Hem > Forum > Livet > Förändra sitt liv

Förändra sitt liv

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Tycker det är så absurt att år efter år uppleva hur det är så oerhört svårt att förändra sitt liv till det bättre. Vissa kämpar med att förändra sina personligheter och sitt inre rika liv. Där har jag också varit en gång i tiden men slutat med det, gett mig själv tillåtelse att få vara den jag är. Kan i mellan åt uppskatta min lilla själ – vara tacksam för den som jag har blivit ”after all”.

    Yttre omständigheter däremot, detta görandet i själva livet, handlingarna som präglar och påverkar ens riktning till en bättre plats. Jag verkar vara ett hopplös fall att kunna förändra mitt liv. Det går inte hur mycket jag än försöker. Är det så folk känner med sina personligheter? Det går inte att förändra den oavsett ambitionsnivån? I såna fall känner jag jävligt starkt med er som kämpar på!

    Det är för mig samma löjliga problematik som hopar sig och som ständigt behöver beskrivas för min omgivning: ingen partner, jag flyttar runt pga. alla möjliga orsaker, byter arbetsinriktning, studerar oftast, allt är flytande men ändå ingenting tar mig till någon ny plats eller framåt. Det borde vara en omöjlig ekvation och overkligt att göra så mycket men ändå stanna på exakt samma ställe. Men det är det inte och jag känner snart att jag skiter i det här. Jag verkar uppriktigt inte förmögen till att ta mig ur det här ”samma livet” som jag haft i hela mitt vuxna liv, i princip.

    När det gäller vänskapsrelationer och kontakt med ursprungsfamiljen kan jag i mellan åt förlika med det eftersom det är vad det är. Men att jag inte kan förändra mitt övriga liv gör mig galen och jag förstår inte varför det inte går. Vad som är problemet.

    För hundra år sedan sa en barndomskompis till mig att gräset inte är grönare på andra sidan. En annan sa att jag var en sökare. Om jag gör personlighetstest hamnar jag i att jag är en INFJ. Jag vet inte om det här påverkar min oförmåga till att ta mig ur dessa larviga problem jag har att:

    1. Skaffa en partner.

    2. Bo i en 3:a ute i en förort.

    3. Åtminstone försöka skaffa barn.

    4. Kanske anstränga mig lite och få ett större socialt nätverk.

    5. Ha en hobby som är återkommande under många år.

    Alltså jag vill egentligen bara ha ett tryggt vanligt Svensson-liv som vilken annan människa som helst. Men det går inte. Det går på riktigt inte oavsett hur mycket jag önskar det skulle gå. Och jag kan inte svara på varför det inte går. Jag ser inte vad som är grejen eller nyckeln som jag inte har tillgång till. Jag upplever ärligt mitt liv som totalt utan kontroll. Det är så oförutsägbart. Och sällan till det bättre. Jag tycker typ att jag får skit från de mest oväntade håll. Jag börjar bli bitter. Tycker livet är så jävla orättvist.

    Jag är också INFJ Red Simyna. Känner igen mycket du skriver om här.

    Kan du peka på något konkret som du upplevt på senaste tiden som hämnar dig? Du skriver att du både jobbar och studerar. Det betyder iaf att du har en del energi? Men jag förstår att det inte är lätt om man är splittrad och inte vet exakt hur man ska göra. Berätta gärna mer.

    Hopplöshet att inte hitta ”rätt nyckel” till vad man ska göra har jag haft hela livet. Jag testar grejer som jag tror ska vara kul eller utvecklande. Men det slutar alltid med att jag inte trivs. Det händer alltid något som gör att jag måste sluta. Så verkar det inte vara för andra jag möter. De slutför saker och väljer rätt och får därmed ett hyfsat bra liv.

    Jag skäms inför andra i min ålder som har det bra och inte oroar sig för sin ekonomi, kan göra det de önskar i livet och behöver inte vara ensamma. Det känns som de ser ner på mig. Och ibland är det inte bara en känsla, många är elaka mot mig fast jag inte gjort dem något. De har folk omkring sig. De har ett fint hem de trivs med. De har barn/ barnbarn. De har någon som hjälper dem både praktiskt och känslomässigt.

    När jag ser tillbaka på mitt liv blir jag bara sorgsen. Vad var meningen med att jag föddes? Mamma har – i ett ögonblick av självinsikt – sagt att hon aldrig borde haft barn. Det är lätt att föreställa sig hur hon tänkte: ”nej inte en unge till” när hon blev havande med mig…

    Trådstartaren

    <3 Stort tack för dina ord, Red Menive!

    Alltså nu när jag tänkte efter lite har jag olika antaganden ofta som gör att jag ”drar mig ur”. Exempelvis finns det en tjej i min klass som jag tror vill umgås. Det här har jag i princip ignorerat eftersom jag tänker att det kommer bara sluta med att hon upptäcker att jag är jobbig eller så slutar det med att jag agerar ”spegeln” och sitter och hjälper henne med hela hennes liv och försvinner själv. Det är så det har sett ut nämligen under de senaste åren där jag försökt ”skaffa kompisar”.

    Antaganden gör jag även när jag blir attraherad av någon att jag blir så självkritisk och går in i så starka försvar att jag lagt ner att nästan känna något alls. Helt lätt är det dock inte eftersom jag väldigt lätt och snabbt blir typ kär i folk men det som hänt där är delvis att det slutat med att den jag varit attraherad av har gjort något typ av ”verbalt utfall” emot mig eller så har den personen visat sig vara fel för mig på andra sätt. Jag har släckt ner för länge, länge sedan och orkar oftast inte ens försöka.

    Så det som hämmar är antaganden. Bara tanken också när jag gör dessa antaganden kan göra mig så avskräckt att jag blir hemskt sömnig och kan behöva gå och lägga mig och sova. Det tar sån kraft! Det är väl det här att har man haft ett helt liv av drama hemma med tokiga föräldrar och påfrestande syskon är man väldigt lättpåverkad när något börjar bli lite jobbigt, eller kan riskera att bli jobbigt, och då trycker jag direkt på ”escape” i någon självbevarelsedrift och livströtthet. Men utan nya relationer står man också och trampar vatten och livet utvecklas inte vidare i nya spännande riktningar. Lite så upplever jag det.

    Jag förstår, det kan ha med högkänslighet att göra att man inte orkar med folks nycker.

    Det verkar som alla har några sidor som är jobbiga att stå ut med. Någon ljuger, (även om det är småsaker är det irriterande), någon svarar inte när man messar, någon skrattar när man berättar något allvarligt, någon kan inte hålla fokus och minnas det man sagt så man måste upprepa samma saker hela tiden, någon år väldigt tyst så det går inte hålla igång en konversation, någon ställer in det man planerat, någon verkar superglad av att se mig men sedan har hur lätt som helst att glömma mig osv Jag undrar om det bara är jag som råkar ut för detta hela tiden, eller är människor så här över lag? Sånt kan jag gå och fundera över. Jag kanske är väldigt känslig och inte står ut med otillgänglighet. Jag kanske är för väluppfostrad som gör det man lovar och säger det man menar, annars ber man om ursäkt och bättrar sig nästa gång? Eller så har jag någon evig otur och träffar bara människor som inte förstår mig eller vill samma saker? Eller så blir människor sämre i mitt sällskap?

    Förstår att du inte orkar försöka. Om du haft många misslyckanden är det lätt att göra antaganden att det blir kaos med någon igen. Jag blir också väldigt trött och ”lealös” i kroppen och måste lägga mig. Jag tror också att det kommer från min kaotiska familj.

    Trådstartaren

    <3 Vad intressant! Tror att folk generellt är exakt sådär som du beskriver. Det finns sidor som man antingen behöver vara tolerant med eller välja att distansera sig ifrån. Tänker att de flesta har vissa grejer hos andra som är ”no-no”, att man därigenom upplever sig inte vara tillräckligt kompatibla. På ett ytligt plan, exempelvis i interaktion med kollegor, kan jag tolerera det mesta. Jag pratar på med vem som helst och lägger absolut märke till irriterande drag, men jag slår ifrån mig det för det spelar mig mindre roll när det sker i små doser som på arbetsplatser. På ett personligt plan dock, vilka jag väljer att ta en kaffe med på fritiden är för mig något helt, helt annat. Som jag förstått det kan vissa vara lite mer så kräsna även i arbetslivet eller liknande. Jag tillhör inte den kategorin i regel vilket jag dock tror kan förvirra folk. Jag pratar alltså personligt och djupt med alla jag möter oftast men jag har jättehöga krav med vilka jag släpper in i mitt ”riktiga liv”. Det kan ha å göra med INFJ att jag vill bara prata innerligt och djupt, känna tillit till mina kompisar. De ytterst fåtal jag har i min sfär vet om det här. Kollegor och andra tror jag missförstår mig och tror att jag är en ganska oseriös person, men det är ju långt ifrån sanningen. Jag läser av jättejättejättemycket i interaktioner. Men jag visar sällan vad jag ser.

    Jag har svårt med andra även på arbetsplatser. Man kan ju få sämre arbetsuppgifter för att någon är mer krävande och jobbar man ihop med folk som är störiga, dominanta, tjafsiga osv kan det förstöra hela min balans. Det har hänt på varenda arbetsplats som jag varit på i princip. Men nu var det längesedan jag klarade av att förvärvsarbeta.

    Jag tar inte heller in människor i mitt liv som jag inte känner tillit till, och de är få. I terapi fick jag höra att jag behöver våga och träna på att ta in nya människor. Så jag har provat det flera gånger – med katastrofalt resultat.

    Till slut känner jag mig ändå tvungen att ta kontakt med folk  eller låta dem ta kontakt med mig. Annars blir jag helt isolerad. För mig är det en gåta  hur andra kan ha nära vänner. Det har jag försökt  med i hela mitt liv utan resultat. Och då har jag ändå hört att man kan ha roligt med mig, att jag är intressant att prata med osv Jag tycker de flesta visar sig vara  opålitliga även om de verkar okej från början.

    Blev nyfiken när du skrev att kolleger ser dig som en oseriös person. Hur kommer det sig om du pratar om djupsinniga saker menar jag? Vad brukar du läsa in hos andra? Jag läser in andras energi och kan bli rädd för folk utan att de har gjort något. Vissa känner jag mig äcklad av vilket är svårt att prata med andra om, det anses ju väldigt ”fult” att känna så inför andra. Men man kan ju inte hjälpa vad man känner! Jag säger såklart inte  något till en berörd person. Men jag kommer inte kunna vara i närheten av en sådan person. Jag har inte hört andra som har samma problem.

    Och jag kan tycka väldigt mycket om någon och kan inte släppa dem ens när de är otrevliga. När jag kommit någon nära betyder den allt. Och jag gör allt för denne. Jag är en väldigt lojal person.

    Trådstartaren

    <3 Det låter som att du snarare skulle behöva verktyg för att klara av att parera så du inte tappar balansen eller blir triggad av andra – exempelvis i möten eller förr då på arbetsplatser? Att terapeuterna borde riktat in sig på det istället för uppmuntran om att ge sig ut? Fick du någon förklaring på vad ”ta in människor” betydde enligt dem?

    Ah, nej det är ingen kollega som har sagt att de uppfattar mig som en oseriös person utan det är nog snarare så att om man som jag, har lätt till skratt och humor, så kan man trots allvarsamma ämnen, ändå i mellan åt på ett ytligt plan lätt klassificeras som oseriös. Jag menar ju snarare att det just är missvisande och att det egentligen kanske skvallrar om ett oerhört mörker som jag har pga. min bakgrund och livserfarenheter. Att tillslut orkar man inte med att vara en dysterkvist som ingen förstår sig på och då skrattar man sig igenom den sociala tillvaron med andra, istället.

    Ja, jag måste försöka hitta något sätt att inte bli triggad av andra. Det verkar så skönt att vara sådan.  De terapeuter jag pratat med är få och ingen var särskilt duktig. Jag har fått bättre utbyte av folk som som inte varit terapeuter men som är kloka personer med livserfarenheter.

    Jag vet inte vilka redskap man kan använda  för att lära sig att inte ta in andras energi. Jag har aktiva spegelneuroner, är högkänslig och läser in väldigt mycket. Det enda jag kan göra är att vara ensam och det funkar bara ett tag sedan måste jag interagera med någon för att få ny energi. Och då  håller jag ögonen öppna, kollar om det finns någon. Det är svårt att veta var de (som är bra för mig) finns. Sedan måste de ju tycka om mig och vilja ha mig i deras liv också – och vice versa. Och det verkar vara en ekvation som inte går att lösa.

    Aha då förstår jag. Ibland är det skönt att bara skratta och ha självdistans. Jag tror det hjälper mycket. Särskilt på ett jobb där man inte alltid kan välja umgänge. Då är det skönare om det är lättsamt.

    Skulle vara roligt att vara i ett sammanhang som lockar till skratt men där man även får vara allvarlig mellan varven utan att någon tar illa upp eller tycker att man förstör stämningen.

    Jag en väldigt rak person, jag hade mycket lättare att spela teater/vara inställsam som ung, nu känns som jag ska spricka om jag inte får säga saker ärligt. Sen har jag mindre att förlora eftersom jag inte tillhör något sammanhang och inte har något att leva upp till.

    Trådstartaren

    <3 Tror det är lite så att man behöver förstå lite mer på djupet vad man triggas av – alltså gå ett par steg längre än att kategorisera motparten som ”störig”, ”dominant”?  Påminner den här personen om någon man tidigare haft kontakt med och vad hände då? Vad får den här personen mig att känna? Överreagerar jag i den känslan eller är det objektivt så att den här personen har dessa egenskaper enligt ”alla”? Då lär man också känna personen och sig själv lite bättre och kanske kan ha överseende med vissa av dennes sämre sidor? Så har iaf terapeuter arbetat med mig att jag får sitta och dra paralleller med min nutid och gå tillbaka i dåtid. Oftast kan man se att jag reagerar starkt på tidigare erfarenheter och tar med mig det bagaget in i nya.

    Det är mest ett tips. Du kanske redan också sitter och göra såna här psykologiska arbeten med dig själv dagarna i ända- precis som jag? =)

    Kontentan är alltså att jag tror att ju bättre man känner sig själv desto lättare får man socialt med andra. Det är endast min egen tro och upplevelse, då. Förr om åren tyckte jag hela världen var helt obegriplig. Det tycker jag inte riktigt längre.

    Ja de störiga, dominanta osv kan säkert påminna om någon jag har haft problem med tidigare, men då var det ju en anledning att det blev det också.  Det jag vet om mig själv är jag jag inte ställer till med konflikter i onödan. Att jag bara  slutför det som ska göras. Det brukar sällan räcka. Och redan detta är ofattbart i min värld. Ungefär som i skolan där jag lyssnade på läraren, aldrig bråkade eller störde. Och fick mest sk*t av alla. Jag såg inte upp till ledargestalterna som de andra gjorde. Jag ser igenom folk som andra hyllar urskillningslöst. Dessa ”favoriter” får aldrig kritik även om de gör många övertramp. Jag ser missförhållanden och orättvisor väldigt tydligt och andra är mer ”gruppmänniskor” som säger och tycker likadant och blir nästan som hjärntvättade av de som ”leder” dem i vad man ska tycka och tänka. Eller så har de egna intressen att försvara; som att klättra i karriären. Det som kallas rövslickeri.

    Jag tror jag känner mig själv ganska bra vid det här laget och att jag har insett att jag är en sort som är sällsynt. Säkert därför jag har så svårt med att känna mig tillfreds i en grupp. Det har nog delvis med mitt arv att göra. Båda mina föräldrar var outsiders som hade svårt att finna sin plats i livet. Jag upplever allt i starkare färg, funderar för mycket över sakers tillstånd, är känslig och har inget skydd, allt går bara rakt in. Krig, utplånandet av liv på jorden är ständigt närvarande i mina funderingar. Att människan är destruktiv.

    Jag har träffat många som gått i terapi men inte blivit mer tillfreds fast de jobbat med sig själva. Jag tror mer på att träffa en person som förstår ens unika person/själ. Jag har insett att det är det enda som hjälper. De gånger det hänt har jag transformerats, blivit stark. Oron har minskat drastiskt. Men de måste vara varaktigt. Det är farligt att inte ha sin skyddande flock. Att ha närstående i sitt liv är det mest läkande som finns. Jag ser människor hela tiden i min närhet som har en eller flera som står dem nära och som alltid finns där för dem. I många, många år. Och att de, när de träffat någon som älskar dem, kunnat övervinna allt möjligt som fobier, fysisk och psykisk sjukdom, alkoholmissbruk. Det är ett mer naturligt och sunt sätt att leva än att ständigt vara på jakt efter någon ny bekantskap och aldrig kunna vila i att det redan finns någon. Som 30-åring kunde jag stå ut att bara ha ytliga bekanta men vid min ålder känns det som en stor sorg att livet blev så här. Man kommer alltid hem och blir sittande i sin ensamhet och har ingen att berätta om sin dag, ingen som kramar om en, ingen som saknar en, ingen som frågar hur det har gått med läkarbesöket man varit nervös för hela veckan.

    Trådstartaren

    <3 Jag förstår, men om det man gör inte tycks fungera i åratal behöver man pröva att göra på ett annat sätt, är det inte så? Tänker lite på trådämnet. I många år har jag förmodligen gjort och levt exakt på samma sätt men blivit nedslagen över att det inte mynnat ut i ett annat resultat. Varför gör man så? Det förbryllar mig.

    När det gäller sociala relationer och arbetsplatser har jag börjat göra annorlunda och nu plötligt verkar jag hittat något sätt som fungerar – det har blivit bättre även om jag inte alls är klar än. Men det här med partner, flytta runt, ha ett flytande liv är precis lika illa som det varit under hela mitt vuxna liv. Jag känner inte att jag kan skylla det här på någon annan (förutom kanske ett skevt samhällssystem som gör det svårt för en på vissa områden) utan något naturligtvis är det ju med mig som gör att jag inte får ihop det. Tyvärr tog inte jag med mig just det här dilemmat till terapin för jag förstod inte då att det är ett av mina absoluta huvudproblem.

    Vi tycker nog lite olika och jag tror generellt på terapiarbete, fast mer då i bemärkelsen att man ständigt får arbeta med sig själv när nya dilemman uppstår – alltså hela livet ut. Nu behöver jag kanske inte gå just till en terapeut kontinuerligt för det har jag gjort i många år utan jag arbetar på i mitt eget huvud efter de verktygen som jag har fått. Fast jag är nästan mer sugen är någonsin att börja igen. Jag tror jag skulle behöva det.

    Slutsatsen för min del då, efter skrivit här i tråden, tänker jag är att landa i att fortsätta ifrågasätta sig själv och vad man håller på med. Jag kan inte skylla det här på mina föräldrar, på min uppväxt, på samhället, det här är mitt fel. Jag har satt och sätter mig själv i den här situationen. Och det är därför mitt ansvar att få ordning på. Så ser jag det.

    Hur menar du med att göra på ett annat sätt? Man kan ju inte göra mer än man förmår. Jag tar mig som sagt ut på det jag orkar, mer än så kan jag inte göra. Finns ju de som bara sitter hemma men så har det inte varit för mig. Jag har tvingat mig ut på aktiviteter när jag mått dåligt också men såklart ännu mer flitigt när jag mått bra. Men när jag träffar folk och blir mest nedslagen. Jag känner alltid att jag inte delar värderingar etc och att folk jag skulle vilja träffa inte har samma vilja att träffa mig. Försöker igen…Och det blir likadant. Vet inte hur jag ska göra det annorlunda. Har haft många år att testa på och jag har varit intresserad av andra saker när jag var ung, men även då var det väldigt svårt.

    Jag har inte råd med terapi även om jag skulle vilja. Jag har pratat med personer som är lite av min personlighetstyp och för dem har psykoanalys varit det enda som fungerat. Det är privat och därmed dyrt. Man gör 4 sessioner i veckan i flera år. Jag har massor av okända mörka skrymslen i mitt psyke som jag inte kommer åt, mycket drömmar som återkommer och påverkar hela min dag och som jag inte kan tyda. Och så är jag en ”spiritual person” på många sätt. Det är bland annat därför den terpiformen skulle passa mig. KBT är det enda dom erbjuds och det fungerar inte på mig alls. Jag har inte fått hjälp i psykiatrin sedan 80-talet. Samhället har definitivt en skuld i att man mår dåligt! Hjälp riktar sig mest för medelklassen idag. Även om det inte sägs högt. Den som kan leva ett hyfsat välbärgat liv och har tillgång till vård utöver primärvården har fler möjligheter och tillgång till de bästa utövarna. Senast jag sökte via vårdcentralen för ett besvär kunde läkaren inte ens tala svenska. Och det gick inte få någon tid på väldigt länge. Alla läkare jag haft där genom åren har slutat. Bytte till en annan vc men blev för långt att åka när jag blev sjuk så bytte tillbaka. Just då var det en okej läkare där som såklart slutade och flyttade till en annan stad . Och nu har även min senaste läkare slutat. De nya som kommit har som sagt inte funkat.

    Psykiatrin har nekat mig hjälp varje gång jag sökt mig dit. Det är väl inte konstigt att människor ger upp till slut? Om inte alla har rätt till vård. Alla orkar inte slåss via olika instanser för att få sina rättigheter tillgodosedda. Då är något fel i samhällsstrukturen och det ser jag tydligt. Lever man också helt ensam utan närstående som stöttar och hjälper blir det ohållbart. Det finns någon idé att ensam är stark men all forskning  visar att de som lever tillsammans med någon (som stöttar och hjälper) är friskare och har både ett längre och mer tillfredsställande liv.

    Detta inlägg blev som vanligt negativt. Mind forum är en ”rant-zone” för mig då jag inte har någon annan att prata med om ångest, ensamhet, suicidtankar…Hoppas du har överseende. Blir både förvånad och  glad att du svarar så regelbundet. Kram!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.