är jag konstig?

är jag konstig som vill bli inlåst på psykiatrin resten av mitt liv för att jag inte vågar ta självmord?

i så fall är jag också konstig, har tänkt likadant

Anonym skrev:

i så fall är jag också konstig, har tänkt likadant [/quote

wow…trodde jag var helt ensam om det…

 

Anonym skrev:

i så fall är jag också konstig, har tänkt likadant [/quote wow…trodde jag var helt ensam om det…

tror inte vi är ensamma om det heller. jag vill inte leva ute i världen, jag kan inte ta hand om mig själv just nu och kan inte ta ansvar för nånting känns det som. men samtidigt är jag inte “sjuk” nog (enligt vården) att få den hjälpen jag känner att jag nog skulle behöva. vet inte riktigt vart jag ska ta vägen egentligen.

Anonym skrev:

tror inte vi är ensamma om det heller. jag vill inte leva ute i världen, jag kan inte ta hand om mig själv just nu och kan inte ta ansvar för nånting känns det som. men samtidigt är jag inte ”sjuk” nog (enligt vården) att få den hjälpen jag känner att jag nog skulle behöva. vet inte riktigt vart jag ska ta vägen egentligen.

 

 

otroligt…känner exakt likadant. jag känner en så stor längtan efter något, känner du också så? kan inte sätta ordet på det riktigt men den är så så stark, och känner som dig att jag inte vill leva ute i världen, vill jag leva alls? känns inte så…känner starkt att jag vill in på psykiatrin och bli inlåst där, känner att jag inte tillhör den här världen, tänker konstant på de…

Du har du koll på den här konstnären – hon flyttade in på psyket och har en framgångsrik karriär som konstnär för att hon får bo psyket.

Hon heter Yayoi Kusama och gör fantastiska installationer i rum… Kolla länken som jag lagt under hennes namn.

Anonym skrev:

Du har du koll på den här konstnären – hon flyttade in på psyket och har en framgångsrik karriär som konstnär för att hon får bo psyket. Hon heter Yayoi Kusama och gör fantastiska installationer i rum… Kolla länken som jag lagt under hennes namn.

 

ah shit vilka grejer hon har gjort! as duktig! kanske det man borde syssla med när man väl är inne där, hehe…tack!

Anonym skrev:

otroligt…känner exakt likadant. jag känner en så stor längtan efter något, känner du också så? kan inte sätta ordet på det riktigt men den är så så stark, och känner som dig att jag inte vill leva ute i världen, vill jag leva alls? känns inte så…känner starkt att jag vill in på psykiatrin och bli inlåst där, känner att jag inte tillhör den här världen, tänker konstant på de…

ja, jag känner att jag vill tillhöra nånting. eller ha nåt typ av driv som får mig att vilja vakna varje dag, och vilja vara en del av samhället, nåt jag känner att jag vill leva för liksom. som det är nu så klänger jag fast vid saker (läs: människor) som för stunden får mig att må okej. håller inte alls och lägger all fokus på det.

Anonym skrev:

ja, jag känner att jag vill tillhöra nånting. eller ha nåt typ av driv som får mig att vilja vakna varje dag, och vilja vara en del av samhället, nåt jag känner att jag vill leva för liksom. som det är nu så klänger jag fast vid saker (läs: människor) som för stunden får mig att må okej. håller inte alls och lägger all fokus på det.

 

vi är väldigt väldigt lika där, vill också tillhöra något, typ som en familj. men det sökandet förstör mig väldigt mycket för att ibland leder det till desperation och då lika snabbt faller därmed hoppet, och jag sjunker ner i en jävla dvala… sedan tänker jag på samhället och då faller allting eftersom för mig är världen en så jävla otrygg plats där jag som individ (så fort jag kliver ut i den) förlorar allting, att jag sugs in i något som förlamar allt förutom mina tankar…det har resulterat i att jag låser mig inne hela dagarna och bara dagdrömmer, vilket är vackert i och för sig, men vad fan ska jag göra? ibland tänker jag på att man själv kanske ska skapa det man så längtar efter? för finner det fan ingenstans därute…tänker du likadant? kram.

Det är du inte ensam om, du är inte konstig.

Jag har ofta sådana tankar, för inom psykiatrin ska dem väl kunna ta hand om oss som känner såhär?

(jag skadar mig själv ofta, jag vill dö, så det vore väl skönt att kunna bli inlåst resten av sitt liv för att förhindra ett självmord)

Anonym skrev:

Det är du inte ensam om, du är inte konstig. Jag har ofta sådana tankar, för inom psykiatrin ska dem väl kunna ta hand om oss som känner såhär? (jag skadar mig själv ofta, jag vill dö, så det vore väl skönt att kunna bli inlåst resten av sitt liv för att förhindra ett självmord)

 

hej, jag håller med, psykiatrin är ett dåligt skämt asså, finns saker som är bra, men psykolog tider o så, är rena skämtet.

så tråkigt att det ska behöva vara så, att när man vill ha hjälp så får man fan vänta i ett halvår…blir så ledsen av det.

Du är inte det minsta konstig. Jag har känt så i nära 15 år. För att orka med allt (dvs, oftast mig själv) så har jag blivit kall och bitter och när jag väl har någonting vackert och värdefullt så slår min brist på empati ut likt en galen märr. Jag förstör relationer, sårar människor och hatar mig själv lite mer för varje dag som går. Om jag kunde få bo i en madrasserad cell och få hjälp varje dag så skulle det kanske gå över. Jag skulle kanske, någon gång, bli frisk. Man kan ju drömma, eller hur?