Hem > Forum > Livet > är jag konstig?

är jag konstig?

Visar 2 inlägg - 13 till 14 (av 14 totalt)
13
  • Ingen av er är konstiga. jag känner igen mig så jävla mycket i allt ni skriver. Jag är så trött att jag inte ens kan vara arg på mig själv över empatibristen. Jag vill så gärna ta mig ur det här måendet och dessa tankarna men jag tänker också liknande tankar om samhället och vart man passar in. jag känner mig som en utomjording i människohud. Ingen ser men inombords känner jag ingenting för det mesta. Jag blir ofta förvånad ifall jag blir visad kärlek, för jag kan inte längre ge den rätta responsen och det blir bara pinsamt.

    Jag drar mig mer mot missbruk och önskar att jag kunde köpa en ö där jag byggde ett hus och bodde med mina bästa vänner. Och bara knarkade, spelade tv-spel och var utanför allt skit i världen. drack källvatten, bryggde vin och levde på båtar som kom förbi ibland med proviant osv.

    jävligt deprimerande dröm jag vet.

    Trådstartaren

    Du är inte det minsta konstig. Jag har känt så i nära 15 år. För att orka med allt (dvs, oftast mig själv) så har jag blivit kall och bitter och när jag väl har någonting vackert och värdefullt så slår min brist på empati ut likt en galen märr. Jag förstör relationer, sårar människor och hatar mig själv lite mer för varje dag som går. Om jag kunde få bo i en madrasserad cell och få hjälp varje dag så skulle det kanske gå över. Jag skulle kanske, någon gång, bli frisk. Man kan ju drömma, eller hur?

     

    fan vad jag känner igen mig det här med att empatin låses när man gör något fint.

    jag blir så förvirrad när det händer att jag tror att jag ibland är död..men jag vet att jag inte är det. blir så jävla förvirrad…

    har ni också känt så?

    hur ska man göra för att bli ett med sig själv?

     

     

Visar 2 inlägg - 13 till 14 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.