Döden

Jag känner mig så himla misslyckad och jag vill bara dö. Jag har en liten ekonomi men det bryr jag mig inte så mycket om, det som gör mig ledsen är att jag inte lyckats åstadkomma någonting i mitt liv. Det är pinsamt och jag skäms. För jag ville så mycket en gång. Innan jag var i ett förhållande som gjorde mig till en rädd och liten person, jag är svag och det är så pinsamt. Att jag skyller på andra. Det är pinsamt. Det är konstigt att döden känns lättare än skammen tycker jag. Och att jag inte bara kan välja något att göra i det här livet, får sån ångest om jag kanske råkar välja fel.. Är 32, och jag är bara så jävla patetisk.

Ska jag tala ur egen erfarenhet?

Jag har bytt jobb 14 gånger, flyttat en gång om året fram till jag var 50 och haft ett antal kortare förhållanden i mitt liv. Jag hade precis som du fruktansvärt dålig ekonomi. Kronofogden var gäst några gånger för att jag helt enkelt inte fick ihop det. Men jag började plugga till mitt drömyrke när jag var 45 +.

Men jag upptäckte en intressant sak. Hur lite det jag inte åstadkom spelade roll för hur jag uppfattades av min omgivning. Idag på mitt sextionde levnadsår så vaknar jag upp och ser att det är enbart det JAG gjort i mitt tidigare liv som påverkar hur jag behandlar andra människor och hur de uppfattar mig.

Kan det vara så att du är deprimerad? Vad kan du göra för att förändra det liv du står i ? Kanske våga något du aldrig gjort? Själv sparade jag ihop pengar till en Bodyflight… det var häftigt…

Kan du behöva kontakt med psykolog, KBT -terapeut eller vårdcentral för att ändra på det som hindrar dig från att utvecklas vidare i ditt liv?

Som du förstår så tror jag mycket på att livet är en ständig utveckling med möjligheter att lära sig något nytt varje dag. Kanske du kan lära mig något oxå?

Skriv här och berätta mer om dig själv – jag kommer att läsa och jag svarar om det finns något att svara på i din text.

 

Ja det låter som att det finns likheter, det senaste 1,5 åren har jag haft 7 olika jobb, och jag tror jag kom upp i 22 lägenheter någon gång när jag räknade. Det finns en så stor otrygghet i det, att inte känna att man bara kan få andas ut på en och samma plats ett tag. Just nu hyr jag ut min lägenhet under kortare perioder för att försöka få ihop det, och gör snabba lösningar för mig själv, men jag känner att det inte är den bästa lösningen eftersom det bara skapar mer otrygghet.

Mitt problem är nog en kombination av dålig självkänsla och dåligt tålamod. Och det känns som att hur jag än gör blir det fel, och att jag är fel, och det känns jobbigt. För jag skulle så gärna kunna vilja vara till mer nytta för mig själv och andra. Jag har så många idéer om vad jag skulle kunna göra/vilka organisationer jag skulle vilja starta/projekt att genomföra. Men det blir ju bara pannkaka direkt om en tanke att det inte är någon idé dyker upp, eller depressionen som blir av långa tider av otrygghet och irritation att inte ha råd med hyran. Att jag inte kan bestämma mig för nåt. Då faller jag platt igen, med att den tidigare idén oftast blivit infekterad och att jag måste komma på något nytt igen.

Jag blir glad för din skull att du kom fram till vad ditt drömyrke var och att du började med det. Det låter modigt och som att det är något som betydde mycket för dig. Det måste betyda att du är ganska bra på att känna efter i kroppen, vad den vill och inte vill. Det låter fint.

Själv känner jag att jag inte är tillräckligt bra på nåt och så fort jag försöker tänka på mig själv, vad jag känner eller vill känner jag mig egoistisk och det låser sig. Jag har försökt så många gånger och är trött på att känna mig så fruktansvärt misslyckad och värdelös.

Jag är absolut deprimerad och har komplex ptsd med dissociation från tidigare trauman. Att vara nära döden är inte det som är problemet har jag kommit fram till utan det är rädslan för döden som uppstår när man varit nära den som är problemet. Och som blir ett stort problem. Det blir svårt att göra någonting överhuvud taget egentligen, för allt kan verka som en trigger och skapa den otrygga/overkliga känslan igen. Det är helt hemskt och att stänga in sig själv och vänta ut det hjälper inte, det blir värre. Därför har jag försökt göra motsatsen för att bli av med en del av den rädslan genom att acceptera att när det är min tur att dö så är det så, och det är ok, då betyder det att jag är klar här (eller bara misslyckades så mycket att det inte fanns någon anledning att ha mig kvar). Men fram till dess borde man rimligen kämpa på för att ge sig själv en chans att hitta den där platsen inom sig som ger en lätthet och glädje, den där platsen som är kopplad till barnet och fylld av oändlig lycka.

Det är vad jag har tänkt på när det kommer till döden och att det egentligen är så dumt att ställa så höga krav och slå på sig själv. Men jag får inte riktigt ihop det för om jag inte pushar mig själv kommer jag ju inte komma dit som jag borde komma. Så att man kan känna att man har gjort sitt när man dör. Och därför är jag ledsen nu för jag känner att jag inte har gjort nåt bra och känner mig låst för att göra något i framtiden. Hur löser man det egentligen?

Jag skulle kunna bli bättre på att bara ta beslut. Det skulle kanske hjälpa. Sen tror jag att det skulle hjälpa att reglera kontrollen man har över sig själv. Våga släppa på den och lita på att det kanske inte är så att alla andra människor försöker kontrollera en. Men det går såklart bara om det finns en medvetenhet och styrka att stå kvar och veta när en ska säga nej. Att skyddet av en själv kommer från medvetenhet istället för kontroll tror jag kan hjälpa också.

Det låter häftigt med bodyflight! Själv har jag drömt om motorcykel sen jag var liten och har skickat in ansökan om körkortstillstånd, så nu är det bara att hitta pengar någonstans för det skulle verkligen vara fantastiskt. Och det är något andra rynkar på näsan åt och det är bra, för då vet jag att jag gör det för min skull, och det behöver jag öva på. Jag har sett så mycket till andras viljor och behov att mina hade tappats bort. Det är något som jag jobbar på att bli bättre på att hålla kvar vid.

 

Så du menar att det du gjort i ditt liv påverkar hur du behandlar andra människor?

 

Jag lär dig gärna något! Visste du att signalerna tar olika vägar upp och igenom hjärnan när man berör kroppen med olika hastighet och tryck? Berör man normalsnabbt och hårt tas A-banan upp till hjärnan och vid långsam och mjuk beröring tas C-banan. Vad som är coolt med C-banan är att den går igenom Amygdala som är hjärnans rädslocenter och beröring kan därför lugna systemet.

Anonym skrev:

…Just nu hyr jag ut min lägenhet under kortare perioder för att försöka få ihop det, och gör snabba lösningar för mig själv, men jag känner att det inte är den bästa lösningen eftersom det bara skapar mer otrygghet…

… För jag skulle så gärna kunna vilja vara till mer nytta för mig själv och andra. Jag har så många idéer om vad jag skulle kunna göra/vilka organisationer jag skulle vilja starta/projekt att genomföra….

…Jag blir glad för din skull att du kom fram till vad ditt drömyrke var och att du började med det. Det låter modigt och som att det är något som betydde mycket för dig. … Själv känner jag att jag inte är tillräckligt bra på nåt och så fort jag försöker tänka på mig själv, vad jag känner eller vill känner jag mig egoistisk och det låser sig. ..

…nära döden är inte det som är problemet har jag kommit fram till utan det är rädslan för döden som uppstår när man varit nära den som är problemet….

… Det är vad jag har tänkt på när det kommer till döden och att det egentligen är så dumt att ställa så höga krav och slå på sig själv. Men jag får inte riktigt ihop det för om jag inte pushar mig själv kommer jag ju inte komma dit som jag borde komma. Så att man kan känna att man har gjort sitt när man dör. Och därför är jag ledsen nu för jag känner att jag inte har gjort nåt bra och känner mig låst för att göra något i framtiden. Hur löser man det egentligen? kommer från medvetenhet istället för kontroll tror jag kan hjälpa också. Det låter häftigt med bodyflight! Själv har jag drömt om motorcykel sen jag var liten och har skickat in ansökan om körkortstillstånd, så nu är det bara att hitta pengar någonstans för det skulle verkligen vara fantastiskt. Och det är något andra rynkar på näsan åt och det är bra, för då vet jag att jag gör det för min skull, … och det behöver jag öva på. Jag har sett så mycket till andras viljor och behov att mina hade tappats bort. Det är något som jag jobbar på att bli bättre på att hålla kvar vid.

…Så du menar att det du gjort i ditt liv påverkar hur du behandlar andra människor?

Hmm var bor du när du hyr ut din lägenhet?

Hmm kan det vara det som är felet? Att du har ideer och målbilder som ligger på en standard som ingen kan nå upp till. Själv har jag aldrig bryt mig om att bli något. Jag har istället huggit på alla tillfällen som getts mig. Ibland har det gått åt helvete som när jag jobbade på taxiväxel medan andra gånger har succen varit given. Tillfälligheter har gett mig jobb och livskunskap – mina misslyckanden har ju blivit den kunskapsbank jag använder när jag är i kontakt med människor i mitt yrke. Jag vet ju hur det är att misslyckas och att för att nå framgång MÅSTE MAN MISSLYCKAS det finns ingen som är perfekt för ett nytt jobb eller ny volontär verksamhet på första dagen eller första åren.

Jag brukar tala om att jag åker på bananskal – jag säger aldrig nej till en erfarenhet – min inställning är att det sämsta som kan hända är att det går åt helvete. Bananskalen har blivit bättre ju mer egositisk jag blivit – ju mindre jag försöker vara snäll mot andra än mig själv dessto mer gott kan jag göra för andra och för mig själv.

Intressant det där du skriver om döden. PTDS är inte kul och jobbigt. Jag är glad att jag inte lider av det trots en del tuffa upplevelser i mitt liv.  Själv bestämde jag mig för att ta tillvara varje sekund av mitt liv när jag kom döden nära på en arbetsplats där jag kom i kontakt med många döda. Jag bestämde mig att enbart leva i nuet för gårdagen är man färdig med och morgondagen kan vara dödens tid. Man vet ju aldrig. Det har hjälpt mig mycket genom livet att veta att döden är en realitet.  Berätta mer om din upplevelse som gör dig så förlamad!

Jag har jobbat med terminalvård en gång i tiden – ingen ångrar sitt liv så mycket som de som inte vågade misslyckas…

Nej jag visste inte att signalerna har olika hastighet beroende på vilket sätt man berörs – intressant – det ska jag kolla upp mer.

Ja, det har du rätt i, det kan vara ett problem att jag ställer för många och höga krav på mig själv. Förlåt jag kanske var otydlig, tanken är inte att bli något, jag är mycket medveten om att jag inte är någon, utan anledningen är att jag känner att jag måste göra mitt för att lämna efter mig en lite bättre värld till mina barnbarn. Och när allt går så himla snabbt känns det bara som att jag blir trött av den snabba takten.

När jag hyr ut min lägenhet bor jag i en ryggsäck. Vill helst inte fråga andra om jag kan bo hos dem för det känns pinsamt, men ibland erbjuder sig andra 🙂 Annars har jag med mig ett tält som jag kan sova i. För några veckor sen var det snorkallt ute när jag hade planerat det, men då hade jag sån tur och fick vara husvakt istället.

Jag tror att du har rätt när det gäller att vara mer snäll mot sig själv och välja för sig själv, men jag förstår inte riktigt hur man gör det. Hur man väljer för sig och tar plats. Det är klurigt tycker jag.

Well, jag har fruktat för mitt liv flera gånger och de minnesbilderna och känslor är något som jag i högsta grad försöker glömma bort men som istället bara upptar mer plats i min hjärna och varande. Det är obehagligt och gör mig osäker på vad som är verkligt och inte. Det handlar om att ha blivit illa behandlad (=behandlat sig själv illa) och kontrollerad. Jag känner mig förlamad dels för att jag tycker att det är så svårt att veta när jag kan lita på andra och inte. Om andra vill mig väl eller skada mig. Det skapar separation mellan mig och andra och jag känner mig konstig och ensam. Jag vill gärna lita på att andra vill väl men det gör jag sällan. Jag försöker att skapa nya minnen för att minska betydelsen av det andra. Det har blivit lättare att gå ut genom dörren även fast det tar emot ibland. Jag försöker gå emot mycket som min hjärna registrerar som fara eftersom nästan allt registreras som fara i min hjärna. Det låter vettigt och bra att börja njuta mer av livet när man kommer nära döden och jag önskar att jag kunde se det så också. Att bilderna som kommer upp i mitt huvud om hur det såg ut och kändes när jag dog kan sluta skrämma mig så mycket, men det gör det inte. De finns kvar, men jag försöker minska betydelsen av dom. Men förlamningen jag känner är verklig, och jag har sedan de senaste 2 åren levt utan att kunna känna min kropp ordentligt, det känns obehagligt att känna sig bortklippt från sig själv. Och jag hoppas att det kan bli bra snart och att jag kan få lov att njuta och ta tillvara på livet, erbjuda det som jag kan, välja för mig och om jag verkligen har tur: träffa någon och få barn.

Jag förstår varför du frågar om händelsen men som du också säkert förstår är det inte helt lätt att ta på. Jag vill inte låta som det mörker som jag känner mig som. Om det är så att jag är ett svart hål är det ju bättre att jag håller andra så långt borta ifrån det svarta som jag kan.

Det skulle vara bra för mig att prata om men det skulle vara dåligt för andra, det känns inte bra och det skapar ambivalens i mig. Jag vill vara snäll mot andra men också mot mig, och dessa två tycks ständigt hå emot varandra

Men generellt känner jag att när döden vinner, då vinner också livet