Brottsoffer för psykopat

Jag har blivit utsatt för en psykopat i 2 års tid. Han visade sig vara totalt motsatsen till den trygghet och godhet jag behövde och har misshandlat mig psykiskt. Han baktalar mig och kontaktar mina släktingar och vänner och ljuger om mig. Sen blev det ännu värre. Tusenfalt. Jag fick skyddad identitet. Självförtroendet och självkänslan är på noll. Ofta vill jag bara dö men jag har ett barn som jag måste leva för och vara stark inför. Tack gode gud för att det är en annan pappa. Hur mycket ska en människa klara av egentligen? När blir det bättre?

Att ta livet av mig känns väldigt lockande. Men då lämnar jag mitt barn i sticket. Har någon varit på avgrundens avgrund och hittat en strimma hopp och lyckats återvända till ett något ordnat liv utan ständig ångest och rädsla? Hur gör man?

Oj, förstår att det här är en svår situation! Känner med dig. Vad fasansfullt att han baktalat dig och sedan även att du måste ha skyddad identitet. Hoppas verkligen att omgivningen förstår att det han säger om dig är rena lögner, så du har de på “din sida”. Stämmer det att du har det eller är du ensam i det också?

Hur mår du nu? Var ett tag sedan du skrev det här inlägget.

Jag tror definitivt det finns mycket, mycket goda förutsättningar och chanser till att du kan få ett bra liv igen – absolut!

Har några gånger tagit del av livs historier där andra berättat att de haft ett helvete med psykopater men som sedan fått ett normalt liv och blivit lyckliga. Verkar som att tid, distans och skyddsnät kan spela stor roll. Skyddsnät i form av kvinnojourer och liknande. Också att ångest och rädslorna har minskat tids nog när de märker att de är tryggare och inte lever under samma hot längre. Att det är rena himmelriket att få leva i frihet efter ett tag och hur de uppskattat livet på ett sätt som de inte trodde var möjligt. För kontrasten till hur livet varit innan är så makalöst stort.

Tror du att samtal med andra som är i liknande situation som du skulle kunna hjälpa dig? Liksom där du får känslan av att ni är fler som sitter i samma båt?

När det gäller det där andra om att vara på botten så har jag varit där ett par gånger (tappat räkningen) då det varit nattsvart. Tänkt då ibland att jag nog inte överlever natten för mått så extremt dåligt i depression, ångest och rädslor. Det är läskigt att må så pass dåligt. I de stunderna har jag härdat ut och försökt andas, ta en sekund i taget. Sakta men säkert dag för dag har jag känt mig lite bättre. Har dock envist bestämt mig för att dö som gammal (eller en naturlig död). Att jag ska gå hela vägen in i mål. Även om det krävs att jag kryper över mållinjen hehe. Att kunna klappa sig själv på axeln och tänka: Jag gjorde det. Det är numera en av mina stora livsmål.

Har du några såna tankar? Alltså sådant som är betydelsefullt och som du känner är viktigt att göra för din egen skull? Sådant som just du förtjänar efter allt du varit med om?

Skickar massa kramar