Hem > Forum > Livet > Day by day..

Day by day..

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Avatar

    Okej, men då sitter man här nu. Ännu ett forum, ett nytt försök för att hitta något/någon som kanske kan hjälpa en att fortsätta överleva även om jag ej lever, ett nytt rop på hjälp eller bara någon som lägger märke till att man faktiskt existerar. För ärligt så är fan ensamheten djävulen själv. Men efter mkt tvekande, tårar, ångest, panik och ett antal Google sökningar hittade jag hit. Frågan är bara nu, vart börjar man?

    Bra att du hittat hit. Och hoppas att du finner någon sorts hjälp här, även om det bara är för stunden.

    Beskriv gärna mer om din situation?

    Avatar
    Trådstartaren

    ”Beskriv gärna mer om din situation” Okej.. Svårt, men jag är här för att skriva av mig o ventilera så det är la bara att försöka?

    Jag överlever men lever inte längre.

    Jag är idag långtids sjukskriven för ångest o deprition. Verkligheten jag tryckte undan efter tonåren kom ikapp o inget kommer någonsin bli desamma. Jag är 31år gammal. Jag har adhd, högfungerande autism o tvång. Alla dessa diagnoser har jag fått i vuxen ålder (4-5år sen) trots en uppväxt på olika institutioner o ”i systemet” så har aldrig något gjorts rätt, utan jag har hamnat mellan stolarna o jag har hela livet blivit intalad att det är något fel på mig, något jag kan göra något åt eller välja om jag bara vill.

    Att sen ha två diagnoser som total krockar med varandra gör inte en mindre frustrerad. (Adhd, autism)

    Jag tar idag medicin för min adhd (som nog är det enda stabila i mitt liv) men sen även medicin mot tvång, sömn o alkohol sug.

    Jag har ett alkohol beronde sedan jag va 11år gammal, men drogfri (weed, pulver, annat) sedan 3år tillbaka.

    Jag påbörjade något jag aldrig trodde jag skulle våga. Men jag började gå på en mottagning o träffade psykolog en gång i veckan, även läkare o sköterska fram till september förra året. Sen fick dem tyvärr stänga pga dem ej fick några pengar o för att politikerna sorligt nog tyckte det va bättre att samla ”alla” på samma mottagning, vilket nu är bevisat att det ej fungerar överhuvudtaget.

    Nu går det istället 3 månader mellan tiderna hos nya psykologen för där ej finns tider, personal eller resurser till att få det fungera.

    Så omställningen från att gå en gång i veckan till var tredje månad är åt helvetes jävla svårt att hantera just nu. Allt bara bunkras upp o jag är rädd för att stänga mig helt. Så just nu lever jag stund för stund, day by day..

    Men sen utöver detta så händer det bara nytt skit hela jävla tiden o där finns nog inget som längre skulle shocka mig. Jag håller inte andan precis.

    Men..

    Jag har skrivit mitt år (2019) på engelska för att det är en text jag lagt upp på ett annat forum. Men jag vill försöka förklara hur mitt senaste år varit o varför jag kan känna att det är extra sjukt tufft just nu. Det har varit så så otroligt mkt som skett. Men ändå står jag här, med det mesta någorlunda under kontroll. Jag blir ofta shockad att jag än står här utan att gått ner mig totalt men delar gärna med mig.

    Wow, how can i put this year in words. Okey let me try.. This is a little piece of my year! I Lost My Aunt, My Self, My Grandma, Little Brother, Father, Boyfriend, Safety (Npu) Lost friends, got friends. I was approved dept relief. Then i went to Greece, London, Egypth, Poland, Croatia, Bosnia, Paris and got to see places in Sweden i never had done before. I also was sober for two month. Took care of my home, bagage, health, private life and believe it or not still 3 years drugfree. Got some bad allergy confirmed, IBS, bad liver function, got my third diagnos. I have got some new glasses and read over 5 books. Learned alot about my self and others. Turned 30 years old. Made choices i never wanted to do. Got a beautiful little Niece. Spend the Christmas alone. I have hurt my self alot and others, cried myself to sleep most of the year, but also laugh alot. BUT I AM ALIVE and still kinda strong. At least i try.

    Ja, det låter som du har många bitar att se över. Troligtvis kan vissa saker även ha med varandra att göra.

    Det är väldigt tråkigt att du ska behöva ha så lång väntetid mellan dina träffar med psykolog. Att det ska behöva sitta i resurser (pengar) är inte acceptabelt. Jag lider med din situation, då det är ganska klart att du behöver hjälp oftare än med 3 månaders mellanrum.

     

    Avatar
    Trådstartaren

    Varför fortsätta leva ett liv som inte ens är värt att leva? Vad hände med att få bestämma själv över hur man vill göra eller ha det. Jag står hundra procent för att du ska få välja om du vill leva eller ej. Men i detta jävla skit samhälle, land vi lever i kommer vi aldrig kunna få dem valmöjligheterna som kanske finns i andra länder. Hur sorgligt det än är så handlar det om överlevnad. Alla säger lev för sig själv, men i slutändan sitter dem egoistiska breved oss o säger lämna mig inte. Society säger lev för dig själv samtidigt som dem säger, NEJ INTE SÅ. Allt är bara åt helvete när det kommer till psykiskohälsa i Sverige, dem vill det ska va så bra utåt, men samtidigt har dem inga resurser till att hjälpa dem som behöver o blir sen shockade när man väljer att lämna livet på sina egna villkor.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.