Jag planerar inte att ta livet av mig… men faktum kvarstår att jag varje dag tänker på att jag hellre skulle vara död än vid liv. Jag orkar inte med livet, det är för komplicerat. Aldrig får man vara lycklig för det finns alltid något att oroa sig över, något att älta, något som drar ner tillvaron.
Jag försöker verkligen mitt yttersta att vara en bra medmänniska och vän, men hur jag än gör blir det fel på nåt sätt. Sånt klarar jag inte av: att jag sårar och upprör folk, för jag vill inget hellre än gå alla till mötes och vara en bra kompis till dem. Därför skäms jag något förfärligt när någon blir arg på mig och vill bara försvinna från jordens yta så att jag aldrig mer ska plåga dom med min inneboende ondska.
Mest av allt är jag trött på att jag inte lyckas leva på ett sånt sätt att problem aldrig uppstår. Ja, självklart vet jag att ett sådant liv är omöjligt att uppnå. Problem kommer en alltid stöta på i livet, men just problem mellan mig och andra människor är något jag vill undvika till varje pris, för det finns inget som ger mig så mycket ångest som när en annan människa ogillar mig. Speciellt om hen gör det pga något jag har gjort som sårat hen eller fått hen att se mig som en dålig människa.
Även fast jag är medveten om att jag ställer för höga (läs: omöjliga) krav på mig själv vill jag vara en perfekt människa som alla tycker om! Det känns som att det är så lätt för andra människor att vara “bra” personer och helt undvika konflikter i relationer… Och OM en konflikt uppstår har de inga problem att vara arga på den andra parten och lägga skulden på hen. Jag å andra sidan klandrar bara mig själv, jag känner skammen och självhatet så djupt att alla rationella tankar jag kan komma på för att försvara mig själv överöstas.
Roten till detta är förmodligen rädslan för att bli lämnad – separationsångest. Lämnar mina nära och kära mig tänker jag att det är för att det är mig det är fel på. Jag orkar inte leva ett liv där jag blir lämnad. Orkar jag ens leva ett liv där blotta risken att bli lämnad finns?
Hur lär man sig leva med förlusten av vänner och partners? Hur lär man sig leva med sig själv när man äcklas så mycket av sina misstag?