Hem > Forum > Livet > Avstängd eller ovanligt trygg?

Avstängd eller ovanligt trygg?

Visar 10 inlägg - 37 till 46 (av 46 totalt)
45
  • Trådstartaren

    Tror att syskon som i synnerhet växer upp i dysfunktionella familjer har jättejättejättesvårt att se klart på sina syskon? Att man vuxit upp gränslöst och med psykisk misshandel av varandra och förmodligen många gånger också med tydliga hierarkier i familjestrukturen? Har man inte kunnat prata igenom uppväxten heller där alla går in och tar ansvar för din beskärda del tror jag definitivt detta fortsätter när man är vuxen. Minsta lilla osämja så är kriget igång.

    Mina syskon och jag har haft massor att prata om, be om ursäkt för mellan varandra, som vuxna. Nu har vi trots det ganska stora problem mellan oss ändå, ryker ihop i mellan åt av olika anledningar. Men jag ser det som en lök med syskonrelationer att man måste ständigt jobba på kommunikationen, påminna om grundrespekten för varandra, sätta mängder med gränser. Alla tre har också gått i terapi. Vi ber om ursäkt och lovar bättring. Det gör aldrig våra föräldrar. De har även krigat med sina syskon och mamma gör det fortfarande. Ingenting är löst. Hatet gror. Det här kan man ju ärva generation efter generation. Oförmågan att lösa konflikter. Vara mogen nog att ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av det. Kärnan kanske av allt?

    Narcissism är ju en försvarsmekanism. Syskon och föräldrar kan ju ha olika typer av försvar. Mina kompisar exempelvis har ju ett dissociativt försvar. Mina föräldrar blir grandiosa och högfärdiga när de exempelvis får kritik. Utågagerande och aggressiva. Hämndlystna. Mina syskon upplever jag bli ledsna, tar avstånd. Det händer sällan så mycket mer.

    Kommer inte ihåg vad det kallas men det finns väl något begrepp som beskriver hur en person i klinisk mening inte är narcissist men beter sig som en? Och många gånger då handlar det om ett narcissistisk försvar där man inte är autentisk över huvud taget? Tror personer som gör karriär, som förnekar sitt förflutna många gånger är den typen av ”narcissist”. Liksom populära på arbetsplatser, i ytliga relationer, men bakom den fasaden finns inte sällan en grymhet. Det är väl mobbarna på jobbet också som ingår i den kategorin, tänker jag. Supertrevliga emot de personer som anses värderfulla och sedan förskräckliga emot de som de kan trycka till och komma undan med. Sadism är väl det!

    Tänker att de personer som ofta säger att de inte har något att be om ursäkt för, oftast har blinda fläckar. Det är min erfarenhet. Alla tror jag gör saker i relationer som blir fel och som behövs tas hand om. Ifall man är narcissistiskt lagd verker det som att självbilden ständigt är att man är ”felfri” även om man nyss slagit någon eller betett sig olämpligt. Där tycker jag mig se den största skadan. I terapier blir man dock ofta ifrågasatt förr eller senare. Och det tror jag är väldigt bra.

    Det går inte ens nämna något om barndomen det är minerad mark. Någon börjar skrika och slänga glåpord eller bara kallt säger att man ljuger och inte är riktigt klok. Och de andra håller med. De kan även skratta och förnedra mig, prata över huvudet på mig som de gjorde när jag var liten. Rena mobbingen. Och det värsta är att min mamma ofta stämt in i kören och tar deras parti. Jag klarar inte av det jag går sönder fullständigt. Det går inte kommunicera någonstans. Det är så tragiskt. Något syskon har tagit avstånd helt och har i princip inte gått att att nå på många, många år. Och en pratar som om inget hänt eller svarar inte. Ingen har någonsin sagt förlåt. Inget syskon i min familj umgås inbördes. Vi pratar inte, de är främlingar. Det är en stor sorg att bära på, att veta att man har många syskon som ogillar en och är fullständigt nonchalanta inför mig. De skulle inte må dåligt om jag försvann för evigt.. Så det där med att man förstör för sina anhöriga när man tar sitt liv, det gäller inte för mig. Det är så ledsamt alltihop. Hade önskat att jag kunde få prata ut med dem. Men det har aldrig fungerat. Jag har ingen familj. Det får jag leva med även om det är smärtsamt. Kanske därför min längtan till någon annan utanför är så stor. Att den personen kan vara som en familjemedlem istället. Men den personen har jag inte lyckats hitta. Men önskan finns där hela tiden. För att jag ska orka leva vidare.

    Det syskon jag står närmast har jag försökt få med i terapi många gånger. Men hon har totalvägrat och tycker det är bättre vi lever ifrån varandra. Och det har smärtat mig djupt. Hon ville ständigt ”bli av” med mig. Det är svårt att förstå att man kan ha ett värde när man är så oönskad. När ens egna familj sett en som pestsmittad.

    Trådstartaren

    <3 Låter fruktansvärt! Tror de håller varandras rygg eftersom de har mycket att förlora på att sanningen kommer upp till ytan? Tänker på normaliseringsprocessen, att gränserna för vad som är rimligt och tillåtet är så förskjutet att de även ljuger inför sig själva? Haft en kompis vars pappa utsatte dottern för incest. Min kompis pratade på om det här och hur pappan förhöll sig till det hela som om det handlade om kulturella värderingar. Pappan, förövaren, menade nämligen på att i andra kulturer var incest helt normalt. Detta tankesätt hörde jag då min killkompis också på vissa sätt anamma.

    Tror alltså det är vanligt att människor som inte tar ansvar för sina handlingar normaliserar det sjuka de utsatt andra för. Hittar på ursäkter och skyller på offret. Låter som att det är vad din mamma och syskon gör för att själva slippa kännas vid sin skuld?

    Ja tror du har helt rätt att de normaliserar det som hänt för att stå ut själva. De skyller allt på mig. Jag har delvis gjort så också, tänkt att andra haft det värre, att jag kanske varit alldeles för känslig. Men sedan har det jagat mig mer och mer med åldern så det är numera omöjligt att inte se hur sjukt det var.

    Har försökt prata om min mamma om det här men hon säger att hon inte minns att det pågått och hon verkar väldigt uppriktig när hon säger det. Det går inte nå henne när det gäller detta. Hon säger att jag måste lämna saker bakom mig och inte grubbla på sådant som varit. Men hon kan också säga att hon är trött på att höra att hon gjort så mycket fel och sedan blir hon upprörd och aggressiv och säger att hon är för gammal och sjuk för att orka. Jag kommer bara till en återvändsgränd med alla jag pratar med. Jag är den enda i familjen som genuint velat nysta i varför alla betedde sig som de gjorde. Så konstigt att det bara är jag! Men sedan har jag förstått att det beror på att de är mycket äldre (utom en) och de hade ett ansvar som jag inte kunde ta eftersom jag var liten. Jag sökte deras kärlek men de avvisade mig.Jag har sett ett foto när jag var några år, jag sträckte ut händerna till mina bröder på fotot. Men deras kroppsspråk visade tydligt att de inte ville vara nära mig. Sorgligt att se. Men mina föräldrar bara skrattade åt sådant.

    Trådstartaren

    <3 När det är sådär infekterat mellan syskon tror jag många gånger det handlar just om svek och anknytning i botten? Min lillasyster är t ex anklagande emot mig och min storasyster för att vi inte räddade henne från mamma. Jag i min tur anknöt till min storasyster eftersom föräldrarna var psykiskt störda och det resulterade i att hon, min syster då, som är introvert på köpet, ständigt försökte bli av med mig, för att själv få luft, typ.

    Mammas lillasyster är fortfarande jättearg på min mamma som likt mig är mellanbarn och där lillasystern kände att mamma varit elak emot henne under hela uppväxten. Mamma i sin tur har bilden av att hjälpt sin lillasyster på ett sätt som var orimligt för ett litet barn, att bära. Lillasyskonet är dock inte särskilt arg på deras gemensamma föräldrar utan det är som att syskonen framförallt hatar varandra.

    Det verkar alltså som att man absolut ofta kan ha olika uppfattningar om vem som har ansvar för vem, hur mycket man kan kräva av sina syskon, vad som ens har hänt och på vilka sätt det skapade svåra svek inom en?

    Kan det varit det som hänt er också att du försökte nå dina syskon och syskonen själva ansåg absolut inte att de hade något ansvar för att ta hand om dig? Att det är som ett ända stort anknytningskaos där alla försöker överleva?

    Först och främst är det helt naturligt att man tar hand om sina närmaste och inte mobbar dem. Det är inte friskt någonstans. Och att sedan mamma tar deras parti även när de var elaka gör det ännu sjukare.

    Har aldrig sett detta beteende med andra. Mina syskonbarn tar hand om varandra hela tiden. Deras lillasyster hade psykisk ohälsa och var inlagd i perioder. De hälsade på henne hela tiden och en av bröderna skaffade jobb åt henne hjälpte till med  lägenhet och var helt enkelt stöttande i hennes liv. Idag har hon ett bra liv med en sambo och hennes syskon har t.om. valt att bosätta sig i närheten av henne! Hon fick hur mycket stöd som helst. Hon är inte sjuk längre p.g.a all hjälp hon fick. Jag har aldrig fått stöd som jag sett andra fått, från föräldrar och syskon. Om jag hade fått det är jag säker på att jag skulle levt ett helt annat liv utan ångest och dålig självkänsla. När jag började skolan var jag som ett darrande asplöv. Jag vågade inte prata med någon, så jag fick gå till en talpedagog. De trodde att jag inte kunde prata, vilket var helt fel. Jag var skrämd till tystnad. Hemma blev jag mobbad så fort jag öppnade munnen.

    Ingen av mina syskon skulle ens ringa. När jag pratat med dem har de knappt svarat. En av dem hälsar aldrig när vi ses, har ett helt sjukt beteende, iskallt. Jag har aldrig bett dem om någonting mer än att de inte ska sluta skälla och vara elaka. Det är det minsta ansvar man kan ta som vuxen. Och om det handlar om en familjemedlem som är psykiskt skör och brutit ihop efter all mobbing, vad är man då för människa om man fortsätter skäller, hånar och beter sig vidrigt? På vilket sätt handlar det om olika syn på ansvar?

    Det finns ingen anledning att känna hat till en människa som inte gjort något, bara råkade vara född i samma familj. Jag var ett litet barn!. Men är man snart  70 år kanske det är dags att börja fundera på vad man hållt på med i alla år. Hon kan ju vara snäll mot barn och barnbarn. Så varför detta hat mot mig? Det finns ingen vettig förklaring.

    Trådstartaren

    <3 Vet du, jag har absolut ingen aning om hur det varit i din situation och därför är det en hel del frågetecken efter det som jag skrivit, eftersom jag inte vill lägga en värdering i något och för att jag inte har en susning om varför de gjorde som de gjorde emot dig. Jag skrev bara för att vara tjysst och för att du verkade ställa frågan rakt ut? Kanske missförstod om du ville ha någon teori kring varför du blev avvisad (mobbing tolkade jag det inte som i ett första led utan varför ingen vill prata om det som hänt och varför en kan bli avvisad av syskon)?

    Har även själv blivit mobbad av familjemedlemmar, samt på en arbetsplats, och ingen hjälpte mig heller så på den fronten är jag absolut insatt i vad det kan göra med en människa.

    Du ”går på” helt fel person om du tror att jag är typ för mobbing och så vidare. Det är nog på riktigt det absolut det sista jag är.

    Jag kan förstå din frustration men jag tycker du tar ut det på mig nu. Det känns inte riktigt adekvat. Är det inte också min tråd? Kan inte du starta en egen tråd där du tar upp det här ämnet om syskon som mobbat?

    Jag reagerade på att du skrev att småsyskon ofta kräver att bli omhändertagna av de äldre syskonen. Men som liten kan föräldrar bestämma att de ska passa småsyskonen. Man har inte mycket att säga till om då. Vill förtydliga att jag inte krävt någonting. Och har ingen ”uppfattning” om ansvar, men det är något man såklart tar som vuxen om inte annat. Att det grälas är nog vanligt i de flesta familjer men det var inte det jag talade om. Utom om mobbing och ren illvilja, utnyttjande för att man är i beroendeställning, när de vet att offret är för litet för att kunna agera.

    Ursäkta om jag råkade skriva fel saker i din tråd. Men man kan inte bestämma vad andra ska skriva när man startar en tråd.

    Trådstartaren

    Det är av den åsikten som jag är, att det är jättevanligt i dysfunktionella familjer generellt att man har olika syn på detta med ansvar. Plus anknytning då, som jag också nämnde. Sedan delar du inte den uppfattningen, har andra erfarenheter och det är helt okej för man får tycka olika.

    Angående det om att skriva i andras trådar. Det känns bara lite konstigt att i sin egen tråd bli lite småutskälld för att man skriver någon tanke kring en annan persons liv. Poängen med att starta trådar är också att man tryggt ska kunna få dela om sitt eget perspektiv, sitt eget liv, och helst så lite som möjligt prata om någon annans dilemman eftersom det kan bli lite trådkapande. Det är väl du med på också?

Visar 10 inlägg - 37 till 46 (av 46 totalt)
45

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.