Om jag kollar väldigt, väldigt kort – bara idag och högst imorn – så känner jag att jag är på något som skulle kunna vara rätt spår.
Men det kommer snabbt in en överväldigande känsla av förlust och misslyckande. Hårda tankar. Då känner jag mig nedslagen igen och den lilla magkänslan av tillit är försvunnen.
Gissar att jag i detta fall får försöka att inte lyssna så mycket på tankarna och känslorna… Men det är så svårt. Ibland ska man följa dem, ibland inte. Jag är förvirrad, haha.
Jag hörde något för någon vecka sedan. Att om livet har varit så pass hårt mot en att man inte längre vet vad man vill, klarar av eller om man ens vill leva. Så ska man fucka livet tillbaka. Might as well live, liksom. Inte bara litegrann, utan istället slänga sig in i det.
Det är vad jag håller på med just nu. Tar initiativ, tackar ja till det mesta. Även sånt som jag förut hade mycket rädslor eller dömande kring. Det får mig att känna mig mer levande, helt klart.
Jag är tveksam till att saker går att reparera eller att jag kan leva med hur livet föll samman det senaste 1,5 året. Men jag ska ge det en liten chans tror jag. Några månader, eller året ut. Och då ska jag fullkomligt lägga bort allt tvivel. Bara satsa allt framåt, och se vart det tar mig.
Har jag gjort allt och livet suger i januari, då är det ciao. Men tills dess; might as well live.
Lite off topic, men gillar att skriva ut mina tankar här. Kanske nån känner igen sig. Känn ingen press att svara 🙂
