Är inte levande

[Pink Hufehe]

I så många år nu har mitt liv varit ” fel”

jag tänker och vänder och vrider på VAR det gick fel, även om jag vet det redan.

när jag bodde hemma som ung vuxen och studerade och sökte aktivt eget boende, så var jag så lycklig på ett sätt. Jag var JAG, jag gjorde allt rätt, jag såg bra ut ,var smal,mina föräldrars missförhållande gjorde det till ett helvete att bo där. Hade min pappa inte behandlat min mamma så illa hade jag kunnat gå vidare i livet, jag var tvungen att finnas där för min mamma. Stötta , vara där så hon inte var ensam med honom, min pappa hindrade mig från att gå vidare i livet. JA jag pratade med honom en gång när jag var så jävla arg och trött på allt och höll på att riva huset, men han lyckades få diskussionen att ta helt fel vändning såklart. Det blev bättre ett kort tag med den psykiska misshandeln mot min mor, men sen började det igen.
jag flydde till slut till min on off pojkvän för att inte falla SJÄLV efter att ha KÄMPAT mig upp från totala botten av psykisk ohälsa och nu mådde jag äntligen bra och min pappa höll på att ta det ifrån mig, jag var tvungen att fly.

sen när min pojkvän blev vräkt och jag fick ett kontrakt där vi flyttade in tillsammans  då började helvetet.min pojkvän vände sig emot mig brottade ner mig ,puttade mig, anklagade mig för att inte tala sanning var extremt svartsjuk och tog stryptag på mig,

efter en incident blev han till slut frihetsberövad i några år. ÄNDA sen han vände sig emot mig och slutligen åkte in ,har jag känt mig HALV, extremt ensam,FUL, ledsen och INTE MIG SJÄLV.

Man tror att livet ska ha en mening. Men jag ser ingen som helst mening med mitt liv. Det har gått åtta år, och jag har försökt att inte falla men jag har fallit. Jag väger typ 80 kilo är överviktig ( stress och resultatet av att tröstäta)ful och ingen vill längre ha mig.  Vågar knappt visa mig ute bland folk för mitt fula yttre.

ska det sluta såhär? Jag har kämpat mig blå men ORKAR inte mer. Jag vet inte vem jag är längre och jag bryr mig inte speciellt mycket. Låt folk sparka på mig bara. Vad gör det för skillnad.Missbrukare är jag och det enda som ger mig en flykt från verkligheten. Kan nån se nån mening med mitt liv??

<3 Tänker lite på det här med att ha en riktning i livet? Att det låter som att du saknar just det och därför är det svårt att skapa förändringar? Skulle du vilja ha ett jobb att gå till? Eller studera igen? Har du några tankar (om man bortser från familjemedlemmarna och pojkvännen) om hur du önskar att livet såg ut? Vad skulle du göra, och hur skulle du vilja leva, om du inte hade behövt lägga så mycket omsorg och kraft på dina anhöriga?

[Pink Hufehe]

Red Simyna skrev:

<3 Tänker lite på det här med att ha en riktning i livet? Att det låter som att du saknar just det och därför är det svårt att skapa förändringar? Skulle du vilja ha ett jobb att gå till? Eller studera igen? Har du några tankar (om man bortser från familjemedlemmarna och pojkvännen) om hur du önskar att livet såg ut? Vad skulle du göra, och hur skulle du vilja leva, om du inte hade behövt lägga så mycket omsorg och kraft på dina anhöriga?

tack för svar🙂

grejen är att jag tyckte nog att jag hittat lyckan där för åtta år sedan (INNAN min pojkvän vände sig emot mig). Vi var så fria och festade typ varje dag och levde lite farligt och det är där jag är som lyckligast tror jag, så att gå tillbaka till studier känns som ett steg tillbaka  har jag räknat ut. Dock är det väl en lite extrem livsstil att festa mest hela tiden men det är där jag är som lyckligast. Vet inte vad det är för fel på mig men det är så jag känner.
Jag mådde otroligt dåligt av att praktisera och gå till ett ställe varje dag. Gillar helt enkelt inte struktur..

Försäkringskassan frågade mig via telefon möte vad jag hade för intressen .. och jag kände bara jag kan inte säga det. Det låter ju helt absurt att säga ”jo jag gillar att festa, och supa” så jag sa att jag inte hade några intressen.  Jag är 30+ också så jag känner bara  att jag är rätt patetisk? Alltså jag är ju inte en dålig människa men ändå ett kind of hopplöst fall.

 

 

Jag förstår. Hobbies/intressen är en knepig fråga också. Man kan ju tolka det som att det enda som är legitimt att klassificera som hobbies vore snarare nåt som gjort en fanatisk, eller där man ägnar massor av tid på en sysselsättning, men det kan ju vara mest en förklaring kring vad man gör på sin fritid?

Musik kanske är ett intresse som du har? Du gillar väl att lyssna mycket på låtar och artister? Skönhet/hälsa (produkter)? Kultur (tänker på film)? Nu droppar jag bara lite saker som jag har för mig att du nämnt i andra trådar. Vissa har ju ett stort intresse också för inredning? Psykologi?

Tänker att det kanske är svårt att maxa och jämföra med när livet varit som allra, allra bäst när det handlar om att skapa sig en meningsfull tillvaro just precis nu? Men däremot om man exempelvis studerar så leder det ofta in en på andra vägar – det öppnar upp för möjligheter där man kan träffa andra människor/arbetsgivare och få bättre ekonomi med tiden osv? Alltså att det skapar just förändringar, livet öppnas upp och blir oftast mer innehållsrikt där man också kan få möjlighet att hitta på roliga saker, i allt högre utsträckning?