Dö eller leva?

Jag vet inte vart man ska börja riktigt. Men jag bara kör!

Idag är en väldigt tuff dag för mig. Lämnat sonen på 6 år som ska till sin pappa nu i 2 veckor. Började med att han va super ledsen och ville verkligen inte dit. Detta brukar hända och jag måste ändå skicka iväg honom. Och jag känner mig lika ur usel varje gång. Sen har jag svår PTSD som jag väntar i kö till psykolog att få behandlat. Har väntat i snart 1 år. Blir bara skickad mellan olika ställen för de inte har tillräckligt med personal. Jag försökte ta mitt liv i somras, men efter det lovade jag personalen att ge psykiatrin en chans. Och jag kämpar varje dag med att hålla det löftet. Men det är väldigt svårt när jag är i kö till att få träffa någon så jag kan få hjälp. Och idag efter massa strul med både socialen och att min son var så ledsen så känner jag att jag kanske inte orkar vänta mer. Hur ska jag göra för att orka leva ? Känner att alla andra skulle ha det bättre utan mig och mina problem. Känner inte att jag har något att bidra till. Det enda som stoppar mig är min son. Jag älskar honom mer än allt annat. Samt att jag vet att han älskar mig. Men jag känner ibland att jag inte är bra för honom. För han är väldigt mammig. Och jag kanske har gjort något fel, efter som han aldrig velat åka till sin pappa. Jag försöker säga varje gång att hans pappa saknar och älskar honom och att de kommer ha det super bra, men han vill inte lämna mig.  Därför känns det ibland som att jag står ivägen för honom och hans pappa. Jag har dåligt samvete för allt och jag hatar allt med mig själv. Jag förstår inte hur folk vill umgås med mig för jag vill inte ens vara med mig själv.

Förlåt om texten är rörig och svår att förstå.

>>>Jag vet inte vart man ska börja riktigt. … Började med att han va super ledsen och ville verkligen inte dit.<<<

Jag känner igen det där – min yngste bonusunge skrek som som en stucken gris varje gång hen skulle åka till sin pappa. Det var lika vidrigt varje gång. Men när sedan hen kommit hem till sin pappa så var allt lugnt – Hur är det för din son? Hur är han hos pappa när han väl kommit dit?

>>>… Sen har jag svår PTSD som jag väntar i kö till psykolog att få behandlat. Har väntat i snart 1 år. …Jag försökte ta mitt liv i somras, men efter det lovade jag personalen att ge psykiatrin en chans. Och jag kämpar varje dag med att hålla det löftet.<<<

Bra jag gillar folk som håller vad de lovar vad som hän rör sig i deras huvuden!

>>> …Hur ska jag göra för att orka leva ? Känner att alla andra skulle ha det bättre utan mig och mina problem.<<<

I din tanke kan det säkert vara så  men min erfarenhet är att vi som är runt omkring lider oerhört om någon lyckas ta sitt liv. Man blir kvar med sina tankar om hur och vad man skulle göra för att förhindrat den anhörige att ta sitt liv. Alla dessa tankar om varför får heller inga svar. Det hjälper inte att skriva brev – vi anhöriga blir både arga och förtvivlade… så är det bara…

>>>…Men jag känner ibland att jag inte är bra för honom. För han är väldigt mammig. Och jag kanske har gjort något fel, efter som han aldrig velat åka till sin pappa.<<<

Nej då DU har inte gjort något fel. Min unge gjorde ju likadant. Hen har aldrig varit så förtjust i sin far. Det är inte hen ens nu när hen är vuxen. En del ungar har perioder då de inte tycker om någon av sina föräldrar andra funkar bra hela tiden en tredje sort är som min bonusunge…

Fortsätt att skriva här – jag kommer att läsa allt och svara när jag ser att du vill eller behöver svar.

kram