Att det är så lätt att jämföra sig med andra? Finner ofta att mina positiva tankar om en annan person följs av negativa tankar om mig själv för att jag inte lever upp till samma standard. Som att det vore en tävling eller ett mått på om man duger som människa. Varifrån kommer sådana tankar? Är vi predisponerade att jämföra eller blir vi socialiserade in i en kultur som premierar konkurrens och individuell framgång?
Jag saknar samarbete och inkludering; där ingen lämnas utanför, där alla möts med medkänsla och försök till förståelse. Inget rusande och knuffande mot vinnarplatsen, men ett gemensamt driv framåt mot ett mål som gynnar oss alla. Så vill jag ha det och så vill jag leva. Men någonstans i bakhuvudet smyger sig ändå jämförandet in. Den centrala frågan är alltid “är jag bra nog – är jag välkommen här?” För det är lättare att avvisa sig själv än att bli avvisad av någon annan. Och alla saker man “borde” vara men inte är. Det maler i huvudet ofta: lite vackrare, lite mer vältränad, lite mer socialt skillad, lite piggare, lite roligare, lite mer företagsam, lite mer spontan, lite mer ordningssam, lite mer stabil… Listan kan skrivas i all oändlighet. Som att man är en vara som ska säljas, inte en människa som ska få lov att finnas till.
Och sen tänker jag att det är väl lite så det ser ut? Vi kastas ut på arbetsmarknaden med krav på att sälja in oss, vi ska omforma oss till attraktiva produkter som köparna vill ha – och inte vara de komplexa, unika och ibland bristfälliga människor vi i själva verket är. Är det inte något fel där? Hur skulle världen se ut om vi möttes som människor under ett gemensamt projekt, utan karriärsstegar, utan kvalificeringskrav och inbördes jämförelser. Hur skulle världen se ut då? Hur skulle vi vara och må?