Hem > Forum > Livet > Dålig relation till pappa

Dålig relation till pappa

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hejsan!!!

    Jag är 25 år gammal och oavsett ifall tiden går och hur jag än vrider och vänder på saker så är jag alltid lite tom inuti. Det som är återkommande i mitt liv, när jag väl vågar tänka efter, är sorgen över min pappa. Jag är så förvirrad, kluven, skamsen och ledsen, samtidigt som jag undrar ifall jag överreagerar. Får man lov att känna som jag gör, trots att ens pappa faktiskt är en bra person? För det är han. Han är trevlig, duktig på sitt jobb, snäll och händig. Han är bara inte en bra pappa.

    Jag har aldrig känt mig sedd eller älskad ens. Aldrig känt den villkorslösa kärleken. Ni vet när det inte finns någon tvekan på hur viktiga man är för varandra. Jag tror, innerligt, att jag är oviktig för honom. Innan har jag tänkt att: okej, klart han tycker att jag är viktig och älskar mig, han inte vet hur han ska visa det, bara. Men nu när jag själv är vuxen så går ingenting ihop. Jag tror genuint inte att han bryr sig om mig eller vår relation, eller ens älskar mig.

    Det är så komplicerat och så jobbigt på många sätt. Vi ses vid högtider och ibland på min födelsedag. Inte mer än så. Ibland skickar han pengar, och det gör att det hela känns ännu värre. Jag har sådana enorma skuldkänslor för att jag går runt och känner såhär. Vill egentligen bryta men känns så jävla dramatisk. Men relationen vi har ger mig så mycket ångest. Jag är också det enda barnet, har ingen att bolla med. Det gör det också extra provocerande, är det så svårt att ha en bra relation till sitt enda barn??? är ingen komplicerad person liksom.

    Vissa säger att jag ska prata med honom, men skulle aldrig be om kärlek av min egen förälder. Jag inser även att min pappa inte är en person jag egentligen har roligt med. Vi har inget gemensamt, han frågar aldrig om mitt liv eller någonting trots att jag flyttade från staden jag är uppväxt i för 4 år sedan för att plugga. Under dessa 4 år har han inte ens övervägt att komma och hälsa på mig, trots att jag sagt att han är välkommen. Det är verkligen en sorg hos mig.

    Iallafall…..

    HUR accepterar man detta? För det är det jag har kommit fram till att jag måste, och vill, göra. Men det är så svårt!!! Jag märker även att detta påverkar mina kärleksrelationer, då jag märker att jag har ett bekräftelsebehov och är rädd för att bli lämnad, och antar att det till viss del beror på detta. Måste liksom komma till ro med situationen för att kunna vara lycklig fullt ut känns det som…. men hur?!?!

    <3 Vad sorgligt! Tolkar det som en känslomässig försummelse? Tänker lite på det du skriver om sorg och undrar där om du någonsin varit i ett stadium av vrede inför din pappas ointresse?

    Om du inte känt dig ordentligt upprörd tror jag verkligen på att bli det (alltså inte nödvändigtvis visa det för honom då utan jag menar att tillåta sig att känna så)? Under sorg kan det väl ofta finnas mycket smärta, oro och ilska? Är det inte ofta litegrann så också att ju mer ledsen man är över en persons beteende desto starkare är oftast sveken man blivit utsatt för? Sorg är också tecken på att man behöver tröst och har farit illa.

    <3

    Tror att man som barn till någon som inte visar eller pratar om känslor lägger mycket skulden på en själv, fast att det egentligen inte behövs någon förklaring.  Många gånger tror jag föräldrar håller en distans för att inte verka för påträngande och att man vill ge sina barn ”space”. Samtidigt måste man ibland också förstå skillnaden mellan män och kvinnor, men också varifrån vi kommer och vilka erfarenheter vi har upplevt. Tänker då delvis på att man även måste gå tillbaka och se vad för slags relationer din pappa haft till sina föräldrar, partners och så vidare. Det ligger mycket sanning i att barn gör inte som du säger, dom gör som du gör. Föräldrar är ju delvis ens kompass till kommande relationer. Tycker dock inte att du ska döma din pappa och göra något förhastat och eventuellt bryta er relation, det kommer nog framkalla ännu mer ångest. Och tror inte det skulle leda till att han byter skepnad.
    Det bästa är nog att du fokuserar på dig själv, försöker fylla tomrummet genom att bygga på andra relationer i ditt liv. Så här i efterhand önskar jag att jag hade sagt till min pappa att jag älskade honom varje dag. Hoppas han innerst inne visste det, även om jag alltid inte visade eller sa det. Vi fick en bättre relation när jag blev äldre, och han var inte heller typen som pratade och visade mycket känslor. Kanske det blir så även med er relation, att den blir bättre med tiden. ❤️‍🩹

    Sorgligt är det verkligen, jag känner med dig och tänker på allt som han går miste om. Relationer är ju något som utvecklas under hela livet, inte minst de till föräldrarna. Alla förändras på något sätt. Kanske kan det bli bättre framöver.

    Men jag tror ändå det är bra om du kan formulera din ilska och de skuldkänslor du också har, inför din far. Om än i små portioner.  Kanske skriva ett brev? Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag kunde själv inte visa ilska inför min pappa som verkligen har försummat mig genom uppväxten. Politik var viktigare och jag blev i hans ögon det svarta fåret, den roll han själv burit i sin ursprungsfamilj.

    Istället har jag nu i 50-års ålder blivit mer explosiv och arg i förhållande till honom. Jag inser att det är all undertryckt ilska som pyser ut nu. Jag har känt det som att han i sin försummelse inte sett, värderat mig eller respekterat mig alls. Och fortsätter på samma spår. Men förståelse har jag inte fått, snarare skäll och bagatelliserande för min ”överreaktion”. Men tänker jag, jag respekterar åtminstone mig själv och det har känts bra någonstans.

    Vill inte säga vad du ska göra med alla dina känslor, men att prata och sätta ord är bra. Ge det tid och försök också må bra i dig själv är mitt råd. Varm kram

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.