Att vara beroende av andra

Känner att jag behöver skriva av mig och bolla lite tankar.

Är 30år, snart 31 och flyttade hemifrån när jag 19. Men jag har alltid haft svårt att studera och aldrig haft ett fast jobb. Klarat mig framåt med olika behovsanställningar, bemanningsjobb, eventjobb och säsongsanställningar för att kunna betala räkningar, men till stor del har jag också fått mycket hjälp av mina föräldrar. Jag har också i perioder bott hemma hos dem, främst under perioder då jag mått väldigt dåligt. Speciellt nu under corona blev jag arbetslös igen, och har sedan i mars 2020 ungefär bott 1-2 veckor hos mina föräldrar och sen vart i lägenheten 2 veckor och så vidare. Har trivts väldigt bra med detta då mina föräldrar i stort sett är allt jag har. Är singel, har inga syskon och inte så många vänner och de få vänner jag har arbetar heltid och har barn/familj osv.

Det jag undrar över är om detta är “okej”? Jag möter mycket fördomar mot folk som är beroende av sina föräldrar och jag skäms väldigt ofta att jag inte är mer “vuxen”. Får ofta tankar att jag är helt värdelös, hopplös osv. Att jag borde klara mig själv. Att det inte är normalt att en 30åring bor hemma så mycket.

Samtidigt älskar jag det. Jag känner mig trygg och lugn hos dem och kan enklare fokusera på saker och ångesten och depressionen försvinner. Jag vill fortfarande arbeta och tjäna mina egna pengar, och jag förväntar mig aldrig saker från mina föräldrar. Jag är olidigt tacksam över all hjälp de erbjudit. Men jag skäms fortfarande. Jag skäms varje dag.

Tack för ditt inlägg

Jag känner igen mig i att inte vara mer vuxen, inte klara tillvaron/hälsan själv. Jag kan inte bo hos min far så ofta men han öppnar alltid hemmet då depression gör att jag inte vågar vara ensam med migsjälv längre. Samt alla högtider då jag saknar egen familj inkl min födelsedag så öppnar han sitt hem o vi bjuder in syskonen o deras familjer.
Min Pappa har hjälpt mig ur varje ekonomisk situation. Min hälsa gör mig oförmögen till arbete o beroende av fkassan och deras beslut/handläggningstider. Jag känner mig som en parasit o jag är snart 39.
Till dig vill jag skriva:
Tacksamhet och Skam för samma situation är nog hälsosamt. Vi är inlärda att bryta oss loss från beroendet av föräldrarna, deras jobb är över då vi är vuxna o så ser de ut i vår kultur. I andra så lever flera generationer i samma hus och alla hjälps åt.
Jag passar inte heller in i den svenska kulturen. Jag är de svarta fåret som inte seren tillvaro utan beroende av min far. Nu i corona kom rädslan “vad gör jag om han blir sjuk/avlider” Hur gör jag då? Vart vänder jag mig om min far inte finns?

Så tacksamhet o skam samtidigt med en dos rädsla för framtiden.

Tack återigen för din text

Tack själv för ditt svar, på ett konstigt sätt känns det bra att någon vart med om liknande även om jag ledsen för din situation. Känner mig också ofta som en parasit och oroar mig över vad folk tänker och tycker. Tror dock inte mina föräldrar har något emot det, men som du säger så känner jag att det finns stora förväntningar att man skall vara självständig och sin egen människa så fort man når en viss ålder. Medan jag fortfarande till mycket stor del är beroende av dem. Främst för deras trygghet men även till viss del ekonomiskt.

Jag har också känt stark rädsla över vad jag skall göra om mina föräldrar blev sjuka/avlider.

Du ser
Du är inte ensam, unik ja, ensam nej.

Jag förstår precis hur du känner. Jag är 31 år och bor ensam med min hund och min katt. Är också väldigt ensam och har inte så mkt vänner och flera av dem skaffar familj osv.
Jag är svårt sjuk i flera kroniska sjukdomar och skulle inte klara mig utan mina föräldrar. Jag har egen inkomst men de har hjälpt mig mkt genom åren på olika sätt. Nu hjälper de mig med det mesta.
Känner mig inte heller vuxen och är också rädd för vad andra tycker och tänker. Jag känner mig så dum och som att jag är den enda som inte har blivit vuxen och skaffat ett eget liv.

Det låter som att du har en väldigt fin relation till dina föräldrar. De tycker säkert om att få umgås och få ro om dig. Man är ju alltid sina föräldrars barn trots att man är vuxen.

Jag har tyvärr blivit en börda för mina föräldrar. De har ju egna liv och orkar ju inte hur mkt som helst och så får de hjälpa mig hela tiden och gå ut med min hund och ge mig mat osv. Jag vet att de givetvis vill hjälpa (men jag vet att de tycker att det är jobbigt) men de hade haft det lättare och kunnat leva sina liv utan mig…

Jag tror att du ska känna efter vad du själv tycker istället för att oroa dig för vad andra tycker. Trivs du och mår bra av att umgås med dina föräldrar så är det väl jättebra.

Jag har under några år tillbaka behövt jättemycket hjälp av min familj efter min skilsmässa. Varit sjukskriven länge och tappade helt fotfästet för ca 5 år sen. Nu är jag mer självständig och ska börja arbeta snart. Jag har aldrig stått på egba ben och lärt mig vara självständig, i mitt äktenskap fick jag inte ta ansvar eller lära mig om ekonomi (blev tillsammans unga) kände mig som en förvirrad tonåring när jag plötsligt stod själv och det är foryfarande en kamp. Jag behöver ff hjälp och stöttning. Utan mina anhöriga hade jag inte kommit såhär långt i min egen utveckling, förstår hur du menar med att behöva den stöttningen i vuxen ålder, gid vad jag kan skämmas emellanåt. Fast med stöttning kan man lära sig “gå” själv om du förstår hur jag menar, ett steg i taget

Tycker du, Olive Ledany, målar upp det så himla fint! Varför inte, kände jag när jag läste. I andra kulturer lever de ofta så över generationsgränserna. Hjälper varandra. Om man tänker sig att vi människor är “flockdjur” så är det supernaturligt att vi går tillbaka till de vi litar på ifall vi möter problem ute på savannen. Onaturligare är det kanske att be en myndighet om hjälp. Så det låter underbart tycker jag att du har fina föräldrar och kan där få slappna av! Grattis vill jag ändå säga. Vi är många vars största dröm i mellan åt i livet varit att ha ett hem att ty sig till. Heja dig och dina föräldrar säger jag!

[Indigo Vutaqy]

Hej!

Självklart är det ‘ok’.

Världen och människor är komplicerade och olika. Du har en inneboende vilja att vara självständig, som alla människor har till stor del. Samtidigt har varje individ olika lätt att bli självständig. Det är beroende på individens hälsa, och förutsättningarna i samhället i övrigt. Tänk till exempel att för bara några decennier sedan (typ 60-/70-/80-talet) kunde man skaffa jobb direkt efter grundskolan. Många som fick sitt första jobb i butik eller på industri hade råd med lägenheter.

Min övertygelse är att när man väl får ‘flyt’ på en sådan grej som jobb och boende tidigt i livet, så får man självförtroende och bättre mående av sig självt.

Vi lever i ett mer komplicerat samhälle nu. Man blir bedömd hårdare, det är hårdare konkurrens, och dessutom är det mycket svårare att få tag på boende, och boendena blir allt dyrare.

Det är inte heller lika vanligt med trygga anställningar nu som då. Nu är det otrygga anställningar och scheman, och hårdare konkurrens att få jobben.

‘Enkla jobb’ sägs ju inte riktigt finnas längre i Sverige.

Eftersom vi lever i sådan konkurrens och i ett individualistiskt samhälle så blir det både svårare att ‘lyckas’ och inte nog med det- folk i gemene man tycker att ansvaret att ‘lyckas’ ligger på individen själv.

Det är min bild av samhället nu. kanske har jag fel, vad vet jag?

Kanske kan man se det här med “att lyckas” också utifrån olika perspektiv? Själv är jag uppvuxen i en dysfunktionell familj och när jag hör om personer som “lyckas” ha goda relationer till sina föräldrar, och föräldrar som lyckas ha god kontakt till sina vuxna barn, då blir jag så liksom varm i hjärtat. Bra gjort vill jag liksom skrika ut! Hur kan man skam- och skuldbelägga personer vars föräldrar hjälper sina barn? Det är för mig en gåta. Tänk om alla föräldrar hjälpte sina barn så gott de förmådde, vilken underbar värld! Tror vi behöver det kollektiva tänkandet. Och jag tror definitivt vi behöver se att de inre mjuka värdena är så himla mycket mer hållbara och värdefulla än det “hårda” och att man typ ska armbåga sig fram, för att “verka självständig”. Det självständigaste jag vet är generösa personer.

Jag har också funderat en del på det här. Har alltid fått väldigt mycket stöd av mina föräldrar, och det har aldrig verkat vara ett problem för dem eller mig. Jag har haft psykisk ohälsa så länge jag kan minnas (diagnoserades äntligen med AST och ADD förra året så det förklarar en hel del), och mina föräldrar har alltid gjort allt de kan för att underlätta min vardag.
Jag har också upplevt att många ser ned på att få hjälp av sina föräldrar, t.o.m. när jag fortfarande var tonåring och bodde hemma. Folk blev liksom förvånade om mina föräldrar skjutsade/hämtade mig någonstans. Känns som att det är en del av svensk kultur att man ska vara helt oberoende av sina föräldrar så fort man fyller 18, om inte ännu tidigare.

Nu är jag 27, flyttade hemifrån för ca 5 år sedan. För två år sen sjukskrevs jag för utmattningsdepression och har inte kommit tillbaka till arbetslivet än. Jag har fått ekonomiskt stöd av mina föräldrar under den tid jag inte haft annan inkomst (sjukkassa eller CSN när jag försökte plugga förra året). Och det har varit ok fram tills senaste halvåret då jag börjat känna sån otrolig skam. Jag har alltid skämts för att berätta om det för andra, men nu har jag börjat känna mig som en helt värdelös person.

Mina föräldrar har inte uttryckt något missnöje med att hjälpa mig och inte satt någon press på att skaffa egen inkomst. De vill bara att jag ska må bra och jag tror att de litar på att jag VILL försörja mig själv och inte utnyttjar dem. Men jag känner mig ändå värdelös. Som scum of the earth. Och jag tror ärligt talat inte jag skulle känna så om jag inte kände en press från samhället om var jag “borde” vara i mitt liv just nu.