Gick IDAG in i en ny “bryta-ihop-fas” med totalt mörker. Spenderat dagen gråtandes i fosterställning med önskan om att få en dödlig sjukdom för att slippa leva men inte behöva traumatisera min familj med ett självmord. Jag vill inte utsätta dom för en sån smärta och ångest som jag tror det kan skapa, om jag satte mina “känslor” först hade jag avslutat mitt liv för åratal sedan. Nu väntar jag på den “naturliga” döden. Det känns som att min själ vrids som en sur disktrasa inom mej dessa dagar.
Sedan kommer de molnfria dagarna. Då jag accepterat livet och inte tänker för mycket. Men jag vill inte planera framåt då jag inte vill leva… Fyller 30 om drygt en månad och min familj vill fira mej. Fira vad? Jag får panik av tanken. Ska jag ha fest för deras skull…det sänker mej totalt. Funderar på att fejka att jag åker på semester för att slippa.
Är 50% sjukskriven pga värk. Min sambo är min chef och har inte svårt för att pressa mej att jobba mera och hårt fast han vet att jag får ligga med extra värk i timmar innan jag kan t.ex. ta mej för att laga mat.
Någon mer med liknande “perioder”?
