Gå runt med känslan av att jag inte kommer klara av livet

Jag tror inte jag är ensam om att ha dom här känslorna.
Att oroa sig för framtiden och det som inte går att kontrollera.
Att vara rädd för att man inte kommer klara av livets alla utmaningar framöver och därmed känner en enorm ångest, hopplöshet där självmordstankar alltid är närvarande som en tröst. Typ, kan alltid välja att avsluta livet ifall allt blir outhärdligt.

Vet inte varför det dyker upp. Vet inte hur man kommer ur det här. Det är bara extremt jobbigt att inte känna någon tro på mig själv.

Att pendla mellan att ena stunden känna att det finns hopp, att man kan klara av framtiden (livet), bli mer psykiskt stabil och få ett fungerande liv. Och andra stunden tveka och ha ångest över minsta lilla val man väljer att göra och bli stillastående med självmordstankar.

Hur sjutton blev det så här? Kanske kontrollbehov och rädsla för det som är oförutsägbart? En smal bild av hur ett liv ska och bör vara.

Men hur hittar man lugn i den rädslan? Kanske kommer det ett lugn när man lyckas nysta upp min hjärna och förstå mig bättre. Ändrar förväntningar? Just nu är mitt psyke för kaotiskt för mig själv att förstå och hitta lösningar till.

Kram till alla
Från hjärnan som aldrig får vila

Så himla bra uttryckt! Precis sådär är det ju!

Läste en artikel för några år sedan som handlade om att man kunde bli stark av trauman/stora svårigheter i livet. Att det kunde bygga en på sikt. Blev faktiskt lite lugnare av att läsa det. Liksom att det finns hopp om man råkar ut för fler obehagligheter att det kan finnas något därframme som berikar en – man kan bli starkare och robustare än innan. Det stod också att t ex trauman inte fick komma för tätt. Det var viktigt. För det krävdes återhämtning. En annan viktig aspekt var också sociala skyddsnät. Tydligen är det jätteviktigt. Så kanske som ett tanke kring din text för att bli lugnad i detta och inte måla fan på väggen i onödan så kan man kanske försöka tänka att det förmodligen är så att man kommer klara även den krisen. Och sedan försöka trygga upp med “ankare”. Så man har lite känslan att skulle det hända något så kan man höra av sig till den här och den här personen. Jag har börjat känna att det här Mind-forumet är som en sån ankare. Hit kan jag vända mig, eller till chatten, om det spårar ur fullständigt. Har även en gammal kompis som jag kontaktar vid mycket svåra kriser, han är fantastisk att möta mig i det. Känner du att du har några du kan lita på om det skulle behövas?