Ett bipolärt liv

Jag skriver från bilderna i mitt huvud.
Jag ser en flicka, sittandes ihop krupen på botten av en glasburk.
Tittar upp.
Hon ser världen utanför.
Världen ser henne suddigt.
Hon är ensam. Vill inte vara där.
Glasburkens lock är inte helt stängt. Hon hör röster. Folk skrattar. Hon undrar varför hon inte syns. Varför är det ingen som hjälper henne upp?
Människor passerar. Hon reser sig upp, bankar på glaset. Skriker på hjälp. Tyst. Hon sätter sig ner. Tittar upp. Livsviljan och den inre kraften är stark. Hon vet att det är den enda hon kan lita på, den som kommer att hjälpa henne upp. Det är den som finns där, när fötterna balanserar på kanten, på snudd att ramla ner igen.

Vilka upplevelser och känslor får dig att uppleva dig som bipolär? Känns det som en diagnos någon gav dig, som tekniskt sett kunnat heta vadsom men som förklarar att du “inte är som alla andra”, eller som en korrekt beskrivning och som något som hjälper dig?

För mig är det viktigt att veta om diagnosen. På så sätt kan jag lära mig mer om den, göra det jag kan för att styra den och skapa en bättre framtid. Innan jag visste om den kände jag mig mer annorlunda och förstod inte själv varför jag betedde mig som jag gjorde.

[Teal Solele]

Tack att du delade <3