Verkligen starkt! Det är som att ha blivit kidnappad in i ett parallellt universum som jämförelse. Och där vill man gärna stanna också.
Jag försöker inför framtiden öva just på det här faktiskt. Känns som eldprovet att hantera just det. När det är starka krafter inblandade och motparten kanske inte beter sig bra – är man förmögen att fortfarande stå upp för sig själv då? Gärna oerhört tidigt i relationen så man skrämmer bort de som tycker det är en dealbreaker att man sätter gränser.
Om någon hotar med att göra slut när man är kär – är man fortfarande stark då och låter personen gå eller börjar man anpassa sig till massa sjuka beteenden? Det är jag livrädd för att fastna i.
Den senaste jag var kär i var så otroligt elak. Och elakare blev han med tiden/åren. Det kändes bokstavligen som att han höll mitt hjärta i sin hand och kunde göra vad vad ville med det. Och det gjorde han också. Okänslig inför andras känslor beskriver nog honom väl. Det knäppa var dessutom att vid sådana tillfällen där jag blev både ledsen och arg så slutade det ofta med att jag bad om ursäkt. Inte han. Blev så självkritisk och kände mig övertygad om att allt var mitt fel. Det var överjävligt faktiskt. Så kontentan var att jag absolut inte kunde låta honom bära hundhuvudet, utan det var jag som tog på mig skulden för allt. Det var helt sjukt. Precis som i uppväxten. Alla bråk slutade ofta med att jag hade så dåligt samvete och bad om ursäkt. En märklig mekanism får man säga.
Så jag fattar absolut vad du menar med förälskelsens kraft. Den behöver motarbetas och så behöver man vara medveten om den! Det kan vara en förbannelse helt klart. Om ens gränser sakta luckras upp och man går in i självkritik istället för att ser den andra för vad den gör och kanske även är.
