Hem > Forum > Livet > Ångest om inte alla gillar mig – är jag överkänslig? (Separationsångest)

Ångest om inte alla gillar mig – är jag överkänslig? (Separationsångest)

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag planerar inte att ta livet av mig… men faktum kvarstår att jag varje dag tänker på att jag hellre skulle vara död än vid liv. Jag orkar inte med livet, det är för komplicerat. Aldrig får man vara lycklig för det finns alltid något att oroa sig över, något att älta, något som drar ner tillvaron.

    Jag försöker verkligen mitt yttersta att vara en bra medmänniska och vän, men hur jag än gör blir det fel på nåt sätt. Sånt klarar jag inte av: att jag sårar och upprör folk, för jag vill inget hellre än gå alla till mötes och vara en bra kompis till dem. Därför skäms jag något förfärligt när någon blir arg på mig och vill bara försvinna från jordens yta så att jag aldrig mer ska plåga dom med min inneboende ondska.

    Mest av allt är jag trött på att jag inte lyckas leva på ett sånt sätt att problem aldrig uppstår. Ja, självklart vet jag att ett sådant liv är omöjligt att uppnå. Problem kommer en alltid stöta på i livet, men just problem mellan mig och andra människor är något jag vill undvika till varje pris, för det finns inget som ger mig så mycket ångest som när en annan människa ogillar mig. Speciellt om hen gör det pga något jag har gjort som sårat hen eller fått hen att se mig som en dålig människa.

    Även fast jag är medveten om att jag ställer för höga (läs: omöjliga) krav på mig själv vill jag vara en perfekt människa som alla tycker om! Det känns som att det är så lätt för andra människor att vara ”bra” personer och helt undvika konflikter i relationer… Och OM en konflikt uppstår har de inga problem att vara arga på den andra parten och lägga skulden på hen. Jag å andra sidan klandrar bara mig själv, jag känner skammen och självhatet så djupt att alla rationella tankar jag kan komma på för att försvara mig själv överöstas.

    Roten till detta är förmodligen rädslan för att bli lämnad – separationsångest. Lämnar mina nära och kära mig tänker jag att det är för att det är mig det är fel på. Jag orkar inte leva ett liv där jag blir lämnad. Orkar jag ens leva ett liv där blotta risken att bli lämnad finns?

    Hur lär man sig leva med förlusten av vänner och partners? Hur lär man sig leva med sig själv när man äcklas så mycket av sina misstag?

    Jag ändrade om mitt fokus i livet att ligga på mina handlingar inte resultaten av dem, det löste mesta av min rädsla för misstag.

    min separations ångest löstes genom att tänka ”allt som hänt gjorde mig till den jag är idag, och imorgon blir det bättre, ödet fixar resten” (tror inte på ödet, eller något egentligen..:)) men allt verkar alltid bli bättre, ju längre jag lever 😀

    största problemet jag hade var perfektionism, allt blir för mycket, tränar därför att vara lagom och acceptera att saker inte alltid är perfekta.

    allt är lättare sagt än gjort. Idag känns allt bra dock 🙂

    jag är överkänslig, men bipolär och adhd/ASD 🙂

    Din text här gör mig så otroligt berörd. Det känns som att det är jag som har skrivit berättelsen. Jag känner precis som du rädsla för att inte vara omtyckt, att i te duga för andra. Konflikter tar fullständigt musten ur mig och skapar ångest som är svår att ta sig ur utan att göra konflikterna värre och missförstånden fler. Det är ju ingen konstruktiv hjälp till dig kanske att jag känner igen mig. Men tänkte att det kan vara skönt att veta att du inte är ensam….

    känner likadant- rädd för att bli lämnad
    och det är superjobbigt

    Jag söker hjälp för detta nu och märkte att jag är rädd att jag kommer inte få den hjälp som jag behöver – ond cirkel alltså.
    Vad ska man göra?

    Jag har försökt de senaste 30 åren att vara duktig med träning och hälsa men det räcker inte till och människor förstår inte att träning räcker inte till.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.