På sistone, i en sisådär 3-4 veckor, har jag knappt kunnat tänka på något annat än den oundvikliga döden.. Inte så mycket på ett självmordsbenäget sätt, utan mer ett sätt där jag försöker “greppa” livet, försöker förstå och ta in, att jag för ett tag sedan satt bredvid min närmsta anhörigas dödsbädd, tills sista andetaget. Det går inte. Hela livet var just det min största farhåga, min största mardröm. Jag hade hellre själv dött, fast ändå inte. Så länge jag kan minnas har jag tänkt stora och existensella tankar.
Jag har svårt att få ihop livet just nu, mentalt och emotionellt.. förstår inte grejen. Vad gör vi här? Vad är poängen med mänskligheten? Jag kan inte släppa dessa tankar. På samma sätt som jag inte kan ta in att jag ena sekunden hade familj, sen inte.
Under det här senaste gångna året så har precis allt annat rasat också. Den största drömmen jag har i livet, min enda riktning, som gett mig ork och styrka att fortsätta. Som jag kämpat för på alla plan i så många år. Det sket sig. Och jag ser inga vägar dit. Allting blev becksvart. Sen har jag gått igenom annat också. Levt under hot, blivit gravt anklagad på felaktiga sätt..
Knappt kunnat prata med någon om något av detta. Allting får konsekvenser, eller så finns det risker med det man gör. Inte kunnat polisanmäla. Det är ingen ide heller, finns inga skriftliga bevis.
Livet.. Försöker finna någon mening, försöker förstå något, försöker finna styrka. Det är svårt just nu. Läser böcker, gör ändå det jag måste, om än bare minimum. Jag orkar inte mer än så.
Försöker vara tacksam och finna styrka i det pyttelilla, försöker finna någon slags glädje. Men just nu är det svårt. Känner mig inte ledsen heller, bara neutral.
Ta hand om er, och varandra. Berätta hur mycket någon betyder, om personen gör skillnad. Vi vet aldrig när det är för sent, på det definitivaste sättet.