite till en början, men successivt i högre doser) . Detta gjorde att jag hade otroliga diskussioner och konflikter med min förälder. Jag gjorde allt jag kunde vid den tiden till att försöka ge stöd och hjälp till min förälder. Men allt var förgäves. Vilket resulterade i att jag förlorade min förälder som dog av detta. Min värld vändes helt upp- och ned. Det finns inga ord att beskriva hur det är att förlora en förälder vid ung ålder. Jag ville bara ge upp i livet och levde varje dag med sorg och ilska inombords.

Några månader hade gått sen jag hade förlorat min förälder och jag valde att “lägga locket på” för att fokusera endast på mig och min framtid. Det funkade inte alltid så bra och idag när jag återblickar till det ångrar jag att jag tog det beslutet. Hemma under denna tid blev det inget bättre och väldigt snabbt började konflikter att öka i “familjen” som till slut resulterade i att jag blev mer eller mindre utkastad. Jag var frustrerad, arg, ledsen och kände mig förlorad/övergiven: som att jag hade förlorat allt. Vid denna tillfälle hade jag ingenstans att ta vägen och pga. skam valde jag att vara tyst om min livssituation för andra människor i min omgivning. Jag befann mig bokstavligen på gatan i lite mer än en vecka innan jag insåg att det inte var en hållbar lösning för mina problem. Då började jag öppna upp mig för andra människor som gav otroligt mycket stöd, förståelse och hjälp. Vilket var ett av det bästa besluten jag gjorde under denna period. För den hjälpen jag fick gjorde att jag fick möjlighet till att ta mig tillbaka upp på mina fötter – inte till 100% – men det var någonting åtminstone.

Några veckor innan jag fullgjorde min utbildning som jag höll på med under denna tid. Då blev jag dumpad av min tjej, vilket lämnade mig i mer nedstämdhet och förstörd som människa. Sedan exakt en vecka efter att jag – trots alla odds – tog jag min examen, hade jag förhoppningar på något positivt efter allt slit som jag fick stå ut med i min dåvarande tillvaron. Men det visade sig att när man minst sagt ligger på backen och är helt förkrossad – förvänta dig inte att livet är klar med dig då, då väntar sig alltid något annat som kommer få dig att falla djupare i frustration och minska livslusten. Då förlorade jag en mycket nära vän till mig som gick bort. Jag kunde inte tro det, allt som jag hade lagt “locket på”; känslor, tankar mm. bara flög ut ur mig och visade sig på olika vis. Jag kände mig inte bara deprimerad, dålig livsinställning och otroligt nedsänkt pga. sorg. Jag var trött på allt och livet. Jag ville bara sänka mig under marken och hissa en “kapitulerings-flagga” till livet, för att visa att jag: Orkar Inte Något Mer – Snälla!

Vid detta tillfälle befann jag i en av mina mörkaste tider hittills i mitt liv. Jag blev diagnostiserad för djup-depression och fick påbörja i en liten fas som jag orkade och var bekväm med, mot en förbättring. Jag har fått mycket goda råd och hjälp av olika människor på vägen. Både av professionella och nära- och kära människor som jag är glad över att ha i mitt liv. Jag hade aldrig varit här utan dem och mitt egna försök till att förbättra mitt välmående.

Idag ser min situation annorlunda ut. Den är inte bra, men inte dålig heller. Med fortsatt hjälp och stöd av andra gör jag små steg till att nå ett bättre liv och en möjlighet att bearbeta en stor sorg och framförallt förflutet. Det har varit en otrolig bergochdalbana – tro mig. Det har funnits dagar som jag endast har velat ge upp. Andra dagar som har fått mig att borsta bort lite vikt från mina axlar och fått mod till att förändra min tillvaro för det bättre.
Jag har ett arbete idag som jag alltid har önskat att få arbeta med. Vilket jag är mer glad över än vad jag möjligtvis har uttryckt mig under min vardag. Har tagit till mod att försöka förbättra min hälsa, både psykiskt och fysiskt. Vilket tog lång tid innan jag kunde rycka mig in i denna bana –  nu tackar jag mig själv för varje gång jag gör små framsteg för det bättre. Trots en stor negativitet och en stor brist på ambition till mina tidigare projekt/hobbyn jag har haft i mitt liv, har jag lyckats tagit mig steget tillbaka och fortsätta med dem – och det glädjer mig varje gång jag ser framstegen i projekten som jag trodde skulle hamnat i ett utkast för längesen och försvunnit med tiden. Jag har idag också tagit steget till eget boende och lever äntligen i mer frihet men också med större ansvar. Har tagit små och stora steg för att kunna bli mer självständigt och det känns bra för varje dag jag ser att jag lyckas upprätthålla denna önskan jag har haft sen en lång tid tillbaka.
Självklart har jag många stunder, trots goda förändring i min tillvaron, där jag fortfarande påminns av mitt förflutand och mitt låga nedstämdhet. Det är ingenting man borstar av sig på “en kvart”. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa stunder som jag upplever relativt ofta är tecken på mitt välmående. Men också tecken på framsteg att jag äntligen börjar bearbeta tyngre delar av mitt liv för det bättre.

Till mitt avslutande del vill jag bara säga några sista ord som är riktad till er som “överlevde” mitt långa post. Det är att, mycket kan få en människa att vilja gräva ned sig själv och undvika verkligheten och ens tunga förflutnad / eller sitt välmående av olika skäl. Och det är helt okej att man känner sig – ingen är ensam om att uppleva detta. Men för dig som kämpar, säkert varje dag med detta, det är att inte ge upp. För det som tynger dig och befinner sig på dina axlar och får dig att må dåligt, det kommer bli lättare ju mer man arbetar för ett bättre välmående. Det är någonting jag har upplevt själv och något jag aldrig trodde var sant när jag började min resa mot det bättre. Men en dag kommer såväl som mina bekymmer – som dina – som ligger och tynger våra axlar varje dag, att ge oss en otrolig viktig lärdom om livet och en god karaktär!

Du som läser detta kommer möjligtvis inte hålla med mig om mina åsikter eller tankar. Det respekterar jag. Men jag söker ingen empati eller förståelse till min livssituation och välmående. Detta var en historia jag ville dela med mig till den som går igenom någonting här i livet. Och detta var också ett mål jag personligen valde att göra för att få en möjlighet till att ventilera om mina tankar och känslor.

Tack för den som läste detta. Ni är grymma som kämpar varje dag – glöm inte det!

Vilket otroligt starkt och viktigt inlägg, tack <3