Hem > Forum > Livet > Att vilja skada sig själv, att vilja planera sin begravning

Att vilja skada sig själv, att vilja planera sin begravning

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hej

    Jag skar mig nyss tunt på min arm (det började blöda lätt) men inte djupare än så. Jag skar mig väldigt frekvent och djupt när jag var i tonåren och mina ärr är mycket synliga sen den tiden. Jag har under senare tid fått tillbaka lusten att vilja skära mig, men avsått av olika anledningar. Idag när jag var ensam hemma fick jag en lust att skära mig och jag gjorde det. Det var nervöst i början, för jag tycker det gör ont, men skönt när man väl kommit igång. Räknade varje skärsår och var väl medveten om hur djupt och mycket jag skar. Vill inte skära mig för djupt så att min sambo märker att jag skurit mig. Men jag VILL VERKLIGEN skära mig mer. Gärna mycket så det svider, så jag behöver bandage, så det blöder så jag kan ta hand om det. Mår man bra om man vill skära sig? För jag mår inte dåligt per se, har haft det jättebra idag och de senaste veckorna men jag får en sådan lust att vilja skada mig. Kanske för att jag vill känna något, ägna mig åt någonting, ta hand om något, kontrollera något, men kan man bara få skära sig? och aldrig sluta med det.

    Godmorgon här på Mind Forumet.

    Hos mig som inte alls skär mig och igår såg en mamma med sin dotter på tåget. Jag har väldigt bra syn och registrerar allt som rör sig och mycket mer därtill… Sekundsnabb… Det gjorde sååå ONT i mig att se hennes ”skärande” ärr på båda armarna pga jag har unika talanger… Såg henne direkt när hon utförde skärandet bakåt i tiden… Allt är sååå SMÄRTSAM för mig att se andras liv hela tiden jämt och ständigt och är en låååång historia… Snälla, en dag kanske du slutar i likpåse / Kista och innan det förblöder i hemmet/akutmottagningen, är det du vill att din sambo ska hitta dig ???

    Igår var jag hos min kära underbara söta mormor som är ”DÖD” och gick bort i obotlig smärtsam cancersjukdom 2016. Jag som gravrättsinnehavare och dotterson till min kära mormor som var min mamma… SAKNADEN är gränslös!!!

    Från mitt perspektiv rek. jag dig som har självskadebeteende att söka professionell hjälp för ditt självskadebeteende på en mottagning, har du varit i kontakt med vården om detta bakåt i tiden när du började skada dig själv?

    Snälla, menar bara av välvilja ifrån mig som skriver inlägget/tråden och att besöka kyrkogården gör för mig sååå OERHÖRT ONT och SMÄRTSAMT etc…

    SNÄLLA, Var rädd om dig även fast jag personligen inte känner dig…

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar

     

    Jag kontaktade vården för ett tag sedan och ska få göra en diagnosutreding samt få hjälp med mitt psykiska mående under tiden. Jag sökte hjälp för att jag någonstans innerst inne inte vill må såhär. Alla självmordstankar är oftast av hopplöshet att jag slösar min tid här om jag aldrig känner mig glad. Att jag inte vill känna mig likgiltig, stressad och ha dåligt självförtroende, självkänsla, självmordstankar för resten av mitt liv. Tycker inte det är värt det, att aldrig kunna njuta av det jag har. Att ångra sig att inge levt sitt liv. Jag har sökt hjälp. Jag skäms över att jag inte mår bra för ja gjort det sedan högstadiet och där jag är i livet nu borde jag inte känna eller göra sådant här. Jag är vuxen.

     

    Fast lusten att skära mig, allt det jag beskrev är frestande. Att få vara ensam, skära mig, få pyssla om, låta det smärta under läkningen jag ”gillar det” inte känt mig så lugn efter jag skar mig för någon dag sedan på länge. Jag vill inte dö, men ja behöver göra något för att känna.

     

    Skulle en begravningsbyrå bli fundersam om en medelålders person kommer in och vill planera sin begravning?

    Godmorgon här på Mind Forumet.

    Förlåt mig men jag klarar INTE av att svara på din fråga om Begravningsbyrå av en anledning / orsak som hör ihop med mig själv och gör sååå ONT i mig…

    Var rädd om dig även fast jag personligen inte känner dig…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.