Ingen av er är konstiga. jag känner igen mig så jävla mycket i allt ni skriver. Jag är så trött att jag inte ens kan vara arg på mig själv över empatibristen. Jag vill så gärna ta mig ur det här måendet och dessa tankarna men jag tänker också liknande tankar om samhället och vart man passar in. jag känner mig som en utomjording i människohud. Ingen ser men inombords känner jag ingenting för det mesta. Jag blir ofta förvånad ifall jag blir visad kärlek, för jag kan inte längre ge den rätta responsen och det blir bara pinsamt.
Jag drar mig mer mot missbruk och önskar att jag kunde köpa en ö där jag byggde ett hus och bodde med mina bästa vänner. Och bara knarkade, spelade tv-spel och var utanför allt skit i världen. drack källvatten, bryggde vin och levde på båtar som kom förbi ibland med proviant osv.
jävligt deprimerande dröm jag vet.
