ärlighet = god person, jaha, samhällets normer om konstanta fasader??

Ja, ärlighet och fasad hör liksom inte ihop. Brukar kalla det för “fasad-personligheter”, alltså såna som inte är sig själva utan spelar upp en fasad istället.

Som jämförelse med normer tycker jag det där med att man säger att vi i Sverige är så fria och får vara oss själva också är något man kan fundera över som en paradox. Det stämmer inte överens med min upplevelse av att bo här så jag köper inte riktigt det. Vi får ju absolut inte vara oss själva utan vi ska klä oss på ett visst sätt, vara på ett visst sätt och gärna tänka på ett visst sätt. Helst ska vi också vara så lika varandra som möjligt. Haha. Det är inte klokt faktiskt. Kanske hör det ihop med fasadbeteendet – att folk just inte får vara sig själva och därför hellre iklär sig olika roller för att försöka passa in?

Sticker man ut på något sätt så riskerar man mobbning och utfrysning. Det finns en utpräglad rädsla i Sverige för att vara udda eller ses som konstig (som om det är det värsta man kan vara).. Samtidigt säger man att vi är konflikträdda och där folk inte vågar säga vad de egentligen tycker. Vilket gör att de som faktiskt utmanar normer eller uttrycker sina åsikter lätt blir måltavlor för just grupptryck eller utfrysning. Det tror jag ofta är en stor anledning till att folk inte vågar vara genuina och skippa fasaderna i högre utsträckning. Det kostar på för mycket och folk verkar föredra att leva i en sorts kollektiv osäkerhet framför att slippa att bli ifrågasatta och utsättas för kritik? Men hur har man relationer med folk om det mesta bygger på fasader – det undrar jag.

Hej. Sent svar. Det är jag som skapade tråden men skriver nu ifrån ett annat konto. Det du beskriver där är klokt tänk. Känner samma (säger ej klokt tänk bara för jag själv också tänker som så absolut inte) ja. Alltså jag får höra konstant och dagligen feedback och allas tankar och röster kontinuerligt i själ, kropp och sinne dagligen. Har levt med det i hela mitt liv. Kan ju knappast vara ensam om det? Menar ej ”knappast” som otrevlighet. Får höra konstant ”du behöver ha bättre självförtroende, var snäll gentemot dig själv, du är för hård mot oss osvosvosv. Kan aldrig vara för hård. Handlar enbart om att de inte tolererar att de måste respektera ALLA. Detta har lett till grov utmattning och att se försummat mig dagarna i ända. Kan inte heller vara den enda som lever konstant runt narcissister som försöker vända deras till mig hela tiden? Kan ju knappast vara den enda som lever med detta? Är dötrött på det. Jag verkar vara den ENDA i relationen. Andra vägrar inse att relationer är förstörd. Och gå vidare. Nä då gnäller de på en att man gör för lite istället för att bara inse fakta att – jag VILL INTE. Gör inte de något för relationen, då kan inte jag göra det heller. Jag kan inte konstant ge, ge, ge men de gör inget. Säger man att man behöver sällskap eller något då är man självisk. De får göra saker och ting men man själv får absolut INTE göra det. Och ska behöva acceptera att vara det svarta fåret oavsett vem man än umgås med. Helt sjukt? Nu kanske inte allt hängde ihop i mitt svar med ditt. Men alltså tänker att det är åt det hållet? Folk gläds inte åt varandras lycka/framgång för fem öre

Det låter som att oavsett vad du gör så uttrycks missnöje? Tänker på talesättet you are damned if you do, damned if you dont. Just att alltid göra fel i motpartens ögon oavsett hur mycket man anstränger sig och önskar motsatsen är så nedbrytande och förvirrande. Det är fruktansvärt att råka ut för ju och är en enorm vanmakt! Det klassas som psykisk misshandel.

Jag kan ha såna efter mig på jobb ibland. Alltså kollegor eller chefer då och det brukar inte sluta väl. Avskyr den personlighetstypen som försöker leda andra och samtidigt förminska dem. Det har hänt att jag bara slutat lyssna och börjat behandla de som luft i stället, mest för att ta bort hybrisen de verkar ha. Självgodheten. Det brukar faktiskt fungera ganska effektivt. De blir förvirrade över att andra inte längre vill gå med på att vara deras marionettdockor. Som något uppvaknande. Kan rekommendera det om du inte testat redan – alltså att slå dövörat till när de kommer med sina pekpinnar om vad du borde och inte, eller vem du är och inte är. Ignorera.

Jag får kritik ens på vad jag gör. Får inte ha brister ens. Det är allra värst enl alla andra. Då behöver jag ändra på det enl dom. Så fort jag börjar ignorera de. Då frågar de om jag är sur. De hittar på nytt ofta… De har skadat mitt psyke något otroligt… Har sällan kunnat landa i mig själv… Mina egna föräldrar går och hittar på nedvärderande och felaktiga uppfattningar om mig också som man inte får göra alls… trots vad jag än säger… stor suck där