Borde jag åka in till psykakuten?
-
Avregistrerad användareLivet. Suger. Det gör sådär förbannat ont att leva just nu. Sådär ont att jag snart inte orkar mer. Lilla jag som hela livet haft dödsångest börjar nu överväga det som enda utväg. Det blir ändå aldrig bättre. Jag mår aldrig bättre och vården, nej den verkar aldrig bli bättre den heller. Jag vill ju egentligen inte dö, men jag orkar inte leva såhär längre. Jag är rädd. Innan jul fick jag en impuls när jag var ensam hemma. Helt plötsligt stod jag med ett dussin Lergigan i handen. Jag tog dem inte. Klarade av att stå emot. För några dagar senare skulle vi hämta hem vår lilla hundvalp och jag kunde inte missa det.
Jag hamnade i en bubbla men nu börjar bubblan försvinna och livet knackar på. Livet som suger. Suicidtankarna började komma igen och sedan i tisdags har det inte gått en dag utan dem. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår riktigt dåligt och jag är rädd. Livrädd. Nästa möte på psykiatrin är inte förrän 16/1. På tisdag ska jag vara ensam hemma halva dagen. Jag vet att jag inte kommer kunna stå emot impulserna att skada mig då, men tänk om jag får en till impuls liknande den innan jul. Jag vet att psykakuten alltid finns men allt blir så komplicerat. Hur vet jag att jag mår nog dåligt för att åka dit? När är det lixom läge? Vill inte bli hemskickad utan att ens få göra en bedömning hos en läkare som förra gången. Och sen själva grejen att vi har en liten hundvalp som mer eller mindre är mitt största ansvar och att psykakuten ligger nästan 30 min bort med bil gör inte det hela enklare. Vet inte vad jag ska göra.
Livet. Suger. Det gör sådär förbannat ont att leva just nu. Sådär ont att jag snart inte orkar mer. Lilla jag som hela livet haft dödsångest börjar nu överväga det som enda utväg. Det blir ändå aldrig bättre. Jag mår aldrig bättre och vården, nej den verkar aldrig bli bättre den heller. Jag vill ju egentligen inte dö, men jag orkar inte leva såhär längre. Jag är rädd. Innan jul fick jag en impuls när jag var ensam hemma. Helt plötsligt stod jag med ett dussin Lergigan i handen. Jag tog dem inte. Klarade av att stå emot. För några dagar senare skulle vi hämta hem vår lilla hundvalp och jag kunde inte missa det. Jag hamnade i en bubbla men nu börjar bubblan försvinna och livet knackar på. Livet som suger. Suicidtankarna började komma igen och sedan i tisdags har det inte gått en dag utan dem. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår riktigt dåligt och jag är rädd. Livrädd. Nästa möte på psykiatrin är inte förrän 16/1. På tisdag ska jag vara ensam hemma halva dagen. Jag vet att jag inte kommer kunna stå emot impulserna att skada mig då, men tänk om jag får en till impuls liknande den innan jul. Jag vet att psykakuten alltid finns men allt blir så komplicerat. Hur vet jag att jag mår nog dåligt för att åka dit? När är det lixom läge? Vill inte bli hemskickad utan att ens få göra en bedömning hos en läkare som förra gången. Och sen själva grejen att vi har en liten hundvalp som mer eller mindre är mitt största ansvar och att psykakuten ligger nästan 30 min bort med bil gör inte det hela enklare. Vet inte vad jag ska göra.
Vill börja med att säga; fan vad stark du är som orkat skriva ner och beskriva dina känslor, det märks att du vill ha hjälp. När det gäller sjukvården förstår jag dig helt hur frustrerande det kan vara. Det är inte lätt att hitta rätt i djungeln som kallas psykiatrin. Vill du berätta mer om vad det är som fått dig att må såhär? Jag lyssnar gärna! Förstår vad du menar med att inte vilja dö, men samtidigt inte vilja leva, jag har också gått mycket i de tankarna. Livet blir för smärtsamt, och när man är så långt nere är det lätt att de mörka tankarna tar över. Du är osäker på om du ska åka in till psykakuten, har jag förstått dig rätt? Och du är även osäker på om dina problem är tillräckligt ”allvarliga”? Har du tankar på att skada dig eller ta ditt liv, och du vet att tankarna blir starkare när du är hemma själv tycker jag helt klart att du ska försöka ta dig in till psykakuten. Känner du att du inte orkar och tankarna blir svåra att stå emot ringer du 112, det är INGEN tvekan om saken. Du får som sagt gärna berätta mer om ditt liv och vad som får dig att må dåligt, finns här!❤️❤️❤️❤️
Lergian är tyvärr dåligt sätt att försöka ta livet av sig med. Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp. Ring psykakuten eller mottagningen. Och berätta om fin impuls.
Stor kram 💕
Avregistrerad användare TrådstartarenLergian är tyvärr dåligt sätt att försöka ta livet av sig med. Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp. Ring psykakuten eller mottagningen. Och berätta om fin impuls. Stor kram 💕
Jo jag vet att lergigan inte är det ”bästa” att använda, och vet att ett dussin inte skulle döda mig. Men var mer själva grejen. Trodde aldrig jag skulle vara kapabel att överdosera något, men jag hade så enkelt svälja dem. Hade det inte varit för valpen hade jag gjort det då.
Grejen är att det känns som allt blir så mer komplicerat med att åka in. Vad ska jag säga till mina föräldrar? Bor ju hemma och är 18. Om de vill lägga in mig? Ska jag gå med på det. Hur blir det med saker (typ laddare, kläder, sysselsättning) jag vill ha ifall jag går med på att bli inlagd (om de ens skulle vilja lägga in mig). Hur ska jag göra med bilen? Valpen då? Stackarn kommer ju sakna mig. Och ja massa annat
Avregistrerad användare TrådstartarenVill börja med att säga; fan vad stark du är som orkat skriva ner och beskriva dina känslor, det märks att du vill ha hjälp. När det gäller sjukvården förstår jag dig helt hur frustrerande det kan vara. Det är inte lätt att hitta rätt i djungeln som kallas psykiatrin. Vill du berätta mer om vad det är som fått dig att må såhär? Jag lyssnar gärna! Förstår vad du menar med att inte vilja dö, men samtidigt inte vilja leva, jag har också gått mycket i de tankarna. Livet blir för smärtsamt, och när man är så långt nere är det lätt att de mörka tankarna tar över. Du är osäker på om du ska åka in till psykakuten, har jag förstått dig rätt? Och du är även osäker på om dina problem är tillräckligt ”allvarliga”? Har du tankar på att skada dig eller ta ditt liv, och du vet att tankarna blir starkare när du är hemma själv tycker jag helt klart att du ska försöka ta dig in till psykakuten. Känner du att du inte orkar och tankarna blir svåra att stå emot ringer du 112, det är INGEN tvekan om saken. Du får som sagt gärna berätta mer om ditt liv och vad som får dig att må dåligt, finns här!❤️❤️❤️❤️
Tack för att du skriver. Betyder mycket. Du har förstått det rätt, är osäker på om jag ska åka in. Som jag skrev till Purple Jyrohy känns det som att det blir så himla komplicerat att åka in.
Förbered dig på en halv bibel om mitt mående. I juni fyllde jag arton och blev tvungen att lämna BUP för att byta till vuxenpsyk, som i mitt fall blev en specialiserad länsenhet för ätstörningar eftersom jag lider av anorexia nervosa. Bytet gick bra och var upplagt på ett bra sätt även om det var väldigt jobbigt då jag klickat bra med min psykoterapeut på BUP. Fick en behandlare där som var en sjuksköterska, vi kallar henne J. Under sommaren började jag få små känslor av att J inte förstod mig. Men jag la ingen större vikt vid det. Hade tagit nästan 6 månader innan det kändes hela bra med min terapeut på BUP så tänkte att det bara skulle ta tid. I slutet av augusti betedde sig J direkt dåligt mot mig. Jag fick en panikångestattack och sa “nu går jag, orkar inte vara kvar där” (i hennes rum) varpå hon med en dryg ton på rösten svarade “ja gå du”. Låste in mig på ett annat rum och ringde i panik min mamma. Efter lite pepp gick jag tillbaka dit. Panikångestattacken fortsatte, den var hemsk. Hon satt på andra sidan rummet, var helt kall och käftade emot. Grät konstant i över 3 timmar efter det. Dagen efter hade vi ett till inbokat möte. Sa till henne att jag inte var redo att prata om den än, mådde väldigt dåligt över hur hon behandlat mig och behövde smälta det. På det svarade hon “jaha men då kan du lika gärna gå ut härifrån”. Det var på fredagen. På måndagen kallade hon in mig och berättade att jag skulle få byta behandlare till den andra sjuksköterskan (vi kallar henne A). Det var inget beslut jag fick vara med på, men jag hade ändå tänk be om att få byta. Jag var traumatiserad av det J gjort. Varje gång jag såg henne, hörde hennes röst eller gick förbi hennes rum höjdes pulsen drastiskt. Jag lossades som att hon inte fanns, och hon gjorde detsamma. Jag gick dagvård och J arbetade där. Hon pratade med alla patienter under måltiderna förutom med mig. Efter ett tag tog vi kontakt med enhetschefen för det här. Bytte behandlare men ingen frågade eller försökte ens förstå hur dåligt det här fått mig att må. Jag började harva på med min nya behandlare, A.
Nu går vi vidare till den andra grejen. Redan i oktober började jag känna att deras sätt att arbeta på inte fungerade för mig. Det blev vara fel och samtalen gav inget. Jag började att varje möte kämpa och kämpa för att förklara hur jag kände, utan resultat. I november började jag bryta ihop på varje möte med A. Allt jag gjorde var att försöka få henne att förstå att det här inte fungerar och att jag bara mådde sämre och sämre, men det var som det gick in genom ena örat och ut genom andra. Mitt mående började sakta med säkert rasa. A förstod ingenting. Hon menade att jag var “motstridig” och inte ville samarbeta trots att allt jag gjorde var att försöka få henne att förstå. Jag försökte förklara från olika håll, på olika sätt och till och med genom text men inget fungerade. A påstod att jag själv behöver veta vad jag vill ha hjälp med (lixom hur fan ska jag kunna veta exakt det?), men mötet efter kom jag med åtminstone tre konkreta förslag på vad jag trodde skulle hjälpa mig. Mötet efter det är det värsta jag varit med om. Jag sitter i hennes rum och hon ställer samma fråga som hon varje gång gör “ja men vad vill du ha hjälp med då?”. Jag säger “men hallå jag gav ju minst tre konkreta förslag förra mötet, vart var du då?”. varpå hon svarar “fast du svarade bara ‘jag vet inte’ på alla mina frågor”. Hamnade i chock. Mitt liv måste vara en dålig komedi, för det här är sjukt. Men tyvärr var det ingen film, det var verkligheten. Sedan november började jag må sämre och sämre för varje möte och vecka som gick. Allt blev mörkare, jag föll tillbaka i självskadan, allt kändes mer och mer hopplöst och till slut kom suicidtankarna. Den 12/12 hade jag mitt sista möte med A, för där sa jag upp kontakten med henne. Bröt även ihop detta möte men den här gången var jag mer arg en ledsen. Som sagt sa jag upp kontakten med henne och efter mötet åkte jag till psykakuten. Men väl där gick det skit. Nervös som fan som jag var satte stopp i mig. Pratade bara en den bristande vården och glömde helt bort att prata om mitt mående, hamnade i min “det är okej – mask” så fick inte ens göra en bedömning hos en läkare. Det var några dagar efter det här jag fan mig själv med Lergiganen i handen.
Men sen hämtade vi vår hundvalp. Från ingenstans hamnade jag i en extrem bubbla. Det enda jag andades var valp valp valp, och allt annat hamnade utanför bubblan. Jag började bli rädd, för det kassa måendet som rådde innan var helt plötsligt borta, och jag visste att bubblan förr eller senare skulle spräckas. Och på nyårsafton började bubblans väggar tunnas ut, och sedan dess är det kassa måendet tillbaka. Allt med vården är kaos. Jag mår sämre än jag någonsin gjort (drabbades av psykisk ohälsa för 2.5 år sedan och anorexi för 2 år sedan). Står på kölista till enhetens psykolog, men har ingen aning om hur länge jag måste vänta. Remiss till vanliga psykiatrin ska antagligen gå iväg då ätstörningsenheten inte kan ge mig den hjälp jag behöver. Får träffa en skötare tillsvidare på enheten, men bara varannan vecka som jag skrev där uppe. Har ingen trygg punkt inom vården. Ingen jag kan vända mig till och ingen jag litar på. Inget blir bättre, det blir snarare sämre. Och vården suger. Ingen lyssnar och ingen förstår. Hur länge kommer jag behöva vänta tills jag får träffa någon annan? Kommer det bli för lång väntetid. Jag är på gränsen mellan att ge upp och att se hur mycket mer jag kan klara av att ta. Valpen är det enda som får mig att inte vilja dö.
Tack för att du skriver. Betyder mycket. Du har förstått det rätt, är osäker på om jag ska åka in. Som jag skrev till Purple Jyrohy känns det som att det blir så himla komplicerat att åka in. Förbered dig på en halv bibel om mitt mående. I juni fyllde jag arton och blev tvungen att lämna BUP för att byta till vuxenpsyk, som i mitt fall blev en specialiserad länsenhet för ätstörningar eftersom jag lider av anorexia nervosa. Bytet gick bra och var upplagt på ett bra sätt även om det var väldigt jobbigt då jag klickat bra med min psykoterapeut på BUP. Fick en behandlare där som var en sjuksköterska, vi kallar henne J. Under sommaren började jag få små känslor av att J inte förstod mig. Men jag la ingen större vikt vid det. Hade tagit nästan 6 månader innan det kändes hela bra med min terapeut på BUP så tänkte att det bara skulle ta tid. I slutet av augusti betedde sig J direkt dåligt mot mig. Jag fick en panikångestattack och sa ”nu går jag, orkar inte vara kvar där” (i hennes rum) varpå hon med en dryg ton på rösten svarade ”ja gå du”. Låste in mig på ett annat rum och ringde i panik min mamma. Efter lite pepp gick jag tillbaka dit. Panikångestattacken fortsatte, den var hemsk. Hon satt på andra sidan rummet, var helt kall och käftade emot. Grät konstant i över 3 timmar efter det. Dagen efter hade vi ett till inbokat möte. Sa till henne att jag inte var redo att prata om den än, mådde väldigt dåligt över hur hon behandlat mig och behövde smälta det. På det svarade hon ”jaha men då kan du lika gärna gå ut härifrån”. Det var på fredagen. På måndagen kallade hon in mig och berättade att jag skulle få byta behandlare till den andra sjuksköterskan (vi kallar henne A). Det var inget beslut jag fick vara med på, men jag hade ändå tänk be om att få byta. Jag var traumatiserad av det J gjort. Varje gång jag såg henne, hörde hennes röst eller gick förbi hennes rum höjdes pulsen drastiskt. Jag lossades som att hon inte fanns, och hon gjorde detsamma. Jag gick dagvård och J arbetade där. Hon pratade med alla patienter under måltiderna förutom med mig. Efter ett tag tog vi kontakt med enhetschefen för det här. Bytte behandlare men ingen frågade eller försökte ens förstå hur dåligt det här fått mig att må. Jag började harva på med min nya behandlare, A. Nu går vi vidare till den andra grejen. Redan i oktober började jag känna att deras sätt att arbeta på inte fungerade för mig. Det blev vara fel och samtalen gav inget. Jag började att varje möte kämpa och kämpa för att förklara hur jag kände, utan resultat. I november började jag bryta ihop på varje möte med A. Allt jag gjorde var att försöka få henne att förstå att det här inte fungerar och att jag bara mådde sämre och sämre, men det var som det gick in genom ena örat och ut genom andra. Mitt mående började sakta med säkert rasa. A förstod ingenting. Hon menade att jag var ”motstridig” och inte ville samarbeta trots att allt jag gjorde var att försöka få henne att förstå. Jag försökte förklara från olika håll, på olika sätt och till och med genom text men inget fungerade. A påstod att jag själv behöver veta vad jag vill ha hjälp med (lixom hur fan ska jag kunna veta exakt det?), men mötet efter kom jag med åtminstone tre konkreta förslag på vad jag trodde skulle hjälpa mig. Mötet efter det är det värsta jag varit med om. Jag sitter i hennes rum och hon ställer samma fråga som hon varje gång gör ”ja men vad vill du ha hjälp med då?”. Jag säger ”men hallå jag gav ju minst tre konkreta förslag förra mötet, vart var du då?”. varpå hon svarar ”fast du svarade bara ’jag vet inte’ på alla mina frågor”. Hamnade i chock. Mitt liv måste vara en dålig komedi, för det här är sjukt. Men tyvärr var det ingen film, det var verkligheten. Sedan november började jag må sämre och sämre för varje möte och vecka som gick. Allt blev mörkare, jag föll tillbaka i självskadan, allt kändes mer och mer hopplöst och till slut kom suicidtankarna. Den 12/12 hade jag mitt sista möte med A, för där sa jag upp kontakten med henne. Bröt även ihop detta möte men den här gången var jag mer arg en ledsen. Som sagt sa jag upp kontakten med henne och efter mötet åkte jag till psykakuten. Men väl där gick det skit. Nervös som fan som jag var satte stopp i mig. Pratade bara en den bristande vården och glömde helt bort att prata om mitt mående, hamnade i min ”det är okej – mask” så fick inte ens göra en bedömning hos en läkare. Det var några dagar efter det här jag fan mig själv med Lergiganen i handen. Men sen hämtade vi vår hundvalp. Från ingenstans hamnade jag i en extrem bubbla. Det enda jag andades var valp valp valp, och allt annat hamnade utanför bubblan. Jag började bli rädd, för det kassa måendet som rådde innan var helt plötsligt borta, och jag visste att bubblan förr eller senare skulle spräckas. Och på nyårsafton började bubblans väggar tunnas ut, och sedan dess är det kassa måendet tillbaka. Allt med vården är kaos. Jag mår sämre än jag någonsin gjort (drabbades av psykisk ohälsa för 2.5 år sedan och anorexi för 2 år sedan). Står på kölista till enhetens psykolog, men har ingen aning om hur länge jag måste vänta. Remiss till vanliga psykiatrin ska antagligen gå iväg då ätstörningsenheten inte kan ge mig den hjälp jag behöver. Får träffa en skötare tillsvidare på enheten, men bara varannan vecka som jag skrev där uppe. Har ingen trygg punkt inom vården. Ingen jag kan vända mig till och ingen jag litar på. Inget blir bättre, det blir snarare sämre. Och vården suger. Ingen lyssnar och ingen förstår. Hur länge kommer jag behöva vänta tills jag får träffa någon annan? Kommer det bli för lång väntetid. Jag är på gränsen mellan att ge upp och att se hur mycket mer jag kan klara av att ta. Valpen är det enda som får mig att inte vilja dö.
Men vännen❤️❤️ Låter som att du har haft en VÄLDIG otur med vården.
Psykiatrin i Sverige är verkligen en djungel, det kan vara så svårt att hitta rätt, just eftersom att man verkligen måste klicka med sin behandlare. Jag personligen har inte erfarenheter av att bli behandlad dåligt, men jag känner folk som har det. Det du skriver låter verkligen helt sjukt, vissa personer borde inte arbeta inom psykiatrin.
Du skriver att du fick ta kontakt med specialister på ätstörningar eftersom att du lider av anorexia, vill börja med att säga att jag förstår vilket helvete du går igenom! Jag har själv lidit av anorexia i snart sju år, så jag vet vad du går igenom. Du låter mycket klok som berättar att du gav din behandlare tid, att du inte gav upp efter första besöket. Träffar man någon som man känner att man inte klickar med kan det lätt bli att man känner att det aldrig kommer att fungera och att det är lika bra att ge upp den kontakten. Men du försökte, vilket är jättebra! Jag förstår att du valde att säga upp kontakten med J efter ett tag, det låter verkligen som att du blev illa behandlad! Att inte bli förstådd eller lyssnad på när man mår som sämst är verkligen frustrerande. Det är ju då man behöver det som allra mest. Jag har tyvärr inga konkreta tips på vad du kan göra för att hitta rätt eller få dina behandlare att förstå, eftersom att jag personligen aldrig varit där. Det enda jag skulle kunna råda dig att göra är att fortsätta leta. Du kommer att hitta någon som passar dig, någon som du klickar med och någon som verkligen kan förstå dig. Du har rätt att byta behandlare om det inte känns bra. Jag skulle rekommendera dig att läsa på om dina rättigheter som patient, man har faktiskt väldigt mycket rättigheter och mycket att säga till om, något som inte så många är medvetna om. Du kan läsa på om detta på 1177’s hemsida.
Hoppas att mitt svar gav dig något. Du får gärna höra av dig och uppdatera hur det går. Jag bryr mig om dig!❤️❤️
Avregistrerad användare TrådstartarenMen vännen❤️❤️ Låter som att du har haft en VÄLDIG otur med vården. Psykiatrin i Sverige är verkligen en djungel, det kan vara så svårt att hitta rätt, just eftersom att man verkligen måste klicka med sin behandlare. Jag personligen har inte erfarenheter av att bli behandlad dåligt, men jag känner folk som har det. Det du skriver låter verkligen helt sjukt, vissa personer borde inte arbeta inom psykiatrin. Du skriver att du fick ta kontakt med specialister på ätstörningar eftersom att du lider av anorexia, vill börja med att säga att jag förstår vilket helvete du går igenom! Jag har själv lidit av anorexia i snart sju år, så jag vet vad du går igenom. Du låter mycket klok som berättar att du gav din behandlare tid, att du inte gav upp efter första besöket. Träffar man någon som man känner att man inte klickar med kan det lätt bli att man känner att det aldrig kommer att fungera och att det är lika bra att ge upp den kontakten. Men du försökte, vilket är jättebra! Jag förstår att du valde att säga upp kontakten med J efter ett tag, det låter verkligen som att du blev illa behandlad! Att inte bli förstådd eller lyssnad på när man mår som sämst är verkligen frustrerande. Det är ju då man behöver det som allra mest. Jag har tyvärr inga konkreta tips på vad du kan göra för att hitta rätt eller få dina behandlare att förstå, eftersom att jag personligen aldrig varit där. Det enda jag skulle kunna råda dig att göra är att fortsätta leta. Du kommer att hitta någon som passar dig, någon som du klickar med och någon som verkligen kan förstå dig. Du har rätt att byta behandlare om det inte känns bra. Jag skulle rekommendera dig att läsa på om dina rättigheter som patient, man har faktiskt väldigt mycket rättigheter och mycket att säga till om, något som inte så många är medvetna om. Du kan läsa på om detta på 1177’s hemsida. Hoppas att mitt svar gav dig något. Du får gärna höra av dig och uppdatera hur det går. Jag bryr mig om dig!❤️❤️
Tack<3 Har kontaktat patientnämnen innan jul så vi får väl se om det leder någon vart. Vården är ba ett stort fjasko men förhoppningsvis händer något bra nu, är bara rädd att jag ska behöva vänta för länge. Är van vid att ha möten 1-3 gånger per vecka, nu blir det varannan vecka. Och måendet är sämre än sämst. Sämre än det varit när jag sprang fram och tillbaka på psykiatrin flera gånger i veckan. Och jag får ju träffa en skötare varannan vecka men det är ju endast tillfälligt och tillsvidare. Blir extra svårt för mig att prata med henne då. Egentligen borde jag ringa henne imorgon och säga att det här inte håller, men kommer aldrig göra det. (telefonskräck)
Avregistrerad användareBlir arg över att läsa hur du blivit behandlad. Vissa borde verkligen inte jobba inom vården, speciellt inte psykiatrin, och de flesta verkar inte förstå att eftersom det är så utlämnande att prata med någon så är “det värsta som kan hända” (om man försöker tänka “vad är det värsta som kan hända?” om man nu tex. tar kontakt med någon) inte ingenting, utan ibland att man kan må väldigt mycket sämre.
Byte från BUP till vuxenpsyk är allt ifrån enkelt. Utöver allt annat känns det som man helt plötsligt måste veta exakt vad som är fel och vad man vill ha hjälp med, vilket man kanske inte alltid vet eller klarar av att be om.
Du undrar om du borde åka in till psykakuten, och det är nog svårt för nån av oss andra att avgöra det. Jag fyllde också 18 förra året, och från mina erfarenheter kan jag väl säga att det beror på. Om någon annan föreslår eller absolut vill ta med dig dit, tycker jag absolut du ska gå med på det. Jag ville absolut inte gå med på det, och det slutade i LPT vid 4 tillfällen, vilket inte gör något lättare, varken för att behålla någon kontroll själv eller att styra din vård. Om du funderar på det själv, tror jag det är viktigt att du försöker komma fram till och vet vad du vill få ut av det och vad du vill ha hjälp med. Kanske är svårt att veta eller formulera, speciellt om du inte varit där (eller iallafall inte fått träffa läkare tidigare, vilket jag också måste säga är extremt konstigt), men väl där kan man få vänta, vänta, och vänta lite till, är ofta ganska rörigt och en del läkare verkar ha så bråttom att om du inte aktivt håller på att ta livet av dig, eller direkt svarar ja på frågan om du bestämt dig för att göra det, så springer de vidare. Låter kanske krasst, men de kan sällan göra så mycket mer än att antingen lägga in dig eller skicka hem dig med förslag om att kontakta öppenvården. Som Purple Papudi sa, du kommer kunna hitta någon inom vården som kan hjälpa eller iallafall lyssna och förstå, och kanske är det iallafall värt att testa akuten. Gäller bara att veta innan att det kan vara extremt jobbigt där med mycket ångest osv, så för en del kanske det inte alltid är värt det. Ledsen för monstertext och att jag låter som en jäkla besserwisser som tror jag vet allt, men hoppas det går bra för dig och att du får något vettig kontakt snart.
Avregistrerad användare TrådstartarenBlir arg över att läsa hur du blivit behandlad. Vissa borde verkligen inte jobba inom vården, speciellt inte psykiatrin, och de flesta verkar inte förstå att eftersom det är så utlämnande att prata med någon så är ”det värsta som kan hända” (om man försöker tänka ”vad är det värsta som kan hända?” om man nu tex. tar kontakt med någon) inte ingenting, utan ibland att man kan må väldigt mycket sämre. Byte från BUP till vuxenpsyk är allt ifrån enkelt. Utöver allt annat känns det som man helt plötsligt måste veta exakt vad som är fel och vad man vill ha hjälp med, vilket man kanske inte alltid vet eller klarar av att be om. Du undrar om du borde åka in till psykakuten, och det är nog svårt för nån av oss andra att avgöra det. Jag fyllde också 18 förra året, och från mina erfarenheter kan jag väl säga att det beror på. Om någon annan föreslår eller absolut vill ta med dig dit, tycker jag absolut du ska gå med på det. Jag ville absolut inte gå med på det, och det slutade i LPT vid 4 tillfällen, vilket inte gör något lättare, varken för att behålla någon kontroll själv eller att styra din vård. Om du funderar på det själv, tror jag det är viktigt att du försöker komma fram till och vet vad du vill få ut av det och vad du vill ha hjälp med. Kanske är svårt att veta eller formulera, speciellt om du inte varit där (eller iallafall inte fått träffa läkare tidigare, vilket jag också måste säga är extremt konstigt), men väl där kan man få vänta, vänta, och vänta lite till, är ofta ganska rörigt och en del läkare verkar ha så bråttom att om du inte aktivt håller på att ta livet av dig, eller direkt svarar ja på frågan om du bestämt dig för att göra det, så springer de vidare. Låter kanske krasst, men de kan sällan göra så mycket mer än att antingen lägga in dig eller skicka hem dig med förslag om att kontakta öppenvården. Som Purple Papudi sa, du kommer kunna hitta någon inom vården som kan hjälpa eller iallafall lyssna och förstå, och kanske är det iallafall värt att testa akuten. Gäller bara att veta innan att det kan vara extremt jobbigt där med mycket ångest osv, så för en del kanske det inte alltid är värt det. Ledsen för monstertext och att jag låter som en jäkla besserwisser som tror jag vet allt, men hoppas det går bra för dig och att du får något vettig kontakt snart.
Tack för att du skriver. Blir så ledsen när jag tänker på allt med vården. Är aldrig någon som frågat om jag har självmordstankar och tankar på att ta mitt liv. Trots att jag flera gånger uttryck att jag mår riktigt dåligt och snart inte orkar mer, men inte en enda fråga. Samma om självskadebeteende. Ingen som frågat. Aldrig någonsin. Kanske hade jag vågat vara ärlig om jag bara fått frågan, men är aldrig någon som brytt sig nog mycket för att fråga
Avregistrerad användareTack för att du skriver. Blir så ledsen när jag tänker på allt med vården. Är aldrig någon som frågat om jag har självmordstankar och tankar på att ta mitt liv. Trots att jag flera gånger uttryck att jag mår riktigt dåligt och snart inte orkar mer, men inte en enda fråga. Samma om självskadebeteende. Ingen som frågat. Aldrig någonsin. Kanske hade jag vågat vara ärlig om jag bara fått frågan, men är aldrig någon som brytt sig nog mycket för att fråga
Alltså, under all kritik att de inte ens frågat. Finns ju alla möjliga idéer om att det skulle vara bättre att låta bli att fråga för att bara frågan skulle kunna väcka sådana tankar, men det är motbevisat, vilket jag inte kan tänka mig att de inte vet om. Om inte annat mycket konstigt att de inte frågade dig när du var på akuten, även om du inte fick träffa läkare. Det är verkligen inget man tar upp “bara sådär”, om inte annat för att det kan vara så otroligt svårt att formulera sig eller veta vad man ska säga, och sedan ska man också komma fram till att man verkligen vill ha hjälp, och klara av att erkänna det för sig själv och säga det. Enda jag kan komma på är att försöka skriva ned dina tankar och berätta om impulser du har osv, och antingen försöka visa det någon gång när du träffar skötare, eller om du åker till akuten. Det är inget konstigt att ha nedskrivet med sig dit, sist hade jag skrivit ned lite om vad som hänt och de frågade om jag skrivit något utan att jag behövde ta upp det (kan dock ha haft en del med min diagnos att göra, så även om de inte frågar tycker jag verkligen du borde försöka visa).
Du skrev tidigare lite funderingar kring hur det funkar rent praktiskt om man väl hamnar på avdelning, om du vill skulle jag kunna berätta lite om hur det sett ut för mig. Tänker på dig
Avregistrerad användare TrådstartarenAlltså, under all kritik att de inte ens frågat. Finns ju alla möjliga idéer om att det skulle vara bättre att låta bli att fråga för att bara frågan skulle kunna väcka sådana tankar, men det är motbevisat, vilket jag inte kan tänka mig att de inte vet om. Om inte annat mycket konstigt att de inte frågade dig när du var på akuten, även om du inte fick träffa läkare. Det är verkligen inget man tar upp ”bara sådär”, om inte annat för att det kan vara så otroligt svårt att formulera sig eller veta vad man ska säga, och sedan ska man också komma fram till att man verkligen vill ha hjälp, och klara av att erkänna det för sig själv och säga det. Enda jag kan komma på är att försöka skriva ned dina tankar och berätta om impulser du har osv, och antingen försöka visa det någon gång när du träffar skötare, eller om du åker till akuten. Det är inget konstigt att ha nedskrivet med sig dit, sist hade jag skrivit ned lite om vad som hänt och de frågade om jag skrivit något utan att jag behövde ta upp det (kan dock ha haft en del med min diagnos att göra, så även om de inte frågar tycker jag verkligen du borde försöka visa). Du skrev tidigare lite funderingar kring hur det funkar rent praktiskt om man väl hamnar på avdelning, om du vill skulle jag kunna berätta lite om hur det sett ut för mig. Tänker på dig
Om du orkar får du jättegärna berätta. Förstår ju att det fungerar olika på olika ställen men ändå så man har en typ av fingervisning. Tycker det är så himla jobbigt när jag inte har kontroll på situationen och inte har någon aning om vad som ska hända. Gärna från det att man kommer dit. Fick ju bara prata med en skötare förra gången, men lixom vad händer annars. Behöver man prata med massa olika folk? Och ja.
Avregistrerad användareOm du orkar får du jättegärna berätta. Förstår ju att det fungerar olika på olika ställen men ändå så man har en typ av fingervisning. Tycker det är så himla jobbigt när jag inte har kontroll på situationen och inte har någon aning om vad som ska hända. Gärna från det att man kommer dit. Fick ju bara prata med en skötare förra gången, men lixom vad händer annars. Behöver man prata med massa olika folk? Och ja.
Självklart! Förstår verkligen vad du menar med att det är jobbigt att inte ha kontroll eller veta vad man kan förvänta sig. Som du säger, det ser olika ut på olika ställen. Har varit på 4 olika avdelningar, så där kan jag berätta lite om hur det kan vara olika, men kan såklart även fungera olika på akutmottagningar i olika delar av landet. För mig har det iallafall varit så att jag fått träffa en skötare eller sjuksköterska för ett första bedömningssamtal och kolla puls och blodtryck. Beroende på vad man säger och om man är där själv eller med någon (och isåfall vem) får man sedan antingen gå ut i väntrummet igen eller sitta och vänta innanför slussdörrarna på ett rum. Beroende på hur akut man klassas och hur många andra som är där kan man få vänta ganska länge, ibland flera timmar. Sedan lär du få träffa en läkare (ibland med student med) som ställer frågor om hur du mår och vad du vill göra/hur du tror att de kan hjälpa dig (och ja, det kanske inte går att svara, och de kan bli irriterade, men strunta i det, det är DU som är viktig). Sedan lär de gå ut och diskutera med bakjour/varandra, och sedan kan de komma tillbaka och fråga om du vill bli inlagd, om det är aktuellt. Går du med på det kan de gå ut igen direkt, annars kanske de bara “släpper det” och låter dig gå, eller så spenderar de lång tid med att försöka övertyga dig, eller så kan de skriva vårdintyg om du vägrar och de anser att du behöver vård (kan vara svårt att tänka ordentligt när man är där och kan kännas lite panikartat, men försök verkligen undvika det, det blir så mycket svårare att faktiskt få hjälp, och du har ingen kontroll). De kan gå ut igen, och komma tillbaka senare och berätta antingen bara att de försöker hitta en plats till dig, eller vart du kommer hamna. Oftast får du träffa samma personer vid flera tillfällen, men kan vara lite olika och vid skiftbyte får du ju träffa andra. Sedan väntar ytterligare lite väntande, antingen på att personal på avdelningen ska komma och hämta dig, eller om du ska längre bort på transport.
När du väl kommer till avdelningen lär de vilja titta igenom dina saker efter vassa föremål och du får lämna in ev. mediciner du har på dig och liknande. Beroende på vad det är för avdelning kan du få behålla t.ex. laddare, hörlurar med “tråd” och skärp, men det beror på vilken “typ” av patienter som är på avdelningen. De kommer visa dig runt lite och förklara hur saker fungerar, och du kan få papper med regler/kontrakt att skriva på. Du kan få eget rum, eller så får du dela med en eller två andra. Måltiderna serveras på bestämda tider och iallafall för mig brukar de tjata en hel del om att man ska äta, men de kan låta en vänta lite för att matsalen ska bli tommare. Personalen brukar vara indelade i vårdlag, så en del kommer prata mer med dig än andra. Läkartiderna är oftast på förmiddagarna, så om du inte kommer under natten/väldigt tidigt lär du få sova en natt och sedan träffa läkare, och då följer någon från ditt vårdlag med. Du kan bli utskriven direkt eller få stanna allt ifrån några dagar till längre tid, och ska du stanna kan de vilja ändra eller sätta in mediciner, antingen långsiktigt eller som de vill att du ska ta bara när du är där. Blir du kvar bestämmer de huruvida du får gå ut från avdelningen, och om du isåfall endast får göra det med personal, med sällskap eller själv. På avdelningen finns det ibland saker organiserade under dagen, t.ex. promenader, morgongymnastik eller skapande aktiviteter. Annars tittar många på TV, snackar eller spelar spel med personal och/eller andra patienter, eller liknande, men det finns oftast inte jättemycket att göra. En del tycker det är tråkigt, men jag har iallafall känt att jag haft annat att bry mig om när jag varit där, och inte tyckt att det varit ett problem.
Beroende på hur din situation ser ut kan de ha olika mål eller saker de vill göra under tiden du är där, men de kan t.ex. vilja ta kontakt med tidigare behandlare, eller hjälpa dig få kontakt med någon ny, eller om det är aktuellt kontakta skolan (men förstår att du gått på dagvård så kanske inte är aktuellt). Innan du blir utskriven kommer iallafall en remiss gå iväg till öppenvården. Ofta vill de prata med dina anhöriga, men du bestämmer om de får göra det eller inte.
Du får prata med personalen när du är där, men det är ingen organiserad behandling som sådan. De försöker hjälpa, men slutenvården är främst till för att stabilisera och hindra dig från att skada dig själv, och det kan nog vara bra att inte räkna med att något ska “hända”, att du plötsligt ska må mycket bättre eller att kontakten med vården helt ska lösa sig. Inte kanske vad man vill tänka, men bättre än att förvänta sig för mycket. Det kan absolut vara värt att testa ändå.
Ledsen för superlång text, men jag hoppas att det kanske kunde svara på lite iallafall. Du får jättegärna skriva om det är något mer specifikt du undrar över eller så, eller om du vill veta mer
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.