Förvirrad och kaotiskt inombords

Vet inte hur eller vart jag ska börja ens en gång. Vet inte vem jag är, vad jag vill och livet känns som något tungt att bära på varje dag. Sedan ung ålder (är 26 år snart) har jag haft det väldigt jobbigt med känslor och det psykiska då jag blev mobbad varje dag från 6 års ålder tills jag var 16 år gammal. Psykisk och fysisk mobbning. Jag spenderade mycket tid för mig själv då jag försökte i princip att överleva, vilket både var positivt eftersom jag fick tid att utveckla mina konstnärliga intressen men samtidigt kändes ensamheten större och större för varje dag. Sedan började jag gymnasiet och allt kändes riktigt bra, för en gångs skull, men då begick en väldigt nära vän till mig självmord. Hade ingen som helst aning att han mådde såpass dåligt och jag började skada mig själv för att hantera den sorgen, ångesten, ilskan och… tja, ensamheten. Känslorna gick överstyr igen. Efter detta blev det många samtal med rektorn, lärare, kuratorer, psykologer osv. men av någon anledning ville jag inte ha någons hjälp för jag trodde att folk var ute efter att skada mig.. efter alla år jag blivit mobbad som liten.

Från 17 års ålder och fram tills nu har flera olika saker inträffat i livet. Både positiva men också negativa händelser… terrorattack, sexuellt övergrepp, mobbning (igen), stress, självmordsförsök, självskadebeteenden. Gått i terapi ett antal gånger och har blivit inskickad till sjukhus flera gånger under samma år när jag bodde utomlands ett tag. Jag har en examen i fotografi i London och bodde där i fyra år tills nu i mars, då allt bara rasade. Skulle flyttat utomlands igen då jag fick en praktik i Amsterdam, men den blev inte av så jag fick åka hem till Sverige.

Det är nu som jag sitter här och känner att jag förlorat allt. Precis innan jag lämnade London i våras blev jag våldtagen och jag sa upp mig från jobbet, både p.g.a att jag hittat praktikplatsen men också för att denna mannen jobbade på samma ställe. Gått nu i KBT i Sverige och har försökt hitta min väg tillbaka här. Men jag känner mig inte hemma alls och varje dag saknar jag det som jag hade utomlands, men samtidigt orkar jag inte ens tänka tanken att framtiden inte kommer att upprepa sig på grund av allt som hänt. Jag känner mig misslyckad, förvirrad, vilsen och arg. Vågar knappt ringa telefonsamtal eller träffa människor här, eftersom jag får sådan panikångest över att jag inte vågar sätta gränser och göra människor besvikna. Fastän jag vet inombords att jag kanske borde ta det steget, då jag alltid satt andra före mig själv. Alltid! Det känns som jag har förlorat allt och t.om min egna identitet. Bor hemma hos föräldrarna, har inte lyckats få något jobb och försöker överleva så gott jag kan på fotograferandet. Men jag orkar inte hålla uppe tempot som jag en gång gjorde, vilket ledde mig rakt in i väggen. Jag orkar inte och jag vet inte vad jag vill nu. Har svårt att lita på folk och på mig själv… Fått diagnoserna depression, PTSD, social ångest och generell ångestsyndrom men försöker inte identifiera mig med dessa. Tänker dock oftast att det vore bättre om jag inte levde så jag slapp allt detta kaos som pågår inuti mig dagligen.

Hur fortsätter man att leva efter allt det här? Är det någon därute som kan relatera?

Hej, är trött på att ringa hjälplinjer och aldrig komma fram.

Om nån känner för att prata med en vanlig kille som blivit sjuk p.g.a utbrändhet och ångest, så skicka ett Mail så kan jag ringa upp om du vill!

[email protected]