Ätstörning

Hej, jag är man och jag har ätstörning. Det är inte så vanligt bland män. Eller det är det kanske. Jag vet inte. Men vi män kanske har ätstörningar på annat sätt än kvinnor. Jag vet inte det heller. Jag äter för att jag inte kan umgås med mig själv, för att döva min separationsångest och ensamhet. Men det gör kanske även kvinnor. De kvinnor jag träffat som har eller har haft ätstörningar brukar mest inte äta. Eller spy efter att de ätit massor. Jag äter liksom så mycket upp mig att “det tar stopp i mig”, så att Jag inte finns mer. Är det någon som känner igen sig i detta?

Nej det är inte ovanligt med ätstörningar – min bror led av det i många år. Vi har ätstörning i vår familj – min syster har lidit av åkomman hela sitt liv. Min bror är mer medveten om sitt beteende och sökte hjälp. Idag är han symtomfri. Så det är jättebra att du skriver här.

Jag prenumererar på tråden och kommer att läsa alla inslag och svara på dem som du skriver.

// KRAM

Hej!

Jag är en kvinna och hade ett ätbeteende förut som påminde om ditt, där jag åt och åt och åt tills jag tillslut kände mig alldeles lugn. Men utan att kompensera för det efteråt genom att t.ex. kräkas. Jag kallade det för ett hetsätande.

Anonym skrev:

Nej det är inte ovanligt med ätstörningar – min bror led av det i många år. Vi har ätstörning i vår familj – min syster har lidit av åkomman hela sitt liv. Min bror är mer medveten om sitt beteende och sökte hjälp. Idag är han symtomfri. Så det är jättebra att du skriver här. Jag prenumererar på tråden och kommer att läsa alla inslag och svara på dem som du skriver. // KRAM

 

Hej och tack för svar. Ja det är nog mer vanligt med ätstörningar bland män av vad som ofta kommer fram. Ett sätt för mig att komma till bukt med min ätstörning har varit att “skjuta” upp ätandet. Jag har kanske varit ute och gått en extra timme för att jag inte ska äta. Ibland har det dock varit så att jag har “planerat” att äta något och då måste jag liksom innan jag gör det ge mig själv lov att äta genom att “träna”, vilket kan betyda att göra armhävningar eller situps eller något annat. Ett tag var det enda jag tänkte på, och klarade av, att träna och äta. Jag var väl inte någon träningsnarkoman som sprang varje dag. Men jag hade scheman i huvudet som påverkade mitt liv. Och det är ju en störning på något sätt.

Min pappa har någon form av ätstörning. Jag har försökt tala med honom om det. Men han är inte riktigt mottaglig. Jag tänker även på alla män som dricker. Även om det kanske finns en alkoholgen så är det ju någon “störning” att liksom hälla i sig vätska som berusar än. På något sätt.

Har även du haft ätstörning också?

Anonym skrev:

Hej! Jag är en kvinna och hade ett ätbeteende förut som påminde om ditt, där jag åt och åt och åt tills jag tillslut kände mig alldeles lugn. Men utan att kompensera för det efteråt genom att t.ex. kräkas. Jag kallade det för ett hetsätande.

Hej, varför hetsåt du? Jag hetsåt för att jag ville “stoppa” mig själv, mitt raseri. Och för att trösta mig själv. Jag var, och är delvis fortfarande, som ett litet spädbarn som inte kan släppa min mammas bröst för att då kommer all smärta och ensamhet fram. Kan du känna igen dig i det?

Anonym skrev:

Hej, varför hetsåt du? Jag hetsåt för att jag ville ”stoppa” mig själv, mitt raseri. Och för att trösta mig själv. Jag var, och är delvis fortfarande, som ett litet spädbarn som inte kan släppa min mammas bröst för att då kommer all smärta och ensamhet fram. Kan du känna igen dig i det?

Jag åt nog också för att trösta mig själv, för att lugna mig själv. Men jag gjorde det även för att få utlopp för mitt självförakt.

Anonym skrev:

Jag åt nog också för att trösta mig själv, för att lugna mig själv. Men jag gjorde det även för att få utlopp för mitt självförakt.

Varför kände du självförakt?

Jag har känt sån skam och övergivenhet i mitt liv. När jag var tonåring fick jag massa bölder i ansiktet och kunde inte gå till skolan för att jag kände mig så ful. Jag har liksom ätit upp den känslan av raseri, ensamhet och skam.