Hem > Forum > Livet > Bisarr tillvaro

Bisarr tillvaro

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Sitter och övar på att vara ensam och ”hatad” sedan en tid tillbaka. Ringde en rektor för ett par veckor sedan och grät över att jag blev så illa behandlad i skolan. Hon lät som en papegoja när hon svarade mig. Noll empati i rösten. Jag tror jag har blivit dumpad av ”mitt livs kärlek” som jag inte kan bli ihop med ändå, men anledningen till att han inte vill ha mig tror jag beror på att jag är så opopulär.

    Senaste tiden har jag skrattat i min egen närvaro. Jag skrattar åt mig själv. Jag dansade runt i lägenheten tidigare idag och skrattade, skämtade med mig själv. Snart 40 år gammal. Barnlös. Man kan nästan kalla mig oskuld.

    Har knappt några kompisar. Den jag har tycker att jag är för negativ. Ha. Den andra som jag hade för något år sedan är jag lite rädd för kanske är han en potentiell mördare så jag vågar inte återuppta kontakten. Det är vänskapskretsen på ett ungefär.

    I förra veckan sprang jag på min mamma och tyckte hon påminde om Mickey Mouse. Så oförarglig. Så gränslöst känslomässigt pantad.

    Kan inte ta livet på allvar. Jag måste skratta åt eländet. Det är så mycket som förvånar mig med detta liv. Att jag exempelvis skulle bli så ensam, kanske stod det i stjärnorna. Kanske borde jag förstått tidigare. Räknat mina lyckliga dagar noga.

    Har sakta men säkert blivit en jättekonstig person. Samtidigt har jag börjat gilla den mer – på senare tid. Jag är så jävla fucked up att det kan vara skitkul att umgås mig. Jag har knappt några hämningar kvar. Självrespekten är som bortblåst. Vad du än gör så lovar jag att skratta.

    Jobbig känsla att känna sig som ett ”weirdo”. Men vi är fler ska du veta. En tanke, kan det vara den gränslösheten du beskriver som gör folk osäkra och kanske till och med förvirrade? Och utanförskapet blir än mer befäst.

    Jag tror du är så mycket bättre än du själv tror. Du är hård mot dig själv när du fördömer dig själv. Och…hur vill du att ditt liv ska vara?

    Trådstartaren

    <3 Det är en svår fråga för har lite svårt att avgöra hur mycket av den här gränslösheten som sipprar ut… Kanske blir det också en tolkningsfråga när andra tycker jag är gränslös och vad jag själv definierar som gränslöshet. Dock är jag medveten om att jag verkar ha starka tendenser till att ”sticka ut”, även om jag själv inte vill det och inte gör det alls med flit. Tror jag börjar landa i också att jag är hemskt missförstådd, jag är verkligen det. Gjort personlighetstest genom åren och får nästan alltid samma också: INFJ. Det är den personlighetstypen som bara 1 procent av befolkningen har. Kanske är det en delförklaring till att jag känner mig så ensam på den här planeten och fungerar också så annorlunda.

    Vill att mitt liv ska bestå av typ tre nära kompisar. Gärna ha en kärleksrelation också. Tak över huvudet och ett arbete där man blir normalt behandlad. Det är fan inte mycket jag kräver, tycker jag.

    Nej det låter inte som någon omöjlighet alls. Hoppas du får det en dag… Kram!

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.