Hem > Forum > Livet > Avstängd eller ovanligt trygg?

Avstängd eller ovanligt trygg?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 46 totalt)
45
  • Jag är uppvuxen med en blottare till pappa och en mamma som fick olika typer av tonårsutbrott när man minst anade det. Levde alltså under mycket otrygga förhållanden som barn och blev dessutom utsatt av min pappa när jag var under 5 år gammal. Det här mörkades givetvis. Men jag är van vid att dissociera bort mig själv i tid och otid när något blir för integritetskränkande.

    På senare tid, senaste veckorna, har jag märkt hur jag inte riktigt känslomässigt reagerar på utsatthet eller obehag. När någon är lite otrevlig så brukade jag känna massor och att känslorna gick rakt in. Nu känner jag mig avstängd eller ovanligt trygg, kan på riktigt inte avgöra det själv.

    Min pappa verkar även fått en dödlig sjukdom och det är förmodligen snart slut för honom (känner mig avstängd kring det också). Men av någon underlig anledning har det gett mig en skjuts in i att ta tag i mitt eget liv. Skaffa mig ett eget liv. I alla dessa år har jag funnits där för min vidriga familj. Jag vet inte ens längre varför det blev så. Kanske att jag blev så försvagad och klarade inte av att bryta mig loss fler gånger. Jag fastnade i det där äckliga spindelnätet.

    Hur vet man när man är avstängd och när man tar livet liksom piano? Att man har utvecklats/förändrats i sådan utsträckning där sådant som otrevligheter bara rinner av en? Eller betyder det här att man kanske mår sämre än någonsin och skiter i allt numera? Kan inte tyda mina egna känslor utan vet mest att jag känner mig så obrydd. Beredd på allt, reagerar på inget.

    Såna här tankar hamnar jag också i ibland. Hur vet man?

    Jag tror kanske att man inte ska avgöra om det är en färdig känsla eller inte. Snarare en process som är under förändring.

    Växer man upp sådär så skapas väldigt många lägen där samma känslor kan uttryckas på helt olika sätt. Det här är nog ett bra tillfälle att inventera dina känslor varje dag för att reda ut mönster.

    Mest för att du inte ska stå där sen när din pappa har gått bort och ännu känna dig osäker på vad du känner. Men också för att om det är så att du börjar bli trygg i känslan av att kunna sätta din familj åt sidan så är det helt fantastiskt..? Det är väl så att vi inte lärt oss sånt här.. Hur vi kan sörja och ogilla vissa delar samtidigt som vi kan känna trygghet och glädje i det motsatta hos samma person.

    Trådstartaren

    Tack för kloka tankar! <3

    Det är så mycket i mitt liv som pågår i en process, verkligen. Tänker även på försvar och förnekelse att samtidigt som att vara närvarande försöka ta in omgivningen. Stänga av men också vara kännande. Tror det är så att jag inte vågar känna efter på djupet så försvaren har kickat in och på vissa sätt tagit över, kidnappat mig. Precis som hemma när det var som opålitligast. Jag stängde för det mesta av. Inte medvetet utan för att skydda mig själv och det integritetskränkande man ständigt fick uppleva. Var man öppen och närvarande, verkligen tog in det som skedde, det gick bara inte. Då ”dog” man känslomässigt. Så därför fick man låtsas att allt var på låtsas.

    Känner inte direkt ångest utan snarare tomhet och likgiltighet. Jag som brukar vara sprängd till bredden av känslor i alla dess former. Upplever annars att det känns för starkt allting och att det är jättejobbigt. Kanske är det bra att vara i det här nu eftersom det förmodligen fyller en viktig funktion.

    Ja, det kan vara kroppen som säger ifrån också. Det är utmattande att befinna sig i känslostormar för ofta.
    Det där med försvar är väldigt komplicerat.. Jag upplever att jag försvarar mig från de flesta känslor.
    Får inte vara för glad för då skapar jag band som lätt kan brytas, får inte vara arg för då kan jag tappa kontrollen och bli konfronterad med det och jag får inte vara ledsen för då måste jag förklara det..
    Vet inte om du känner igen det? Har vuxit upp annorlunda men med samma slags emotionell nedbrytning. De mänskligaste behoven blir inte tillgodosedda och man får aldrig samma reaktioner av sitt beteende så man står handfallen och utvecklar istället det där utåt sett likgiltiga men inåt totalt kaos i känslorna.
    Och det är kanske något sånt du konfronteras med nu. Du förväntas av dig själv ha en viss känsla inför din pappas kommande bortgång men eftersom det är så många motstridiga känslor så vet du inte vilken du ska välja så du blir likgiltig?

    Vet att det kan låta hårt…. Men jag önskar ofta att mina föräldrar går bort. Som om det är först då jag kan sörja dom. Utan allt skit dom utsatt mig för i bakhuvudet. För skulle jag på något vis sörja dom nu eller förlåta något är det som om jag låter dom komma undan med det..
    Det är en bearbetning jag behöver reda ut… Men jag tror jag behöver lära mig att känna all ilska och orättvisa samtidigt som jag ska kunna sörja föräldrarna jag aldrig hade och samtidigt på något vis kunna separera dom få fina saker jag upplevde som barn. Liksom inte bara klumpa ihop allt till en stor boll av känslor som inte går att skilja åt.. Låter det konstigt?

    Trådstartaren

    Vad intressant! Tror jag fungerar likadant när det gäller försvar av känslor. Utåtsett säger folk även att de har svårt att läsa av mig och det kan jag absolut förstå eftersom jag i ett helt liv lärt mig att inte avslöja vad jag känner eller tänker på. Det är inte så att det sker medvetet och är uttänkt utan det är ett försvar att hela tiden agera ”neutralt”, reagera varken åt det ena eller andra hållet, oavsett kontext och omständigheter. Skulle man varit öppen under uppväxten med sina känslor, vilket man tyvärr råkade vara ibland eftersom barn fungerar så, blev man direkt bestraffad eller tillrättavisad. Har människor lätt att läsa av dig?

    Kan vara så att både jag och mina syskon lärde oss tidigt att rikta alla känslor inåt. När man var i behov av hjälp var det absolut smartaste man kunna göra att just inte berätta för någon om det, eftersom det riskerade bli tio resor värre då. Ju sämre man mådde desto värre blev man bestraffad och kritiserad. Missnöjet var så stort att man slutligen förstod att skulle man bli lämnad ifred var det bara att agera som om allt i livet var toppen. Det ser sjukt ut nu när jag skriver om det märker jag.

    Tycker det du skrev om att pappas framtida bortgång skapar så motstridiga känslor att jag landar i likgiltighet var så himla pricksäkert uttryckt. Exakt så tror jag det är också. Även i livet i övrigt som jag upplever ovanligt påfrestande och märkligt. Jag har verkligen stängt av för att jag inte kan bestämma mig för i vilka känslor jag ska landa i.

    Förstår precis också det där med att ens föräldrars bortgång inte precis bara är av ondo, direkt. Har så mycket förbjuda känslor kring det hela att det är otroligt. Jag har kunnat bearbeta det min mamma utsatte mig för men svårare har jag definitivt haft att prata om det min pappa ställt till med. Misstänker starkt att jag kommer kunna prata om det ordentligt först när han ligger begraven. Tror även att jag kommer bli så mycket lättare i själen då. Ja det är faktiskt något jag också tillvissdel ser framemot. Är lojal tydligen emot honom fram till slutet även fast han inte förtjänar ett skit att det är på det sättet.

    Har du kommit långt i din bearbetning av din uppväxt? Svår fråga kanske att svara på sådär. Undrar mest om vilka delar du tycker är klurigast att få ordning på? Är det detta med känslorna?

    Jag är exakt likadan. Ju mindre synlig man var desto mer kom man ”undan”. Det sitter stenhårt än idag. Jag är svår att läsa av. Och när jag är ensam och ”släpper ut det” så kan jag skratta, gråta och skrika samtidigt. Så bisarrt och skevt… Men jag har nog bearbetat det mesta. Det som ligger kvar är just att hantera och känna igen känslor. Och hur man ska bete sig utan att konstant känna sig missförstådd. Galet nog är det pappa jag också är lojal mot. Vad fan är det liksom? Mamma är kall, falsk och hemsk men det är på något sätt lättare att lägga åt sidan medan pappa är ”kärleksfull” och ”bryr sig” och ja.. på ett väldigt olämpligt sätt.

    Jag har tagit avstånd från dom. Jag klarar inte av det. Och ju längre tid ifrån dom jag är desto värre mår jag av tanken att möta dom igen. Det är som om kroppen sakta men säkert vänjer sig ifrån det där konstanta stressläget man levde i. Det är många år sen men antar att man inte kan leva ett liv med dom och sen vänja sig av med det på ett par år.. Alla mina syskon mår likadant.. Det är sån sjuk lojalitet att vi inte ens pratar med varandra om det.

    Trådstartaren

    Ja precis, det där ”kärleksfulla” har så mycket olämpligt i sig att det är förskräckligt. Som i en mardröm många gånger, huu. Det kanske förklarar litegrann också varför det kan vara så himla svårt att ta emot kärlek. Det kan innehålla så mycket otäckt. Återigen har man verkligen blivit en fena på att hålla avstånd till andra.

    Känner igen det där med att skratta, skrika och gråta samtidigt, faktiskt.

    På något märkligt sätt känns det tryggt att veta att du har liknande erfarenheter och även verkar gått så oskadd ur det (jag tolkar det så). Det är hoppfullt!

    Ja, jag har nog inte gått helt oskadd ur det hela… men någorlunda ok är jag väl.

    Det där med att ta emot kärlek.. jag har jättesvårt för det. Mest för att jag alltid föreställer mig någon form av våld mot mig vid närhet. Det sitter så hårt i huvudet och i varenda nerv att det är så man är älskad. Jag vet rent intellektuellt att det är fel så istället tar jag ännu mer avstånd för jag vet inte hur jag ska bete mig.

    Jag tror väl att vårt reflekterande är ett viktigt och stort steg för att komma vidare. Jag levde länge i känslan av ”kärlek” men blev bara skadad om och om igen.. Det är nog många som fastnar där resten av sina liv.

    Trådstartaren

    Alltså, det där att inte kunna ta emot kärlek är kanske det allvarligaste av allt. Länge har jag inte sett det som en del i själva ”skadan” av uppväxten. Trodde det handlade om att inte bli en förövare själv så som föräldrarna gärna ville skrämma en med, att man var den sjukaste bland oss. I terapier där jag gått har det handlat om att våga minnas, orka känna efter, det har mycket varit att ta sig upp ur allmänna depressioner och ångesttillstånd. Innerst inne vet jag att det sällan har handlat så värst mycket om det.

    Problemet har i stället varit att inte klara av kärleksrelationer. Kan ha det generellt jobbigt i vänskapsrelationer och i andra former av relationer också, hundra procent, men det tror jag vilken människa som helst kan ha, ofta.

    De flesta går dock in i kärleksrelationer och kan hantera det verkar det som. Jag vill inte vakna upp som äldre och upptäcka att jag levt kärlekslöst hela livet. På sistone har jag blivit desperat och kastar ut alla möjliga krokar till män. Signalerar tillgänlighet. Dagen efter känner jag mig smutsig och undrar vad fan jag håller på med.

    Upptäckte häromdagen att jag blir så triggad av fysisk närhet. Även bland kollegor. Igår stod vi otroligt nära varandra för vi skulle kolla gemensamt på en stor karta och jag märkte direkt hur jag fick tvångstankar. Tvångstankarna bestod i att jag trodde att jag skulle börja misshandla dem. Det var så sjukt. Har inte någonsin slagit någon. Antar att det var en trigger och en ovana att stå så nära någon och därför reagerade min kropp så. Lite otäckt.

    Aja, givande hur som helst att se att man har vissa problem (ehmn, en underdrift kanske) med relationer och kärlek.

    Faktiskt har jag inte heller sett det som en skada tidigare. Bara som en överlevnadsstrategi. Först nu när man fått en lugnare omgivning så ser man att det är ett problem.
    Hur tror du man rent praktiskt övar in den här delen? Det känns svårt att göra det utan att ha en fysisk man att träna på samtidigt känns det som otroligt elakt att se män som testobjekt för ens emotionellt störda dysfunktionalitet…

    De där våldstankarna måste ju vara jättejobbiga att möta. Hur går tankarna efteråt? Blir du elak mot dig själv eller kan du se var de kommer ifrån och reflektera på ett snällt sätt?

    Trådstartaren

    Tänkte knappt på det efteråt utan det försvann bort med allt annat..

    Håller med, tror inte heller på testobjekt, det behöver vara ett ärligt uppsåt. Det svåraste i kärleksrelationer har jag tyckt varit att hålla en konstant kommunikation mellan varandra. Att berätta, förklara och förtydliga. Vissa män jag träffat klarar absolut inte av det, de förstår inte vad man säger, och då kan jag hamna i en riktig hopplöshetsgrop. Men jag tror också att det finns män som är smartare än så, som absolut inte tycker det man berättar är skitkonstigt, och som gärna vill få veta mer. Tror på en sådan dynamik att vara med en partner som uppmuntrar en till att öppna sig eftersom man har alla tendenser i världen att gärna inte säga nåt, sluta sig. En annan tanke kanske kan vara att öva sig i alla möjliga lägen på att säga vad man tycker, vad man känner – fast det tar emot. Tänker då på lite känsliga tillfällen med kanske kompisar eller på jobbet. Att det är en annan relationsstrategi än den att läsa av alla andra men inte vara så värst motiverad att sårbart förmedla sitt eget inre. Vet inte hur du känner där?

    Som jag förstått det växer folk upp med föräldrar som frågar barnen hur de mår och vad de tänker på. De är tydligen också lyhörda inför barnens behov och agerar efter det. Tänker att när man växer upp dysfunktionellt så var det ju exakt tvärtom. Man skulle inte ha några behov och man fick inte alls berätta och visa hur man mådde – eller vem man var. Därför sitter det här så himla hårt och blir så sårbart då när man vågar visa sig för andra. Det är väl det där med tillit, finns motparten där och fångar upp utan att skada? Utan att nedvärdera en? Utan att skuld eller skambelägga? De flesta tror jag absolut klarar av det. Så hoppas jag att det är.

    Ja, det är en del parametrar att ta hänsyn till efter ett liv som vårt. Jag har svårast med att veta vad jag behöver förmedla för att bli förstådd. Som du säger så blir ju normala barn vägledda i alla sina känslor. Det behöver ju vara en person som möter en utan att ta ens känslomässiga svängningar personligt. Tålamod och frågvishet är nog en viktig ingrediens.

    Detsamma är jag med andra relationer. Jag har inga vänner idag. Det finns en massa gamla relationer som jag inte vill upprätthålla av olika skäl men jag har alltid haft svårt att skapa personliga band. Kollegorna på arbetet är lätt att förhålla sig till eftersom jag inte pratar annat än jobb med dom.

    Förutom att förmedla mina känslor kan jag nog också verka vara väldigt klumpig. Jag säger vad jag tycker inför andra men när det kommer till mig själv så är jag nog inte särskilt nyanserad. Just för att jag inte förstår känslorna. Jag förstår nog inte heller hur jag påverkar andra så jag blir mest ytligt kommenterande om allt. Inte särskilt intressant att inleda en vänskapsrelation med.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 46 totalt)
45

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.