Ett himla liv med utmattningssyndrom

Hejsan,

Om jag hade skapat en tråd om livet i förra veckan, hade innehållet blivit ett helt annat än idag.

Då, faktiskt för bara några dagar sedan, tvivlade jag på det mesta gällande mig själv, nuvarande situation och min framtid. För när jag är väldigt trött och upplever den minsta stress är det precis som att allting inom mig rasar! Jag KAN inte se lösningar på olika problem, jag KAN inte tänka att “det är lugnt, det ordnar sig”, utan jag faller som mänska.

Idag mår jag bättre och tvivlar just inte på min förmåga gällande just någonting!

Det är oftast omständigheter som påverkar mig åt ena eller andra hållet. Och hur jag själv prioriterar.

Jag är påväg tillbaka i arbete efter utmattningssyndrom. I 7,5 månad var jag sjukskriven 100%, just nu är det 50%. Jag får hela tiden tänka efter hur jag lägger upp min dag, gärna planera lagom för en vecka i taget. Vara observant på triggade faktorer och inte bli rädd eller besviken när jag får känningar av stress, trötthet, ångest eller depression.

Min hjärna är skadad, som det känns, för livet. Jag undrar om jag någonsin kommer att få tillbaka ett gott minne och förmågan att ibland ha flera bollar i luften?

Jag kan ändå se, att samhället är sjukt och att jag liksom dragits med i det under väldigt lång tid utan att reflektera över vad jag egentligen håller på med och för vem?

Anders Hansens serie på SVT är väldigt intressant!

Behandling som verkligen, verkligen hjälpt mig enormt mycket är boken “Tid att leva”, ett enormt stöd av anhöriga, läkare, kurator och arbetsplats samt medicinering.

Jag är tacksam över den hjälp jag fått och fortfarande får.

Våga be om hjälp. Våga visa känslor. Våga leva. Våga släppa kontrollen.

Allt gott! / K

Jag är arg på läkare och media som lurar folk.

Blir man utbränd, så blir man aldrig 100% återställd.

Därför borde man gå ut hårdare och varna folk.

Jag känner igen mig. Är också sjukskriven för utmattningssyndrom och på väg tillbaka.

Jag tycker det är jättejobbigt att jag är så otroligt instabil. Vissa dagar mår jag bra. Då ser jag framåt och tror att jag kommer komma ur det starkare än jag var innan. Andra dagar mår jag vansinnigt dåligt. Då känner jag inget hopp om framtiden.

När jag är trött. På grund av jobb eller annat. Då klarar jag inte av att hålla ihop tankarna så som min kurator hjälpt mig att göra utan då faller jag ner i avgrunden.

Anonym skrev:

Hejsan, Om jag hade skapat en tråd om livet i förra veckan, hade innehållet blivit ett helt annat än idag. Då, faktiskt för bara några dagar sedan, tvivlade jag på det mesta gällande mig själv, nuvarande situation och min framtid. För när jag är väldigt trött och upplever den minsta stress är det precis som att allting inom mig rasar! Jag KAN inte se lösningar på olika problem, jag KAN inte tänka att ”det är lugnt, det ordnar sig”, utan jag faller som mänska. Idag mår jag bättre och tvivlar just inte på min förmåga gällande just någonting! Det är oftast omständigheter som påverkar mig åt ena eller andra hållet. Och hur jag själv prioriterar. Jag är påväg tillbaka i arbete efter utmattningssyndrom. I 7,5 månad var jag sjukskriven 100%, just nu är det 50%. Jag får hela tiden tänka efter hur jag lägger upp min dag, gärna planera lagom för en vecka i taget. Vara observant på triggade faktorer och inte bli rädd eller besviken när jag får känningar av stress, trötthet, ångest eller depression. Min hjärna är skadad, som det känns, för livet. Jag undrar om jag någonsin kommer att få tillbaka ett gott minne och förmågan att ibland ha flera bollar i luften? Jag kan ändå se, att samhället är sjukt och att jag liksom dragits med i det under väldigt lång tid utan att reflektera över vad jag egentligen håller på med och för vem? Anders Hansens serie på SVT är väldigt intressant! Behandling som verkligen, verkligen hjälpt mig enormt mycket är boken ”Tid att leva”, ett enormt stöd av anhöriga, läkare, kurator och arbetsplats samt medicinering. Jag är tacksam över den hjälp jag fått och fortfarande får. Våga be om hjälp. Våga visa känslor. Våga leva. Våga släppa kontrollen. Allt gott! / K

Anonym skrev:

Jag är arg på läkare och media som lurar folk. Blir man utbränd, så blir man aldrig 100% återställd. Därför borde man gå ut hårdare och varna folk.

Anonym skrev:

Hejsan, Om jag hade skapat en tråd om livet i förra veckan, hade innehållet blivit ett helt annat än idag. Då, faktiskt för bara några dagar sedan, tvivlade jag på det mesta gällande mig själv, nuvarande situation och min framtid. För när jag är väldigt trött och upplever den minsta stress är det precis som att allting inom mig rasar! Jag KAN inte se lösningar på olika problem, jag KAN inte tänka att ”det är lugnt, det ordnar sig”, utan jag faller som mänska. Idag mår jag bättre och tvivlar just inte på min förmåga gällande just någonting! Det är oftast omständigheter som påverkar mig åt ena eller andra hållet. Och hur jag själv prioriterar. Jag är påväg tillbaka i arbete efter utmattningssyndrom. I 7,5 månad var jag sjukskriven 100%, just nu är det 50%. Jag får hela tiden tänka efter hur jag lägger upp min dag, gärna planera lagom för en vecka i taget. Vara observant på triggade faktorer och inte bli rädd eller besviken när jag får känningar av stress, trötthet, ångest eller depression. Min hjärna är skadad, som det känns, för livet. Jag undrar om jag någonsin kommer att få tillbaka ett gott minne och förmågan att ibland ha flera bollar i luften? Jag kan ändå se, att samhället är sjukt och att jag liksom dragits med i det under väldigt lång tid utan att reflektera över vad jag egentligen håller på med och för vem? Anders Hansens serie på SVT är väldigt intressant! Behandling som verkligen, verkligen hjälpt mig enormt mycket är boken ”Tid att leva”, ett enormt stöd av anhöriga, läkare, kurator och arbetsplats samt medicinering. Jag är tacksam över den hjälp jag fått och fortfarande får. Våga be om hjälp. Våga visa känslor. Våga leva. Våga släppa kontrollen. Allt gott! / K

Hej!

Snälla gå inte tillbaka för fort! Det du beskriver med att du måste planera dagen, känner dig trött i hjärnan osv är sådant jag önskar att jag tagit fasta på när jag var där du är nu. Ist körde jag efter 8 mån på för att vara ”stark och duktig” och nu sitter jag här 4 1/2 år efter första sjukskrivningen och mår sämre än någonsin. Så snälla du, om det finns en del i dig som säger att det är för snart så LYSSNA på den! Jag känner igen mig i så mycket av vad du beskriver så jag är rädd att du kommer att befinna dig på samma ställe som mig om ett par år och jag kan lova dig att det inte är värt det! Var rädd om dig är du snäll och lyssna på din din inre röst/magkänsla!

Anonym skrev:

Jag är arg på läkare och media som lurar folk. Blir man utbränd, så blir man aldrig 100% återställd. Därför borde man gå ut hårdare och varna folk.

 

Jag börjar själv komma till den insikten även om det gör ont och gör mig ledsen. Tack för att du satte ord på vad jag länge misstänkt men velat förneka.