Att våga vara sig själv

Att våga vara sig själv är efter det jag gått igenom någonting som jag tycker är svårt. Jag blir otroligt påverkad av andra människors blickar, gester och tonlägen. Jag liksom krymper ihop. Oförståelsen som finns är bedrövlig, och jag har gått igenom mycket. Men jag vill ändå sända ett hopp till dig som läser och det är; tacksamhet. Jag skulle kunna vara död nu, men det som räddat mig är just tacksamhet.

Jag har inte många vänner alls. Jag kan önska att jag vågade vara fri.. Frispråkig och glad, och nu i skrivande stund så förlorar jag uppfattningen om vad jag egentligen vill säga. För jag känner mig alltid styrd av andra människor. Främst mina föräldrar.. fast jag nu är snart 30 år.
Jag är trött på att människor antar att man ska känna eller vara på ett visst sätt. Men det är nog mycket jag som antar hur man borde vara.
Hur somhelst hoppas jag någon kan känna igen sig, det var otroligt deprimerande inlägg här, som jag inte vill gräva ner mig i för jag är klarar inte av en depression till. Men jag önskar er allt gott.

Kan relatera vad gäller föräldrar. Hela tiden var jag rädd för vad de skulle tycka om mina val och beslut. Det gjorde att jag avstod från att göra saker. Många tyckte att jag inte skulle berätta för dem vad jag hade för planer men det var på något sätt som om jag var tvungen att ha deras godkännande.

Frigjorde mig från mamma vid 34 och min pappa vid 42 års ålder Det var helt underbart att till slut våga att sätta ner foten. De blev förvånade och jag tror det blev ett uppvaknande för dem att jag var en vuxen individ som kan ta mina egna beslut utan deras godkännande. De respekterade mig helt plötsligt. Ta kommandot i ditt liv och var stolt över den du är! Ingen är så bra på att vara du  som du är.

Råd från en som själv just nu är väldigt nere i skorna men som alltid, är det lättare med en tröstens ord till andra än att trösta sig själv.

[Indigo Luriby]

Hej.

Jag känner igen mig i det ni skriver om att påverkas av andras val, blickar och inte minst ord. Du borde göra si, du borde göra så. Ingen vet hur jag känner men alla ska tala om vad jag borde göra. Trött på alla krav från omgivningen orkar inte leva längre. Jag är tom i kroppen och allt känns såå meningslöst. Varför kämpa? Förlåt för mitt korta och tunga inlägg.

[Indigo Luriby]

Anonym skrev:

Kan relatera vad gäller föräldrar. Hela tiden var jag rädd för vad de skulle tycka om mina val och beslut. Det gjorde att jag avstod från att göra saker. Många tyckte att jag inte skulle berätta för dem vad jag hade för planer men det var på något sätt som om jag var tvungen att ha deras godkännande. Frigjorde mig från mamma vid 34 och min pappa vid 42 års ålder Det var helt underbart att till slut våga att sätta ner foten. De blev förvånade och jag tror det blev ett uppvaknande för dem att jag var en vuxen individ som kan ta mina egna beslut utan deras godkännande. De respekterade mig helt plötsligt. Ta kommandot i ditt liv och var stolt över den du är! Ingen är så bra på att vara du som du är. Råd från en som själv just nu är väldigt nere i skorna men som alltid, är det lättare med en tröstens ord till andra än att trösta sig själv.

Ja det är verkligen lättate att råda andra till välmående än sig själv. Varför är det så svårt att få vara lite lycklig och må bättre??

Indigo Luriby skrev:

Ja det är verkligen lättate att råda andra till välmående än sig själv. Varför är det så svårt att få vara lite lycklig och må bättre??

Jag tror att vägen till lycka handlar om jämvikt, dvs balans. Vi orkar inte om det tippar över hur mycket som helst åt nåt håll. Vi måste på något sätt lära oss att inte haka upp oss på små saker. Vi måste lära oss att se saker i större perspektiv.

När vi stöter på motgångar så försöker vi lösa dem men om vi inte lyckas så hakar vi lätt upp oss på det. Under tiden vi irriterar oss på det, så hinner det hända massor av saker runt omkring oss som vi faktiskt missar eftersom vi har fokus på något som vi ändå inte kunde lösa. Hemligheten är acceptans. Om vi kan acceptera att vi inte kunde lösa problemet så ökar möjligheten att vi kan hitta nya möjligheter eller nya vägar som leder oss framåt mot lyckan, vad det nu är.

[Indigo Luriby]

Ja jämnvikt, balans, acceptans och prioritering är stora ord/handlingar och om de inte finns så mår man inge bra. När kropp och själ behöver vila, behöver personen hjälp att överleva och komma förbi det stora hindrena vilket kan vara svårt stt få och be om ibland. Orkar inte leva längre..

Även om det känns skit så fyller även mörkret em funktion, det vill jag tro iallafall. Det är så svårt att se när mörkret pågår. Måste vi alltid komma förbi hindren? Kan det räcka,att stanna upp en stund och och försöka finna en annan väg? Det tjänar ju inget till att “stånga pannan blodig” när allt känns oöverstigligt. Jag försöker finna ut nya vägar trots att jag känner motstånd.  Jag tillåter mig att gråta och hata min situation. Jag försöker signalera till min omgivning som alltid verkar döv och blind. Jag försöker så gott jag kan och det är gott nog.

Jag försöker hitta ett ljus i mörkret. Det enda jag vill är att någon ska se att jag gråter och hoppas på att någon vill hålla min hand. Små ljusa stunder försöker jag bevara och finna substsas i. Det är också ett sätt att söka balans. Jag skriver mycket och när jag läser mina egna tankar så kan jag i bland få lite perspektiv på livet och finna en liten stig som kan leda mig framåt. Önskar dig som läser allt gott och att du finner något positivt att fokusera på.

[Green Kadija]

Att våga vara sig själv är en konst som kan ta en hel livstid att närma sig. Små små steg blir till slut en stor förändring. Viktigt att komma ihåg iallafall för mig när jag känner att jag behövt förställa mig för att passa in. Allt går inte över på en dag, men med tiden tar även små framsteg en framåt!

[Indigo Luriby]

Ja det är en lång och kvävande process att ändra ditt beteende och tungt eftersom man inte går stöd när man behöver uran bara på bestämda tider. Ibland önskar jag att vården vore meta flexibel. När man vill prata kan de inte och när jag får en tid och ska dit hög jag så nu vet ångest att jag kämpat kan/orkar prata.