Gå genom livet själv

Jag behöver inte gå genom livet själv. Jag kan ta hjälp, stöttning. Har inte haft det från vänner och familj. Men har börjat höja min blick och se att det finns andra i samhället som ställer upp. Mind och präst t.ex. Kanske psykolog till och med.

Det har också handlat om min motvilja till att söka/ta emot hjälp. Jag har tänkt att ingen kan förstå, att snack ändå inte skulle förändra situationen och slutligen har jag verkligen inte litat på andra människor. Har upplevt det som att de har någon baktanke med att jag ska berätta vad som är svårt. Min erfarenhet är att människor använder det emot en. Kan även tänka så om någon ställer mig personliga frågor. Att den letar efter det dåliga.

Jag kan ta hjälp. Livet är inte menat att levas ensam. Livet är ingen krigszon, där jag ska kämpa hårt och stå ensam kvar. Vilket pris får jag då?

Coronans ensamhet har varit farlig för mig. Det drog fram dåliga sidor, förvrängde min personlighet, drev fram en depression.

Jag behöver människor. Och jag ska kunna stötta mig på dem också. Inte bara tvärtom. Jag vill kunna erkänna mina behov utan att skämmas. Att ha behov gör en inte svag. Det gör en mänsklig.

Amen! Det är din tur nu! Minst sagt! Herregud, inte klokt vad du fått kämpa låter det som <3

Barn som blivit curlade har jag förstått oftast är svinbra på att be om hjälp och att uttrycka sina behov. Övat hela sina liv på hemmaplan men den lyckliga vetskapen att det finns hjälp att hämta. Jag både föraktar och beundrar den där förspända tillvaron vissa fått ta del av – undrar om de förstår hur priviligierat det är. Förmodligen inte så mycket.. Läste någonstans att det också ofta går väldigt bra för curlade personer i livet pga. det. Det trodde man ju inte förr utan snarare att de sköt sig själva i foten och blev osjälvständiga, men så är det inte tydligen.

Har nog också gjort en liknande resa som du gör att alltmer börjat inse att det här med att be om hjälp är otroligt lyckosamt. Kan avundas personer numera som jag ser ber om hjälp. Till och med såna där “duktiga flickan-personer” man kunde se i skolan och som vara så tajta med läraren har jag börjat betrakta och tänka wow! De tar och tar och tar! Ställer så mycket frågor och tar så mycket uppmärksamhet av läraren, utan att skämmas. Hur kan man fått en sådan självkänsla till andra? Jag blir fan chockad när jag betraktar detta. Att fullständigt bada i behov.

En annan gick igenom grundskolan och hela uppväxten livrädd för allt vad vuxna hette. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att vara så behövande inför en annan människa. Så detta att göra om, lära om, fan vad mycket man har att vinna på det! Och en liten önskan kanske skulle kunna vara att det “curlade folket” ställde sig lite längre bak i kön – för en gångs skull? Övade sig i det också? Har inte de fått tillräckligt allvarligt talat?

Jag tycker du gör helt rätt i att inte ta ett enda steg till själv i livet – om du inte känner att du vill det <3 Du har mycket att få igen, fina du! Tvivlar du på om du får be om hjälp, tänk då på det “curlade folket” och att du förtjänar enormt mycket mer än så.

<3

Har börjat inse det nu när jag är äldre, och själv jobbar med barn och ungdomar som har det svårt. För mig var det normaliserat, men nu i efterhand ser jag att INGEN ska gå igenom såna saker, så ensam. Ja ja, det har gett mig en väldig kämparglöd för andra iaf. På nåt vis har jag kommit igenom det. 🙂 Det är bara att all luft har gått ur mig nu.

Vad intressant! Ja, jag trodde också att de blev mer osjälvständiga och typ hade svårt att ta sig igenom motgångar. Men ändå rätt logiskt att de har blivit bra på att rekrytera hjälp vid motgångar. Jag själv brukar mest stånga huvudet blodigt, ta mig igenom det, men till en hög kostnad.

Haha, jag var den tjejen. Där handlade det om prestation dock, för mig. Det är lite av ett skydd. Mycket svårare att blotta behov som ligger närmare själen.

Håller verkligen med! Eller att vi kan hjälpa varandra att komma fram mer. De som har lätt att tala för sig skulle kunna använda det till att fråga om andras åsikter och tankar, eller mående. Jag tror vi alla och våra kvaliteter behövs, men att vi behöver tänka mer på att använda dem till andras fördel snarare än vår egen.

Helt rätt!

Har du lyckats identifiera vad för typ av hjälp som du skulle må bäst av just nu? Alltså är det att bli lyssnad på, bekräftad, och att du känner att du blir mer synlig inför dig själv som är det viktigaste? Tänker på det du skriver om att komma fram mer. Synliggörande är så otroligt viktigt alltså! Det jag sett av dig här på forumet hittills är att du verkar otroligt vänlig, generös, smart och absolut inte har skumma baktankar. Fler som dig behövs verkligen i den här världen <3 Tycker det låter helt absurt att du ska gå igenom livet själv.

Ja, sedd tror jag. Att folk hör av sig, visar att de vill ha mig i sitt liv. Checkar upp lite extra. Närvaro, helt enkelt.

Jag tror att många gånger tänker människor själva att de “stör”. Eller så är de så upptagna med sina egna liv (förståeligt). Och dessutom har jag länge haft en ganska hård/tuff yta, där man säkert har antagit att allt är okej eller fått signaler om att inte komma för nära.

Tack, vad snällt av dig. <3 jag ska försöka påverka det hela mer själv. Behöver bara våga släppa allt som har varit, och tro på att framtiden kan erbjuda något annat.

Förstår precis! Håller verkligen med dig. Gud så viktigt det är att höra av sig på det sättet. Det är lite som att se relationer som något man behöver ta hand om, vårda, vattna då och då för att de inte ska vissna, typ?

Tror inte heller det är tänkt att man ska gå igenom livet ensam, liksom komma hem från jobbet och så tystnad. Jag hade tidigare grannar som brukade “kolla av” en. Det var underbart faktiskt. Har för mig att jag läste något om det häromdagen att man generellt mår bra av att vara i sammanhang där man känner sig sedd på det sättet. Det stod i någon artikel att det kan vara sådant som att någon ser en i ögonen och håller upp dörren, då känner man sig sedd och som att man har betydelse för den här världen (i runda slingor ungefär så). Tänker att det är liknande mekanism när kompisar är närvarande och kollar av läget att de visar att man existerar eller finns i deras tankar?

Sa du alltså att du just nu har lite kompisar som kollar av dig, och som det är sporadisk kontakt med? Eller är du fortfarande mer beroende av psykolog/Mind mm? Om du vill säga alltså. Jag tänker oftast högt ska jag säga. Man måste inte svara. Man måste ingenting <3

Ja, verkligen! Från båda håll. Det är kul att testa att sluta höra av sig, och se hur många av ens “vänner” som ens gör en ansträngning tillbaka.

Jaaa, omtänksamhet och omsorg. Låter så underbart med sådana grannar! Vilken lyx. Tänk att medmänsklighet nuförtiden är en lyx.

Vi hörs lite sporadiskt, men jag är väldigt beroende av människor och sammanhang generellt just nu för att hålla mig ovanför ytan.

Jag har inte varit inne här på länge, hur har du haft det? 🙂

Fint att se dig igen <3

Men gud, där sa du nåt, medmänsklighet har blivit en lyx? Vad galet.

Jo tack, det är fint! Hur mår du? Har du haft en bra helg? <3

Tack, detsamma! <3

Ja, jag skulle verkligen säga så… Medan sådant som tidigare ansetts som lyx av materiell art har blivit alltmer normaliserat.

Skönt! Livet är inte så bra här… 🙁 känns som att allt ligger på sån himla tunn is, och nu har jag en höst med stora förändringar och oklarheter framför mig. Vilket närmar sig med stormsteg. Har liksom väldigt svårt att få ro och glädje i ett livsspår. Du vet, jag har i så många år gått och väntat på att det ska “vända”. Och börjat inse att det kanske är detta som ÄR livet.

Brottas med sånt här varje dag, och på ett sätt känner jag mig mil ifrån ett fungerande liv, och på ett sätt känner jag att det bara är något litet som ska till för att saker ska falla på plats.

Ska försöka, så som du klokt skrev i någon tidigare tråd, att släppa kämpandet och låta saker falla på plats av sig självt. Men det är inte utan att det är blandat med en stor dos både rädsla och sorg.

Ovisshet och att känna oro kring sin framtid tar så himla mycket energi <3 Önskar jag kunde ta bort de känslorna och ingjuta hopp och ljus istället. Sorg är också verkligen en sån tung känsla. Går det på något sätt att försöka boka in lite roliga aktiviteter under den här omställningen? Försöka få lite distraktion till allvaret och det som tynger så?

Jag försöker göra det… Jag tror att mitt största problem i livet handlar om att jag tänker “är det det här som är livet?” och känner mig besviken. Det känns som att något fattas. Jag tror att det är glädje och gemenskap.

Sen är det lite svårt för jag ska kanske byta “karriärsbana”… Känner mig lite vilsen. Och lite besviken, som sagt. –> Tomhet.

Har svårt att vänta ut detta, då jag är väldigt “bråttom” lagd. Det kanske inte är så hemskt som jag upplever det just nu.

Oh well, allt får bero ett tag, I guess.

Det kommer gå bra. Jag tror på dig <3 Du har en enorm kapacitet. Jag har en bra magkänsla. Känner du att du har det innerst inne?