Det blir bättre sen…

Jag håller med om din slutsats, när man mår psykiskt dåligt och människor runtomkring säger att det blir bättre sedan eller inte att tänka så negativt, att tänka positivt istället, dom människorna säger saker bara för att må bättre själva. Själv har jag hört detta med att det blir bättre i 10 år, sedan jag fick min depression, och livet har inte blivit bättre, snarare blir det sämre. Så detta med att det blir bättre, det blir det aldrig, istället är det som du skriver, man får bara lära sig att stå ut med skiten. När man sitter djupt nere i hålet blir man bara irriterad på människor som säger att det kommer bli bättre sen, när alla hejarop bara blir klyschor. Just nu sitter jag i en situation där allt som var bättre har passerats, långtidssjukskriven, ensam, blivit av med jobbet rel till psykiska ohälsan, och människor (dom ytterst få som är kvar)  säger bara att det blir bättre, – hur ska det bli bättre….

<3 För mig är det aldrig någon irl som säger att något kommer bli bättre i mitt liv. Haha. Vet inte vad det innebär heller riktigt? På nätet däremot kryllar det av människor som vill kasta klyschor över en. Undrar om de är likadana i sina privata relationer? Är det konstigt om folk klagar på att de har väldigt ytliga kontakter med folk? Eh, nä.

Jag tror det handlar om ett lite svagare EQ i kombination med vårt samhällsklimat. För vissa problem är ju också omöjliga att förändra eller lösa. Det klarar en del människor inte av att ta in tror jag. För det är att spegla vanmakt och hopplöshetskänslor och det har nog en del svårt att hantera, tror jag. Det är där empatin och tålamodet måste skjutas in. Riktigt bra vänner lyssnar, ställer följdfrågor, bekräftar en i sina känslor. Har enormt tålamod. Lite mer usla vänner är hetsiga, kommer med klyschor och verkar inte vilja stå närvarande när man mår förskräckligt. Det är helt klart en vattendelare.

En annan lustig sak i vår individualistiska era är att när man väl engagerar sig i någon annan persons problem kallas det ofta att vara medberoende. Det är alltså ett sjukdomstillstånd att hjälpa en annan människa. Det som hyllas i vår tid är att mota bort personer med ”negativ energi”, personer som ”tar mer än vad de gör”, inte beblanda sig med sådant som har minsta lilla jobbiga aspekt i sig. Det kan gälla allt möjligt. Eller hejjarop som: ”Du är viktigast”, ”man kan inte förändra någon annan människa” eller ”tänk på dig själv”. Om 9 av 10 personer glider runt och säger så göder det ju ett narcissistiskt samhälle. Det är väldigt tragiskt. I stället vore det nog lämpligt att vi börja säga saker som ”tänk på andra också” eller ”vi behöver tänka större och inte bara på oss själva i den här frågan”. Hoppas det sker ett paradigmskifte snart där vi går vidare från det här, lär oss att det var hemskt destruktivt att inte hjälpa varandra och bara se till oss själva osv. För annars kommer definitivt ingenting bli bättre ”av sig självt”.

Jag känner igen mig så mycket i detdär! Brist på empati förståelse och ”hejjarop” från andra när jag berättade om vad jag kände och mina problem gjorde att jag hamnade i depression. Kände mig tillslut extremt ensam. jag lyssnade för mycket på andra och ville bara ha ”validering” för visste egentligen vad jag ville men fick det inte. Jag ångrar än idag att jag inte stod upp för mig själv och var stark. Ibland känns det helt omöjligt att förlåta sig själv för man var så dum och gjorde vad idioterna ”tyckte”. För det är ditt liv och DU ska vara nöjd med dina val och beslut och leva med dem

Jag håller så mycket med dig. Just att bli validerad och mötas med värme och omsorg är oftast hela grejen hur man känna att det någon gjorde eller sade hjälpte en. Känner även igen att andras åsikter och inputs snarare gjort en ännu mer förvirrad och till sist deprimerad, majoriteten av gångerna man öppnat sig för sin omgivning. Jag har gjort det misstaget senaste dagarna att jag pratade med tre oberoende personer och som gav och reagerade på tre skilda sätt. När jag agerade efter deras tycke och smak har det tveklöst förvärrat hela situationen. Hade jag lyssnat på mig själv hade jag stått betydligt mer stadigt i mina handlingar och ageranden. Slutsatsen blir helt klart att jag tänker om två av de tre ”vilka jävla idioter”. Kände mig utskälld och ledsen av dem, medan de menar på att de ”bara vill mig väl”. Ehm? Jag vet inte riktigt.
Ångrar mig bittert. Alla gör sig ju skyldiga förstås till att läsa in saker från sitt eget liv i andras dilemman och så vidare, men det är mer när man möts av en vägg nästan, eller djävulens advokat, när man bara vill ha lite pepp eller stöd. Man har inte bett någon plocka ner månen åt en, precis. Det verkar provocerande för vissa att man luftar sina dilemman och problem.

Det är lite konstigt att det inte ingår i skolan att lära sig lyssna på andra. Validera. Det verkar vara en sällsynt konstform som fåtalet människor besitter. Mer kunskap hur man gör detta verkar behövas! Hade hellre önskat att folk agerade mer empatiskt än att de känner till, och kan benämna, landskapen i landet. Om vi säger så.

Tack för era svar. Det känns ändå bättre att veta att man ej är ensam.

<3 Just det där man att tvingas leva med det som du skrev är så spot on.