Ett sista meddelande.

Orkar inte ge kontext längre för det känns som att jag har berättat den här historien oändligt många gånger på så många ställen. Förmodligen eftersom jag har mått såhär i 5 år ungefär.

Den korta versionen: Jag fyller 17 i år, är särbegåvad och har alltid vantrivts i skolan. Ingen hjälp fanns att få, då både kunskap och viljan att hjälpa saknades. På högstadiet blev jag deprimerad, och ett tag gick jag till BUP men slutade att gå dit eftersom kuratorn talade till mig som att jag var 7.

Insåg i 8:an att läget i skolan inte skulle förändras vad som än hände, och p.g.a. det kom självmordstankarna. Det enda hoppet var att hålla ut tills jag började gymnasiet. Har nu gått nästan hela 1:an, och skolan har visserligen blivit mycket bättre, men jag mår fortfarande dåligt. Då kanske ni tänker att det bara är att söka hjälp, men så enkelt är det inte.

Eftersom jag håller det så kort här så låter det antagligen som att jag inte har mått så dåligt. Dock är det så att jag har tillbringat de senaste 5 åren med att ligga vaken på nätterna och söka efter lösningar, och på texter av folk som har varit i liknande situationer, men jag hittar typ ingenting eftersom det knappt är någon som vet vad särbegåvning är. De senaste 3 åren har varit ett helvete rent ut sagt. Har som sagt gått till BUP och försökt motta hjälp på flera olika ställen, men inget har hjälpt.

Det som krossade det sista av mitt hopp var att jag fortfarande mådde dåligt när jag kom till gymnasiet – p.g.a. en sak som inte skulle förändras hur mycket hjälp jag än fick. Värt att nämna är att jag alltså har klarat mig igenom hela 1:an med väldigt bra betyg och har haft väldigt roligt hela året med en ny kompis, så absolut ingen anar att jag mår såhär dåligt.

Grejen är att jag inte orkar vakna fler morgnar och känna att jag helst hade sovit för alltid. Jag har slutat bry mig efter att det sista hoppet försvann. Det är väldigt svårt att gestalta i text och det låter inte så hemskt som det är, men jag har haft det såhär så länge jag kan minnas. Om jag ska vara ärlig mot mig själv så minns jag inte hur det känns att leva utan att vilja dö, och då är jag bara 16.

(Skippar en massa detaljer för att det inte ska bli alldeles för långt)

Går sönder av att veta att så många barn har det som jag har haft det, utöver allt hemskt som händer i världen. Jag orkar bara inte mer. Jag tänker tillbaka på de senaste åren, och alla timmar av ångest, ältande och skräck inför framtiden. Jag vill inte leva i den här skitvärlden. När jag ser på bilder av mig själv som liten blir jag ledsen, för jag vet vad barnet på bilden kommer att gå igenom och sådant förtjänar inget barn.

Det som är så jävla obehagligt är att jag har allting planerat och klart inför hur jag skulle ta livet av mig, och ifall jag en dag bestämmer mig för att jag inte orkar längre så är jag helt säker på att jag skulle dö, för det råkar vara en bombsäker metod (inte den jag har nämnt tidigare haha…). Vet inte om det gör saken bättre eller sämre?

Vet att ingen läser detta för det är så långt, jag ville bara skriva av mig för jag har ingen att prata med. Har ju dessutom två problem gällande ifall jag skulle söka hjälp igen:

1. Även om min hjärna (som måste vara fysiskt skadad av depression vid det här laget haha, stackars hjärna) skulle kunna återhämta sig så är det en annan sak som inte skulle göra det.

2. Skulle inte kunna vara helt ärlig med personen jag pratade med, eftersom ifall jag är ärlig med hur dåligt jag mår så är jag 100% säker på att vem jag än pratar med är skyldig att kontakta mina föräldrar eftersom jag är under 18 (eftersom jag i princip är självmordsbenägen och skulle kunna ta livet av mig imorgon), och jag skulle inte klara av att mina innersta tankar fläktes ut och blev allmän vetskap.

Jag är så jävla trött på att bli kallad för “stark”, och att jag “kämpar på”. Skitsamma om jag är stark, jag vill inte vara stark om det innebär att må såhär! För fan alltså! Måste jag skära mig, ha asdåliga betyg eller vara hemmasittare för att folk ska ta mitt dåliga mående på allvar (har sagt till mamma hela läsåret att jag mår dåligt, främst p.g.a. stress eftersom jag inte kan hantera den p.g.a. min skolgång)?

Tycker bara det är så sjukt komiskt, om man får skratta åt sådant här. Jag går i skolan som vem som helst, och lever ett helt vanligt liv. Har inte ens kontakt med BUP, och inget ens anar att jag mår dåligt. Har under flera års tid känt hur jag kommit allt närmare kanten, och nu står jag med tårna över den och blickar ner i avgrunden. Skulle kunna ta livet av mig imorgon om jag känner att jag verkligen inte orkar mer. Det är rätt otäckt egentligen. Jag vet ju att min familj skulle bli helt förkrossad, det är det som har stoppat mig i flera år från att göra det, men nu har jag mått dåligt så pass länge att jag liksom skjuter det åt sidan? Rätt intressant ändå, ett perspektiv på hur hjärnan fungerar i det här tillståndet.

Vet att ingen läser detta ändå och förväntar mig såklart inga svar, men TL;DR:
Är trött på att ha mått dåligt i 5 år (och det är bara sedan 6:an, har förträngt hela grundskoletiden innan dess), kan inte söka hjälp utan att fläka ut mina innersta tankar för både terapeuten och mina föräldrar (hade fått panik) och har ett problem som ändå inte skulle lösas av ev. hjälp. Lever ett helt vanligt liv, ingen anar något (har en mysig liten självmordsplan), och det känns som att jag bara väntar på att den sista orsaken ska falla på plats för att jag ska fullfölja min plan, och det skulle kunna ske imorgon.

Det var inte så här jag tänkte att livet skulle bli.

Det är svårt att säga vad som är fel. Har haft lite av ett helvete i flera år jag med. Men tro mig, är fysiska hälsan god så är livet värt att leva, det har jag insett nu där jag ligger nu. Hitta på nåt som du inte tänkt på tidigare. T.ex. lära sig spela ett intrument, måla, spela tennis. Det kan ta tid att hitta sin plats, men du väl hittar den så kommer att känna att livet var värt att leva.

Mediciner kan hjälpa. Jag har haft mediciner i flera år. Jag här lidit av serotoninbrist, men när jag väl fick medicin så började resan mot när tider.

Tyvärr har jag fått problem med kroppen. Jag känner ånger att jag inte gjorde mer

Hej Purple Qavuvy!

Som jag förstår det så är det mycket som tynger dig nu och jag vill att du ska veta att hjälp finns att få. Eftersom att du är under 18 år kan du höra av dig till BRIS. Nu på natten kan du ringa 116111 eller chatta med dom, för att göra det klickar du här https://www.bris.se/natt-pa-bris/?redirect=http%3a%2f%2fwww.bris.se%2ffor-barn-och-unga%2fjust-nu%2f

Du är även varmt välkommen att ringa vår självmordslinje på nummer 90101 eller chatta (öppet dygnet runt), för att göra det klickar du här https://chat.mind.se

Rekommenderar dig även att kontakta kurator eller skolsköterska på din skola. Och glöm inte att du aldrig är ensam och att hjälp finns att få. Vi finns här för dig!

/Moderator

Hej,

Jag har hört andra som är särbegåvade må lika dåligt som du gör. Det verkar finnas så mycket smärtsamt och ensamhet i att ha mycket högre intelligens än majoriteten andra. Läste någon beskriva det som att vara omringad av “dum och dummare”. Fy fan. Med det sagt hörde jag då en person beskriva hur den genom livet tillslut hittade andra med lika hög intelligens som denne själv och hur det skapade gemenskap och djup förståelse för varandra. Där de kunde dela utanförskapet och även ge varandra tillräckligt med stimulans i samtal. Också att söka sig till arbetsplatser med likasinnade. Tycker det låter förskräckligt på tusen plan om du tar livet av dig. Gör det inte snälla du. Avvakta. Du är så ung <3