Förvirrad, mållös och oförmögen att gå vidare.

Jag har som de flesta i livet haft svårigheter och lärt mig att en erfarenhet inte är värre än den andre, det är upplevelsen av det som är viktig att förstå och vara ödmjuk inför.

Jag är duktig på sånt, att ta in information och processa det i relation till område, personer, känslouttryck m.m. Jag var i mina yngre år tvungen att överleva och insåg snabbt att den person jag var då inte skulle kunna hantera det, så jag dissocierade mig själv på ett medvetet plan. ungefär som en skådespelare som träder in i en roll men jag var tvungen att fortsätta, de tillfällen jag lät mig själv “komma fram” och vara sårbar, skadad och i behov av hjälp så blev jag beskylld att spela eller låtsas. Jag fortsatte vara den jag blev känd för att vara, jag blev en social kameleont med ett samvete.

Jag älskade att lära mig nya saker och jag läste på om psykiatri för att bättre förstå mig själv och hittade snabbt att många av mina drag var psykopatiska och kan än idag känna igen en psykopat bara genom deras ansiktsyttryck och kan relatera till dem men de saknar känslor, jag har kvar mina känslor bubblandes inom mig och det fanns en tid jag avundades dem, men jag var inte sådan sort, jag hörde inte hemma i den gruppen. Ju mer jag lärde mig ju mer insåg jag hur utanför alla ramar jag var. Jag hittar fortfarande ingen samhörighet med någon eller några.

Jag borde inte finnas enligt de lärde, jag borde ragit steget ut från broräcket den natten i mina tonår, men jag ville inte dö och vill fortfarande inte det. I dagsläget är jag fast i mitt eget hem då min ptsd flippade ur efter ett överfall, och varje logisk del av mig skriker att jag agerar orationellt och borde systematiskt bearbeta mig själv för att återgå till normen, men jag kan inte. Jag har sedan mycket tidig ålder kunnat hantera mina reaktioner vid rädsla i syfte att överleva, men vid överfallet så kunde jag inte fysiskt reagera. Jag lider av kronisk värk och tar gabapentin vilket jag misstänker orsakade att mina reflexer inte fungerade och det var det mest skrämmande vid överfallet. Vetskapen att jag inte längre kunde lita på min egen kropp att göra som jag ville, det gör mig skräckslagen.

Anledningen till det är just att jag alltid kunnat lita på att min kropp håller för alla påfrestningar jag utsätter den för, det är en bieffekt av min uppväxt då jag själv var tvungen att förstå mellanmänskligt samspel, lära mig själv och utveckla mig själv då det inte fanns några pålitliga vuxna förebilder.

Jag gick från att vara ett emotionellt sönderslaget kolli till att klara mig som vilken vanlig person som helst i samhället, och jag trodde under större delen av mitt liv att det var det som krävdes för att bli normal, bli som alla andra välanpassade människor. Skillnaden var att för mig var inget av det naturligt, under samma tid jag gick i skolan så var jag tvungen att läsa av alla runtom mig för att förstå hur jag skulle uppträda. Varför kändes det inte rätt ändå? Jag hade fixat egen bostad, fast arbete och ett förhållande, varför “ploppade” jag inte in i det där normala? frågade jag mig själv. Vi människor är ju inte mer än biologiska maskiner hade jag fått för mig, det där med att kunna hantera känslor kommer väl av sig självt? eller?

Den senaste gången jag agerade på mina känslor så var jag nära att ta livet av någon, och har därför lagt känslolivet åt sidan och sett det som orationellt och opålitligt, ungefär som den där lilla delen av dig som säger “hoppa” när du står nära ett högt stup. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag och i dagsläget så är jag närmare den där lilla skrämda pojken som gömt sig i ett hörn bakom en dörr än en välanpassad vuxen man.

Den lilla pojken som jag ägnat mitt liv att skydda sitter kvar där, han har inte vuxit upp och är redo att ta över rollen som vuxen jag skapat. Jag förstår inte vad min roll är längre, jag har varit en beskyddare och krigare för något som varit så stor del av mig men jag fortfarande inte vet något om. Alla strider, ohygglig smärta och lidande jag gått igenom måste ju varit för något. När samhället misslyckades att ta hand om och vårda för honom så skapade han en barriär, mellan det som var viktigt och det som behövde göras.

Nu befinner jag mig i vuxen ålder nedbruten och oförmögen att beskydda längre, jag har överlevt så här länge för att kunna leva men vad gör jag nu? Hur kan jag förena mig själv med någon jag ens inte känner? Jag har läst på om Disociativ personlighetsstörning men det stämmer inte in på mig för vi är samma person, jag har bara emotionellt och på visst plan psykologiskt distanserat mig för att överleva. Jag har besökt psykologer under större delen av mitt liv och gjort formulär och undersökningar men det verkar inte finnas någon tablett för att fixa det som hänt mig.

Det finns en massa hjälp i dagens läge men det är för sent, jag är arg på samhället för att den hjälpen borde funnits då. Jag finns nu för att hjälpen inte fanns då och jag vet inte hur jag ska förklara hela detta för min nya psykolog, de vill göra fler tester på mig och en personlighetsutredning vilket kommer leda till ännu fler tester och frågor vilket jag knappt vet hälften av då jag endast kommer ihåg små fragment av mitt liv. Jag ville nå ut och berätta att jag är rädd, för att riskera att leva resten av mitt liv som en parasit på samhället. Är rädd att jag inte längre kommer känna mig behövd eller till nytta och inte kunna göra rätt för mig, är rädd för att med min nya medicin så kan jag inte bara stänga av längre, jag gråter när jag ser en ledsam film, jag skrattar när jag ser något roligt. Kan inte distansera mig själv längre och det innebär att min reflektion av andra människors känslor också börjar glida ur min kontroll, jag är inte bara empatisk utan även empat som för mig själv fortfarande verkar som nonsens. Antar att det är ännu en bieffekt av att under så stor del av livet imitera och iaktta andra människor, det är just nu mitt största orosmoment. Att bli omtumlad av andra människors humör och uppträdande är fruktansvärt påfrestande, jag önskar er alla en fantastisk fortsättning på detta år. Glöm aldrig bort hur otroligt viktig du är! I andras liv men framförallt ditt eget!

Sluta aldrig drömma, underskatta aldrig makten av ett leende och säg “Jag älskar dig” oftare.

Kram

Anonym skrev:

Jag har som de flesta i livet haft svårigheter och lärt mig att en erfarenhet inte är värre än den andre, det är upplevelsen av det som är viktig att förstå och vara ödmjuk inför. Jag är duktig på sånt, att ta in information och processa det i relation till område, personer, känslouttryck m.m. Jag var i mina yngre år tvungen att överleva och insåg snabbt att den person jag var då inte skulle kunna hantera det, så jag dissocierade mig själv på ett medvetet plan. ungefär som en skådespelare som träder in i en roll men jag var tvungen att fortsätta, de tillfällen jag lät mig själv ”komma fram” och vara sårbar, skadad och i behov av hjälp så blev jag beskylld att spela eller låtsas. Jag fortsatte vara den jag blev känd för att vara, jag blev en social kameleont med ett samvete. Jag älskade att lära mig nya saker och jag läste på om psykiatri för att bättre förstå mig själv och hittade snabbt att många av mina drag var psykopatiska och kan än idag känna igen en psykopat bara genom deras ansiktsyttryck och kan relatera till dem men de saknar känslor, jag har kvar mina känslor bubblandes inom mig och det fanns en tid jag avundades dem, men jag var inte sådan sort, jag hörde inte hemma i den gruppen. Ju mer jag lärde mig ju mer insåg jag hur utanför alla ramar jag var. Jag hittar fortfarande ingen samhörighet med någon eller några. Jag borde inte finnas enligt de lärde, jag borde ragit steget ut från broräcket den natten i mina tonår, men jag ville inte dö och vill fortfarande inte det. I dagsläget är jag fast i mitt eget hem då min ptsd flippade ur efter ett överfall, och varje logisk del av mig skriker att jag agerar orationellt och borde systematiskt bearbeta mig själv för att återgå till normen, men jag kan inte. Jag har sedan mycket tidig ålder kunnat hantera mina reaktioner vid rädsla i syfte att överleva, men vid överfallet så kunde jag inte fysiskt reagera. Jag lider av kronisk värk och tar gabapentin vilket jag misstänker orsakade att mina reflexer inte fungerade och det var det mest skrämmande vid överfallet. Vetskapen att jag inte längre kunde lita på min egen kropp att göra som jag ville, det gör mig skräckslagen. Anledningen till det är just att jag alltid kunnat lita på att min kropp håller för alla påfrestningar jag utsätter den för, det är en bieffekt av min uppväxt då jag själv var tvungen att förstå mellanmänskligt samspel, lära mig själv och utveckla mig själv då det inte fanns några pålitliga vuxna förebilder. Jag gick från att vara ett emotionellt sönderslaget kolli till att klara mig som vilken vanlig person som helst i samhället, och jag trodde under större delen av mitt liv att det var det som krävdes för att bli normal, bli som alla andra välanpassade människor. Skillnaden var att för mig var inget av det naturligt, under samma tid jag gick i skolan så var jag tvungen att läsa av alla runtom mig för att förstå hur jag skulle uppträda. Varför kändes det inte rätt ändå? Jag hade fixat egen bostad, fast arbete och ett förhållande, varför ”ploppade” jag inte in i det där normala? frågade jag mig själv. Vi människor är ju inte mer än biologiska maskiner hade jag fått för mig, det där med att kunna hantera känslor kommer väl av sig självt? eller? Den senaste gången jag agerade på mina känslor så var jag nära att ta livet av någon, och har därför lagt känslolivet åt sidan och sett det som orationellt och opålitligt, ungefär som den där lilla delen av dig som säger ”hoppa” när du står nära ett högt stup. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag och i dagsläget så är jag närmare den där lilla skrämda pojken som gömt sig i ett hörn bakom en dörr än en välanpassad vuxen man. Den lilla pojken som jag ägnat mitt liv att skydda sitter kvar där, han har inte vuxit upp och är redo att ta över rollen som vuxen jag skapat. Jag förstår inte vad min roll är längre, jag har varit en beskyddare och krigare för något som varit så stor del av mig men jag fortfarande inte vet något om. Alla strider, ohygglig smärta och lidande jag gått igenom måste ju varit för något. När samhället misslyckades att ta hand om och vårda för honom så skapade han en barriär, mellan det som var viktigt och det som behövde göras. Nu befinner jag mig i vuxen ålder nedbruten och oförmögen att beskydda längre, jag har överlevt så här länge för att kunna leva men vad gör jag nu? Hur kan jag förena mig själv med någon jag ens inte känner? Jag har läst på om Disociativ personlighetsstörning men det stämmer inte in på mig för vi är samma person, jag har bara emotionellt och på visst plan psykologiskt distanserat mig för att överleva. Jag har besökt psykologer under större delen av mitt liv och gjort formulär och undersökningar men det verkar inte finnas någon tablett för att fixa det som hänt mig. Det finns en massa hjälp i dagens läge men det är för sent, jag är arg på samhället för att den hjälpen borde funnits då. Jag finns nu för att hjälpen inte fanns då och jag vet inte hur jag ska förklara hela detta för min nya psykolog, de vill göra fler tester på mig och en personlighetsutredning vilket kommer leda till ännu fler tester och frågor vilket jag knappt vet hälften av då jag endast kommer ihåg små fragment av mitt liv. Jag ville nå ut och berätta att jag är rädd, för att riskera att leva resten av mitt liv som en parasit på samhället. Är rädd att jag inte längre kommer känna mig behövd eller till nytta och inte kunna göra rätt för mig, är rädd för att med min nya medicin så kan jag inte bara stänga av längre, jag gråter när jag ser en ledsam film, jag skrattar när jag ser något roligt. Kan inte distansera mig själv längre och det innebär att min reflektion av andra människors känslor också börjar glida ur min kontroll, jag är inte bara empatisk utan även empat som för mig själv fortfarande verkar som nonsens. Antar att det är ännu en bieffekt av att under så stor del av livet imitera och iaktta andra människor, det är just nu mitt största orosmoment. Att bli omtumlad av andra människors humör och uppträdande är fruktansvärt påfrestande, jag önskar er alla en fantastisk fortsättning på detta år. Glöm aldrig bort hur otroligt viktig du är! I andras liv men framförallt ditt eget! Sluta aldrig drömma, underskatta aldrig makten av ett leende och säg ”Jag älskar dig” oftare. Kram

Hmm intressant – jag har vuxit upp i en dysfunktionell familj och kan förstå delar av det du beskriver som att gå ut ur sig själv och  att läsa av andra samt känna igen visa personlighetstyper på gatan.

Vad menar du med att imitiera? Berätta mer

För att klara mig så var jag tvungen att imitera och anpassa mig för att klara mig i just den miljön, på ungdomshemmet så var jag tvungen att bli hårdare, tuffare och kallare. Sen hos fosterfamiljen så förväntades jag bli en funktionerande del i samhället och gå till skolan som en normal tonårsgrabb och när jag brast för att en grabb försökte mobba mig och jag nästan ströp ihjäl honom så var det mitt fel ännu en gång. Först slet de mig från min enda trygghet som var min familj och kastade mig i en lejongrop, det kändes som det var mitt fel att jag lät de mobba mig, när jag slogs ifrån så var det fel också.

Det fortsatte och sätta press på mig att förändras och jag fortsatte lära mig hur andra runtom mig gjorde men det var så otroligt krävande, det är fortfarande krävande. Att klistra på en social fasad för att andra ska känna sig bekväma och de tillfällen jag *stängt ner* den fasaden så har folk blivit rädda. En tidigare sambo gillade att trycka på mina knappar för att göra mig upprörd, enligt henne så var jag inte tillräckligt upprörd för hennes skull. Jag släppte charaden och och blev vettskrämd av hur jag totalt skiftade från *normal* till helt blank, hon frågade “Är du kvar?*.

Jag är trött på alla människors lögner, de kan le mot mig men jag ser att de är ledsna eller trötta och nu för tiden har jag slutat fråga och analysera för folk verkar inte vilja ha stöd när de behöver det. Redan som barn hade jag förmågan att från ett perspektiv förstå det och bad ibland min mor att ringa en väninna, när min mor frågade varför så sa jag “För hon behöver prata med dig, hon är ledsen”. Eftersom familjehemmet där jag växte upp var kristet så kopplades det direkt till någon *kristen förmåga* då det för mig var naturligt och fattade inte förrän senare att andra inte hade så. Har varit udda och utanför vart jag än varit, men jag lärde mig att använda det för att hjälpa de som befann sig i sånt mörket att de inte fann någon väg ut. Jag träffade flertal barn/ungdomar i min ålder men märkte direkt de som var speciellt utsatta i hemmet eller på annat sätt, hjälpte många tjejer i mina yngre år att söka stöd för saker de inte visste att jag kände till. Jag fanns där hela vägen där den vuxna världen var för blind, och inom kort fick jag uppmaningen att sluta hjälpa andra och fokusera på mig själv.. men det var aldrig något fel på mig, jag är bara annorlunda och det tolereras inte i vårt samhälle. Folk är så otroligt inrutade i sina små tankar att de inte inser hur enkla vissa saker är. Jag såg en film som hette Powder när jag var yngre och det är det närmaste jag känt mig någon karaktär i någon film eller bok och den poträtterar även människors rädsla för saker som är annorlunda otroligt bra, som när jag som yngre ibland gick fram till hantverkare eller liknande och sa “Varför gör du inte såhär istället?”. Det har alltid intresserat mig, saker som inte funkar lika bra som de borde eller kan, att kunna se slutresultatet och nuvarande läge och räkna ut optimala lösningen eller vägen. Jag ville bli ingenjör men hatade skolans tvång att repetera allt, och deras oflexibla inlärningskurva som gjorde att jag lärde mig allt själv istället så nu står man utan fina betyg och titlar för jag vägrade matas med en massa onödig information.

I nuläget är jag i stor del disassocierad från samhällets tyglar, men har heller inget syfte. Jag kommer på kreativa saker varje dag men en del saker delar jag aldrig med mig för vår s.k avancerade ras skulle bara hitta ett sätt att lyckas skada varann, människor är fortfarande grottmänniskor, våra grottor är varmare och större, våra klubbor och spjut slår hårdare och kastar längre. Det är ett under att människan lever än, men med tanke på hur vi beter oss så har vi inom ett par decennier förbrukat allt som upprätthåller oss, och vissa gånger undrar jag om det kanske är lika bra.

Som du beskriver dig så verkar du ha drag av särbegåvning – något som både är en förbannelse och en gåva.  Känner flera som liksom du lärt sig det som intresserar dem men är oförmögna att följa ramarna i skolan pågrund av alltför fyrkantiga krav.

Din speciella förmåga att veta hur människor har det – vad är det som gör att du vet? Själv vet jag genom människor har beteenden som avslöjar dem och de kan av någon anledning inte dölja det för mig.

Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än att jag själv mår dåligt eller får ont nånstans, det var lite svårt i början att särskillja vad som faktiskt var mina egna känslor men det lärde jag mig efter en stund. Vissa gånger vet jag bara att någon i min familj eller vänskapskrets mår dåligt så då kan det bli lite detektivarbete. Avskyr att vara i storstäder där det blir alltför mycket på samma gång så jag inte kan filtrera det. Det har räddat mig många gånger när man varit ute på krogen och någon vill börja bråka , oftast har det berott på känsla av otillräcklighet eller en kombination av alkohol och en dålig dag som jag avstyrt lätt med några vänliga ord.

I skolan brykade jag sitta och dagdrömma om saker jag ville bygga hemma med lego, blev oftast väldigt invecklade kreationer med lite extradelar från mammas syskrin 😁. Jag vet att det finns fler som mig och har stött på ett fåtal i mitt liv men det brukar aldrig “klicka” för vi har alltid olika intressen. Kommer ihåg att jag som barn brukade ta tomma toarullar som låg i duschen och testa att fästa dem på kaklet för att hitta nya mönster, det var då jag jag la ihop 6st till en profil av vad vi idag känner till som F117 Nighthawk av Lockheed. Vi hade en RC-flygklubb i närheten och jag ritade upp en sån modell och gav det till en av farbröderna som ofta var där, jag vet inte om det var ett konstigt sammanträffande att nyheter om den modellen släpptes ett par år senare.

I dagens läge ligger jag väldigt lågt med mina olustkänslor kring andras liv, det är så jäkla stökigt i skallen nu när mina vardagsrutiner blivit rubbade, försöker fördriva tiden med att skriva ner och rita ner mina ideér. Det blir mycket ideér om spel som jag överväger att skapa när jag finslipat kunskaperna inom Unity, men min stolthet är planerna på en Powersuit för att assistera människor med MS, ALS eller någon annan form av dystrofi eller nervpåverkan och i kombination med ANN fokuserad på anpassad viktfördelning och finmotorik så ska den kunna hjälpa folk slippa kryckor och rullstolar, frågade ett par ingenjörer på ett forum kring min idé och som vanligt blev svaret “Never would work”, “Maybe ask Tony Stark for some pointers 😂”..

Jag hoppas att jag någon gång kommer hitta något jag trivs med, men det är svårt i ett samhälle som är utformat att skapa drönare snarare än drömmare, går i tankar om att skicka ideén om suiten till Elon Musk anonymt för han verkar vara någon som inte följer rälsen och med hans resurser så kan det nog bli verklighet inom ca 5 år. Har ofta gått i tankar om att avsluta livet mest för att det börjar bli outhärdligt, har kronisk värk och psykiska problem så för mig är det inget konstigare än att fälla en halt häst men sjukvården tycker annorlunda. Har varit i kontakt med Dignitas men det är osannolikt att få hjälp där då jag hamnar i depressionsfacket.

Har aldrig heller sett tjusningen med pengar eller rikedomar, så flesta gånger jag hjälpt har det varit pro bono oavsett om det varit att installera kabeltv, koda ett forum, bygga hemsidor, laga telefoner och datorer. Om det funkar och jag inte har användning för det så ger jag bort det till någon i behov, kallar mig själv en hopplös altruist. Jag passar inte in någonstans annat än biroller i filmer som någon udda folkskygg kuf i utkanten av stan, dagens samhällsstruktur rymmer inte såna som mig har jag lärt mig efter ha “fallit mellan stolarna” så många gånger, senaste samverkansmötet mellan AMS och FK slutade i just det. Handläggaren från försäkringskassan log, ryckte på axlarna och sa “Jag är ledsen men du verkar ha fallit mellan stolarna.” Skulle vara så skönt att slippa all jävla byråkrati och om myndigheter faktiskt kunde samarbeta skulle det förkorta handläggningstider och stress för alla inblandade.

Min slutsats är att jag hatar samhället, mycket av folket är shysst men resten är ett pack russin på en solsemester som bara ligger i lä tills en chans ges att hugga en kniv i ryggen på någon och ta platsen och äran. Har blivit oooootroligt bitter, lite som Gustavsson i rollen som Tony. Vet inte riktigt vad man ska göra, desillusionerad är väl ett bra uttryck att använda.