Det blir inte bättre

“Det blir bättre” är något jag blivit lovad i flera år. Det blev aldrig bättre. Jag tror att de som sa det ljög för att de själva inte vill ha ansvar för mitt mående.

Jag har pratat med många skötare, terapeuter och psykologer. Jag har fått “lära mig” om mindfullness och gått igenom KBT. Jag fick antidepressiv medicin, vilket är det enda som hjälpt lite så har tagit det i 4 år nu. Men jag vill såklart fortfarnde begå självmord. Det har alltid varit mitt mål, men eftersom jag bryr mig om min familj har jag ändå försökt leva. Jag förstår inte riktigt resonemanget med att hellre vilja se någon lida under lång tid än att låta dem dö, menmen. Är inte här för att dömma andra.

Jag tror att det bästa är om jag helt enkelt fejkar en olycka så att jag dör. Säg till exempel att jag dränker mig själv. Det skulle antagligen bidra till uppmärksamhet kring sjösäkerhet så att “riktiga” drunkningsolyckor förhindras. Win-win situation för min del.

[Red Dykepi]

Vad hemskt att du mår så dåligt att du inte kan se någon ljusning. Jag är övertygad om att det finns en väg ut ur mörkret för dig, men det är viktigt att hitta RÄTT väg, så att du inte går vilse på vägen.

Vet du varför du mår så dåligt? Kanske är det så att du behöver göra vissa specifika förändringar i ditt liv – eller i dig själv – för att hamna på rätt väg?

Teal. Jag har varit där du är. Uppgiven. Självmordstankar. Planer. Men tänk, utan liv får du aldrig veta hur du skulle kunna ha det. Fattar, att fyra år med depression känns tufft, outhärdligt. Att andra säger att det blir bättre kan kännas provocerande, för de vet inte hur en enskild människas liv kan bli. Det finns inga garantier. Vad jag vet, borde de istället säga att det kan bli bättre. Det hade varit ett råd som åtminstone jag lättare kan ta till mig. Vården har inte alla svar  eftersom de bara arbetar med sjukdomar. Det jag undrar vad du gjort i övrigt för  att dagligen ta hand om dig även om det tar emot? Samtidigt pågår forskning för nya lösningar. Vet du till exempel att det pågår en ketaminstudie på Karolinska Solna som tar emot terapiresistenta försökspersoner, personer som inte blivit hjälpta av antidepressiva mediciner? Jag har personligen varit i kontakt med dem och forskningsledaren Mikael Tiger talar om dramatiska förbättringar för vissa individer, ganska många faktiskt. När en person som du drabbats av depression försvinner ofta styrkan i känslorna, alla upplevelser levs i ett jämnmod, som att det som förr var roligt inte känns på samma sätt längre. Sån är depressionen. Så förstå, att depressionen bidrar till de tankar du har. Det är inte du som tänker depressivt – det är depressionen som påverkar dina sinnen som du beskriver. Du behöver komma i kontakt med fler personer som kan stötta eller åtminstone borde du berätta hur du tänker så proffsen förstår hur illa det är med dig. Tänk också på familjen, vännerna. De kommer för alltid att bli påverkade av din bortgång. Du vill väl inte göra dem ledsna. För jag lovar, att de föredrar att du är med dem deppig – än borta för alltid.

Anonym skrev:

”Det blir bättre” är något jag blivit lovad i flera år. Det blev aldrig bättre. Jag tror att de som sa det ljög för att de själva inte vill ha ansvar för mitt mående. Jag har pratat med många skötare, terapeuter och psykologer. Jag har fått ”lära mig” om mindfullness och gått igenom KBT. Jag fick antidepressiv medicin, vilket är det enda som hjälpt lite så har tagit det i 4 år nu. Men jag vill såklart fortfarnde begå självmord. Det har alltid varit mitt mål, men eftersom jag bryr mig om min familj har jag ändå försökt leva. Jag förstår inte riktigt resonemanget med att hellre vilja se någon lida under lång tid än att låta dem dö, menmen. Är inte här för att dömma andra. Jag tror att det bästa är om jag helt enkelt fejkar en olycka så att jag dör. Säg till exempel att jag dränker mig själv. Det skulle antagligen bidra till uppmärksamhet kring sjösäkerhet så att ”riktiga” drunkningsolyckor förhindras. Win-win situation för min del.

Hej! Sådana där tankar ska du inte sitta ensam med, även om jag förstår att det inte är någonting du vill ta med din familj. Du kan alltid ringa till Minds självmordslinje (90 101) eller pröva chatten (https://chat.mind.se/). 06-24 varje dag.

 

Anonym skrev:

Teal. Jag har varit där du är. Uppgiven. Självmordstankar. Planer. Men tänk, utan liv får du aldrig veta hur du skulle kunna ha det. Fattar, att fyra år med depression känns tufft, outhärdligt. Att andra säger att det blir bättre kan kännas provocerande, för de vet inte hur en enskild människas liv kan bli. Det finns inga garantier. Vad jag vet, borde de istället säga att det kan bli bättre. Det hade varit ett råd som åtminstone jag lättare kan ta till mig. Vården har inte alla svar eftersom de bara arbetar med sjukdomar. Det jag undrar vad du gjort i övrigt för att dagligen ta hand om dig även om det tar emot? Samtidigt pågår forskning för nya lösningar. Vet du till exempel att det pågår en ketaminstudie på Karolinska Solna som tar emot terapiresistenta försökspersoner, personer som inte blivit hjälpta av antidepressiva mediciner? Jag har personligen varit i kontakt med dem och forskningsledaren Mikael Tiger talar om dramatiska förbättringar för vissa individer, ganska många faktiskt. När en person som du drabbats av depression försvinner ofta styrkan i känslorna, alla upplevelser levs i ett jämnmod, som att det som förr var roligt inte känns på samma sätt längre. Sån är depressionen. Så förstå, att depressionen bidrar till de tankar du har. Det är inte du som tänker depressivt – det är depressionen som påverkar dina sinnen som du beskriver. Du behöver komma i kontakt med fler personer som kan stötta eller åtminstone borde du berätta hur du tänker så proffsen förstår hur illa det är med dig. Tänk också på familjen, vännerna. De kommer för alltid att bli påverkade av din bortgång. Du vill väl inte göra dem ledsna. För jag lovar, att de föredrar att du är med dem deppig – än borta för alltid.

Det är 4 år med antidepressiv medicin, egentligen mot social fobi och inte depression. Senast jag talade med en läkare sa hen att jag inte behöver högre dos/ mer medicin eftersom jag inte alls verkar deprimerad. Jag blev ditskickad av en skötare som inte kom på någon annan lösning. Jag har pratat med så många proffs redan, och ingen vet vad de ska göra.

Hur jag skulle kunna ha det. Jag skulle kunna bo i ett fint hus med ett drömjobb omgiven av personer jag älskar? Det låter misstänkt likt mitt liv just nu, faktiskt. Ändå vill jag hellre dö.

Jag vet att andra hellre vill att jag ska må extremt dåligt och lida hela mitt liv fram tills jag dör en naturlig död, än att jag dör nu. Jag förstår det bara inte. Men så är jag inte en person som gillar andra människor speciellt mycket. Men ändå tillräckligt mycket för att jag inte vill att de ska bli ledsna på grund av att jag begår självmord. Den perfekt lösningen skulle vara om alla dog med mig, men det är tydligen inte heller en realistisk lösning haha

Moderator skrev:

Hej! Sådana där tankar ska du inte sitta ensam med, även om jag förstår att det inte är någonting du vill ta med din familj. Du kan alltid ringa till Minds självmordslinje (90 101) eller pröva chatten (https://chat.mind.se/). 06-24 varje dag.

Lite ironiskt att chatten är stängd just nu.

Du skrev ” lida hela mitt liv fram tills jag dör en naturlig död”, vilket får mig att tro hur du tänker i din depression. Typiskt depression, att tro att tillståndet ska finnas resten av ditt liv. Men ok, du har talat med proffs och de vet inte hur de ska hjälpa dig. Låt mig då påstå, att du inte träffat alla läkare eller personer som kan hjälpa dig.  Om andra inte vet hur de ska hjälpa kanske du kan komma fram till nya lösningar även om du inte ser dem nu. Men om du dör får du aldrig veta.

Du har allt du vill ha, kanske känner du dig bara färdig med de mål du haft och behöver nya. Gör något du aldrig gjort förut även om andra tycker du borde göra si eller så – som att ta en paus från det du brukar göra.  En gång trodde även jag att det inte fanns mer att uppleva men misstog mig. HAr du gjort något förr som du tyckte om men slutat med av någon anledning?